Tårarna
Jag slutade gråta den dag jag fick reda på att pappa hade cancer.
Femton år gammal stängde jag av. Det var som att kroppen stålsatte sig. Jag grät inte på tio år. Inte åt någonting. Inte åt sorgliga filmer, lyckliga slut, glädje eller död. Inte åt någonting. Jag grälade med flickvänner, blev sårad till oigenkännlighet, och upplevde saker som skulle rubba vem som helst. Men jag grät aldrig. Inte en tår.
Trots att tårkanalerna torkat igen visste jag dock innerst inne att tårarna fanns kvar. Bakom fasaden. Det var inte så att jag fick fick kämpa för att hålla dem tillbaka, det var bara att jag satt min kropp under sån oerhörd kontroll att den aldrig skulle kunna lura mig till att gråta. Det var som att jag talat om för mig själv att jag måste vara beredd. Inte gråta nu. Var redo. För vad vet jag inte.
Sent i juli 1999 dog pappa. Jag grät inte. Inte en tår. Men på begravningen hände något. En präst som inte kände pappa stod och berättade om vem han var. Det har du ingen aning om, jag vet ju knappt själv vem han var innerst inne, tänkte jag ilsket. Och till tonerna av "Så skimrande var aldrig havet" förstod jag att jag höll på att bli likadan. Hälften verbal show- och dansman och hälften sluten för omvärlden.
Jag grät aldrig där i kyrkan, men jag släppte kontrollen. Med små trevande steg började jag öppna mig. Sakta sänkte jag garden för de flickor som valde att leva med mig. Jag insåg att jag hade en enorm rädsla för att bli sårad. Inte av dem utan i allmänhet. Jag hade stängt av känslorna som femtonåring just av den anledningen; jag var rädd.
Det har gått mer än sju år sen den där dagen i kyrkan. Jag är fortfarande inte den som släpper på och storgrinar, men jag gråter ibland. Jag låter tårarna välla fram och mjuka upp den jag blivit. Jag går på bröllop och snörvlar åt min osnutne syssling som definitivt inte borde vara gammal nog att gifta sig. Jag smågrinar åt filmer, tv-serier och blogginlägg. Pojken som bestämde sig för att bli vuxen har till slut insett att tårarna inte gör honom svag.
Femton år gammal stängde jag av. Det var som att kroppen stålsatte sig. Jag grät inte på tio år. Inte åt någonting. Inte åt sorgliga filmer, lyckliga slut, glädje eller död. Inte åt någonting. Jag grälade med flickvänner, blev sårad till oigenkännlighet, och upplevde saker som skulle rubba vem som helst. Men jag grät aldrig. Inte en tår.
Trots att tårkanalerna torkat igen visste jag dock innerst inne att tårarna fanns kvar. Bakom fasaden. Det var inte så att jag fick fick kämpa för att hålla dem tillbaka, det var bara att jag satt min kropp under sån oerhörd kontroll att den aldrig skulle kunna lura mig till att gråta. Det var som att jag talat om för mig själv att jag måste vara beredd. Inte gråta nu. Var redo. För vad vet jag inte.
Sent i juli 1999 dog pappa. Jag grät inte. Inte en tår. Men på begravningen hände något. En präst som inte kände pappa stod och berättade om vem han var. Det har du ingen aning om, jag vet ju knappt själv vem han var innerst inne, tänkte jag ilsket. Och till tonerna av "Så skimrande var aldrig havet" förstod jag att jag höll på att bli likadan. Hälften verbal show- och dansman och hälften sluten för omvärlden.
Jag grät aldrig där i kyrkan, men jag släppte kontrollen. Med små trevande steg började jag öppna mig. Sakta sänkte jag garden för de flickor som valde att leva med mig. Jag insåg att jag hade en enorm rädsla för att bli sårad. Inte av dem utan i allmänhet. Jag hade stängt av känslorna som femtonåring just av den anledningen; jag var rädd.
