To the ones that left
Det var en natt som så många andra. Lyckliga människor rörde sig vant mellan barerna i Collingwood och sakta glömde vi varför vi var där. Festandet denna gång var inte ett firande utan ett avsked. Nova flyttar till Sydney för kärlekens skull och vi hade en sista kväll ihop. Alla var där. Nova minglade bland borden, kramades och tvingade alla att säga att vi snart skulle ses igen. Och trots att vi visste att det inte skulle bli så sa vi det förstås ändå. Vi log och kramades och sa att vi snart skulle ses igen, även om det inte stämde. Det delades ut piller till höger och vänster och till slut smög jag mig iväg för att slippa ta ett sista avsked. Jag svepte den drink Amber hällt upp till mig och vände mig om och ut i natten. Jag gick upp längs Smith Street och träffade Szebastian och hans vackra Kalu. Tillsammans knackade vi på bakdörren till "A bar called Barry" och gömde oss bland de människor vi kände bäst. De som är på väg nånstans. Men aldrig kommer fram.
6 Comments:
"De som är på väg nånstans. Men som aldrig kommer fram."
Det kommer jag ha i huvudet hela dagen.
Jag känner inte alls igen mig i dig, men jag gillar verklien att läsa vissa av dina inlägg... som detta! Men fan vad jobbigt det låter.
A Bar Called Barry är ju så sunkigt! Köttmarknad med dålig musik och 80% testosteronstinna killar. Trodde inte det var din typ av ställe (snarare väntat mig Pony/Click Click/Shake Some Action/eller möjligtvis Ding Dong eller kanske t.om. Cherry Bar).
Varför bakdörren? Det är ju inte direkt svårt att komma in. Men ni kanske sparade $5.
du skriver vackert ibland hörrudu.
träffar i hjärtat, mitt i prick. det var fint ta mej fan, fast det gör ont...ändå inte... man måste kunna gå vidare. det är ju det det handlar om...alltid.
förvånad: kvällen innan var vi på Pony, Ding Dong och Cherry. Ombyte förnöjer. Plus att vi inte orkade ta oss in till stan. Och vi hängde i den hemliga baren på Barry.
Skicka en kommentar
<< Home