Jag ska bara
Dagarna går i varandra. Jag lever i nån sorts ingemansland där inget händer, men allt skulle kunna om jag bara tog tag i saken. I stället ingenting. Jag väntar. På vad vet jag inte. Jag har varit företagsam så länge, nu känns det plötsligt som en del av det där runnit av mig. Men jag vet att jag bara måste ta nya tag, och det kommer, men just nu känner jag inte för det. Allt känns oviktigt. Liksom. Jag kommer närmare och närmare insikten om att jag måste göra nåt annat än det jag gjort de senaste åtta åren.
Men vad?
Valen är oändliga och just det gör allt så svårt. Vad skulle du göra om du kunde göra vad som helst? Jag vrider och vänder på alla alternativ och inser att möjligheterna är för många, för abstrakta, för osäkra. Det säkraste alternativet är förstås att bara fortsätta med det jag gör. Lunka på. Men jag har aldrig varit sån. På gott och ont ser jag utvägarna och vet när jag måste ta dem. Problemet just nu är bara att de är så många. Istället sticker jag huvudet i sanden en stund till.
Jag ska bara, sa Alfons.
Kunde varit jag.
Men vad?
Valen är oändliga och just det gör allt så svårt. Vad skulle du göra om du kunde göra vad som helst? Jag vrider och vänder på alla alternativ och inser att möjligheterna är för många, för abstrakta, för osäkra. Det säkraste alternativet är förstås att bara fortsätta med det jag gör. Lunka på. Men jag har aldrig varit sån. På gott och ont ser jag utvägarna och vet när jag måste ta dem. Problemet just nu är bara att de är så många. Istället sticker jag huvudet i sanden en stund till.
Jag ska bara, sa Alfons.
Kunde varit jag.
skrev Silverfisken klockan 21:23
23 Comments:
Fan vad skönt att läsa det här inlägget. Får mig att känna mig mindre ensam. Jag sa precis upp mig. Kunde helt enkelt inte vara kvar. Har ingen aning om vad jag ska göra nu och har inga pengar på banken. Men den "inre rösten" mer eller mindre tvingade mig. Kanske kommer det att straffa sig, kanske väntar en bättre tillvaro runt hörnet...
...och jag har inte kvar mitt jobb (kanske, det beror på, kan bli så att jag blir kvar på ett eller annat sätt) och känner exakt likadant.
Om jag skulle välja fritt så tror jag att arkitekt ligger bra till. Inte för att jag vet riktigt vad en arkitekt gör; jag antar att inte alla ritar flashiga stadsbibliotek och (över)designade hus, men jag tycker att det låter trevligt.
Hyr ett hus vid havet och skriv en bok!
Inte läsa vidare och ta en utbildning som strålskyddare. Sen kunde jag jobba med kärnkraft på somrarna och välja ett nytt land varje år som jag jobbar i med vad som helst resten av tiden på året. Min dröm..
Har du haft vidare kontakt med Amanda? Såååå nyfiken, vi som redan är upptagna måsta ha lite kärleksmysterier att gotta oss i..:)
Om jag kunde göra vad som helst skulle jag bli fotograf, kanske naturfotograf, ligga ute i naturen och spana djur och komma nära dem.
Hoppas du hittar rätt till slut Jonas.
Ut och res ett tag. Sitt och glo ut över havet. (smögen är nog fint så här års;) Stick på retreat. jag gjorde som du. F-n vad jag mådde dåligt av att jobba med fel saker. Nu är jag pank som en lus men mår faktiskt väldigt bra :)
Lycka till.
Hälsar Göteborskan på rymmen
det är ju ingen lätt fråga men jag vil ha mitt egna radioprogram och basa över musiken och samtalsämnena.
snacka skit i allmänhet blandat med viktiga och oviktiga ämnen och enbart bra musik.
Ta lite samtal med lyssnare och så.
min dröm
skulle byggt en rod och åkt runt överallt med den...men det är jag det.
Det låter som om du befinner dig i den sits som vi alla någon gång drömt om... Att ha valmöjligheten att göra precis just vad man vill och önskar!