Det har gått mer än sju år sen den där dagen i kyrkan. Jag är fortfarande inte den som släpper på och storgrinar, men jag gråter ibland. Jag låter tårarna välla fram och mjuka upp den jag blivit. Jag går på bröllop och snörvlar åt min osnutne syssling som definitivt inte borde vara gammal nog att gifta sig. Jag smågrinar åt filmer, tv-serier och blogginlägg. Pojken som bestämde sig för att bli vuxen har till slut insett att tårarna inte gör honom svag.
skrev Silverfisken klockan 11:49
25 Comments:
Jag måste erkänna att jag inte gråtit på väldigt länge. Inte förrän nu, träffade precis i hjärtat, jag känner igen mig. Men, det där med att gråta är fortfarande inte min grej. Tårar gör inget bättre, nämligen.
eh, jo, det är ju just det tårar gör... lite bättre that is. Varför kan inte folk acceptera att det finns många fina mekanismer i vår kropp som vi inte kan styra över och som faktiskt fyller en funktion? Lätta på trycket. Bättre än att klappa på någon annan liten människa som råkar stå i vägen. Vi säger så.
Ville bara tacka för dina ord och din blogg.
Jag är ganska blödig av mig. Ibland när jag läser dina tankar känns det i magen och hjärtat. Du berör mig och många andra.
*Gahhh...* Att VÅGA gråta kräver sitt MOD. Kanske därför som det är så grymt jobbigt och svårt. Pinsamt och självutlämnande. Besvärligt och opassande. Före. Efteråt känns det mest bara sååå skönt och uttömmande.
Ibland önskar jag att jag kunde kontrollera min kropp bättre. Inte så att jag vill sluta gråta. Men att kunna säga till mig själv att jag får gråta senare. Om några timmar. Men icke. Allra värst är att jag gråter när jag blir arg, och det förändrar situationen på ett sätt jag inte vill. Jag KAN argumentera för mina åsikter, jag behöver inte ta till något "gråt-knep" för att väcka sympati och flytta fokus från konflikten till mig själv. Men jag gråter ändå, varenda gång. Och avskyr det, varenda gång.
Ibland tycker jag att det bara blir värre att gråta när man mår riktigt riktigt pissigt. Finns det tillrcäkligt mycket smärta så blir iallafall jag rädd för att drunkna i tårar och självömkan. Då brukar jag inte heller kunna gråta, min kropp säger istället "ta tag i dig själv, se på det positiva och återkom med tårar när dom känns lite lättare att släppa fram". Ok, det där kanske lät jättekonstigt men vad jag vill säga är att ibland har jag inte styrka nog för att gråta.
Det är svårt det här med att gråta. Jag gör det sällan, men när det sker tror jag alltid att tårarna aldrig ska ta slut.
När min mormor dog efter att ha varit sjuk i alzheimers i över 10 år grät jag inte en droppe. Då jag redan hade gråtit så många gånger över allt tokigt som hon gjorde innan hon fick plats på ett boende. Men när kantorn satte första akordet på Air när hennes begravning började öppnades dammluckorna och tårarna strömmade. Då grät jag nog alla tårare ytterligare en gång som jag gråtit alla tidagare gånger.
När jag lämnade begravningen var det med en otrolig lättnad. Jag kunde äntligen glädjas över den fantastiska kvinna min mormor var som frisk.
Kändes som att susieq gav lite negativ feeback där. För mig kännas att gråta och tårar onödigt eftersom problemet kommer finnas kvar när jag gråtit färdigt. Visst, jag kanske inte känner mig lika full av känslor men jag måste ändå ta tag i problemet. Därför tar jag tag i problemet direkt (eller trycker undan det) och ler sedan stolt åt att jag klarade mig.
Jag är konstig. Jag gråter inte när någon går bort i verkligheten, men jag gör det ibland när något sådant händer på TV. Till exempel i Band of brothers. Eller nu senast i Prison break när storebrorsan hamnar i stolen. Varför blir jag mer berörd av Tvn än av verkligheten? Fast, om sanningen ska fram, så kan det ju bero på att de jag känner som dött levt hela livet och nu nått slutet, och då känns det ju inte lika orättvist och hemskt som det gör när någon som inte ens kommit halvvägs lägger näsan i vädret.
har en gång varit på begravning för en tjej som dog i en trafikolycka (åk aldrig med en onykter förare var lärdomen där, vi var många som tog den till oss), hon skulle fyllt 18 nästa gång. Jag var några år yngre. Här snackar vi inte sentimentala minnestårar på begravningen, då var det stortjut, hulkande och tårar som sprutar ut. Ingen film eller TV-serie har kommit i närheten av den känslan. Det ger ett visst perspektiv på saker.
Jag gråter ofta.
Ibland för att det bara är så jäkla skönt att lätta på trycket efter en stressig dag.
Sist jag grät var efter en gigantisk orgasm. En sån som fick det att pipa i öronen.
Jag gråter när jag ser något känsligt på tv. Eller när jag läser något sorgligt i en bok.
Jag gråter av ilska. Ganska frustrerande.
Bless your heart.I wonder what part of you is more like your father.Your creative side perhaps?
To cry buckets is the best medicine but never together with alcohol.Not genuine.
Man kan gråta inombords utan tårar. Länge. Och känna stor sorg utan tårar. Men det är skönt att lätta på trycket om man kan - med tårar.
Själva gråten i sej är ju ganska förlösande. Och nödvändig tror jag.
You go man! /Ordförande i klubben "gråta är bra" ;)
för mig har gråten blivit pinsam, och jobbig. så många gånger har jag gråtit med min älskade, så många gånger har jag ändå varit till besvär.
det här ska jag tänka på, nästa gång jag blockerar floder. thx, fishy.
jag får ångest när jag vill gråta, jag kan inte förstå vad det där fysiskt blöta ska vara bra för. men jag vet att jag borde.
Slutade gråta när min mamma dog. Grät varje dag i lite drygt ett år efteråt. Till en början för att jag var ledsen, men efter ett tag så grät jag för att jag skulle gråta som ett sätt att visa för mig själv, eller för henne eller för vem det nu kan vara att jag inte hade glömt henne. Fast efter ett tag tog det slut, det gick inte att pressa fram fler tårar. För några månader sedan tog det slut med en flickvän, innan har jag alltid gråtit när det tagit slut, men inte den här gången. Inte för att jag inte vill gråta, jag tror bara att jag inte kan längre.
Wanna hug it out?
Let's hug it out, bitch.
Kör hårt Fisken
Fint Jonas, fint.
Let it out. :)
Tårar kan vara mycket läkande.
Tar bort spänningar, rensar kroppen från salt m.m. och råkar du ha en fenixfågel till hands om du skulle bli dödligt sårad så se riktigt ömklig ut så att den fäller sina tårar på ditt sår. Då överlever du.
Tårar hjälper ju till att släppa fram sorgen. Lite pö om pö på ett bra sätt.
Och vet du vad? Du fick mig att fälla några genom det här inlägget. Fint.
tack för ett fint inlägg... har oroat mig för min icke-gråtandes pojkjvän..nu förstår jag bättre
/hon som gråter
Innan min mamma dog kunde jag storgråta av bara tanken på att hon skulle göra det. Tanken på en begravning, en dödsannons, ett förevigt förlorande gjorde mig helt hysterisk. Men sen när hon väl dog 48 år gammal lyckades jag inte klämma fram en endaste tår när jag stod där på begravningen. Inte för att det har så mycket med saken att göra. Men. berördes av dina ord.
Sista jag grät var när jag och min ex pojkvän gjorde slut för allra sista gången. Det blev så definitivt på något sätt. Han åkte till flygplatsen jag gick hem för att städa. Jag trodde inte att jag skulle börja gråta men helt plötsligt när jag höll på med tvätten börjar det spruta, och det tog aldrig slut.
Jag älskade inte honom längre, men ändå så är det ett avslut på något som varit nära hjärtat så länge. Helt plötsligt var jag helt själv i den stora världen, man blir så ynklig. Jag grät för att jag var själv igen. Utan någon säkerhet bara mig själv. men hey livet är för kort för att vara ledsen va? Ok jag erkänner, ex pojkvännen åkte för tre timmar sedan... Men det gör ont ändå..Man kan inte hjälpa det.
"När du gråter är det sorg som inte får plats som försvinner från kroppen.
Om du blir riktigt ledsen över något och börjar gråta är det för att den nya sorgen tar upp mer plats än vad du kan hålla.
Den nya sorgen byter ut de gammla som lämnar kroppen i form av tårar."
Mitt inatten skrev jag detta, kommer knappt ihåg det.
Skicka en kommentar
<< Home