Som med många andra drömmar så är just ofta drömmen bättre än verkligheten. När drömmen väl blivit verklighet så ter den sig inte alltid så drömslik som man trodde från början...
Jag tror att ovissheten om framtiden ofta är väldigt skrämmande. När kraven utifrån försvinner och ansvaret helt ligger på en själv - att då stoppa huvudet i sanden ett tag skulle nog vara ett sätt att hantera det som många av oss skulle ta till.
Det bästa man kan göra är nog att låta det ta lite tid och därefter följa hjärtat så gott det går. Hur lång tid man har råd att låta det ta beror ju helt klart på varje individs ekonomiska situation. Men har du råd så stressa inte...
Fortsätt som Alfons! (Men börjar du prata med Mollgan är det nog dags för dig att ta dig själv i kragen! ;-))
Lycka till Jonas! Jag tror, rent instinktivt, att det kommer att gå bra för dig vad du än väljer att ta dig för...
Kunde inte sluta gråta efter jag hade läst det här. Du berör mig så starkt. Trots att du är olycklig så skriver du så bra. Fast är inte det vad ett författarskap går ut på. Att lida. Att offra sig. Att söka. Svaren.
ok, helt seriöst: malin borde ta tag i sitt liv (eller skaffa ett?)
Rockstjärna!
det är du inte ensam om
Jag diggar dig, malin.
Om jag kunde göra vad som helst skulle jag skriva böcker, tjäna apmycket pengar på det och skänka hela skiten till välgörenhet.
Till den anonyme som tycker att jag borde skaffa ett liv:
Tack för din input. Men nu är det så här att jag är en kännande varelse. Det innebär att man reagerar på saker. Förmågan att bli berörd är minst lika viktig som konsten att uttrycka sig. För utan goda läsare så blir det inga bra skribenter. Du kanske är en cyniker, det är helt okej, men jag hoppas att du ändå kan ta till dig det enkla sambandet.
För övrigt mår jag väldigt bra.
Säg till när du kommit på lösningen till detta låånga problem, jag håller mig kvar vid tanken att jag ska ta itu med allt när jag blir äldre.
Jag bestamde mig typ nyss for att flytta tillbaka till Sverige. Mitt nasta mal ar att intala mig sjalv att det ar det jag vill/behover/borde.
Det har maste bli bra - for dig med jobb och for mig "hemma"!
Lycka till!!
Tack. Du satte just ord på tankar som har susat omkring i mitt huvud i ett antal månader nu utan att jag riktigt kunnat greppa dem. Det känns bra. Men jag vet fortfarande inte vad jag ska göra åt saken.
Och det sjukaste i sammanhanget är att jag känner så trots att jag är 19 år... ska det verkligen hända i den åldern?!
Asch varför ska man gå och ha dåligt samvete över saker som man tänker att man borde göra. Det är alldeles för många "borden" nuförtiden.
malin: ha ha ha, skönt att läsa att det inte var så illa som det först såg ut. Jo, jag tänkte nog lite som den anonyme när jag läste vad du skrev, men sen svarade du ju så perfekt och nu tror jag inte längre alls att du sitter under en diskbänk med en mössa av tidningspapper på huvudet och nynnar på "Anslagstavlan" med händerna fulla av fikon.
Huvudet i sanden är toppen. Det har jag gjort hela mitt liv. Känner mig fortfarande lika förvirrad. Men hellre massa ups och downs än en lång platt raksträcka?! Ibland önskar jag att någon stod och pekade med rak arm och sa "det här är den rätta vägen". Så praktiskt det vore. Men så outmanande och tråkigt.
Vad jag skulle göra om jag kunde göra vad som helst? Det har faktiskt tagit de sista 2-3-4 åren att landa i det, men nu vet jag! Jag skulle ägna mitt liv åt konstnärligt skapande (mest textil och bild, men visst, jag tänker inte sluta skriva) och djur. Vara ute massor och röra på mig. Och det gör jag nu - ett steg i taget, mer och mer för varje dag. Joppie! Sen tar allting TID i den här existensen, så tid tar det.
Skicka en kommentar
<< Home