Meta
Det här med bloggandet. Jag märker ju själv att det har förändrats. Mitt alltså. Och det beror inte på nån sorts hybris. Jag kom inte från ingenstans, fick en plats i idol för att i slutändan hamna i Brinkenstjärnas stall. Jag är fortfarande ingenstans. Jag är fortfarande där jag var. Där jag är. Om det jag skriver har förändrats beror det på andra orsaker. Hänsyn kanske. Oro att uppröra fel människor. Oro att inte uppröra alls. Jante är så djupt rotad i mig så ni behöver inte oroa er. Jag märker ingen som helst skillnad trots att bloggen blivit mer populär. Och det är nog tur det. Jag söker uppmärksamheten och älskar att sola mig i glans av alla sorter. Den glans jag fått på grund av bloggen är dock den märkligaste någonsin. Det är en glans jag läser om. Det handlar om mig, men ändå inte alls. Trendgalan utser mig till populäraste blogg och jag läser om det på nätet. Jag finns, men ändå inte. Jag hälsar på i Sverige, ingen kommer fram, men ändå får jag mail från folk som sett mig på gatan. Det är en mycket märklig känsla. Jag är "känd". I och för sig i den minsta av världar, men ändå. Jag har aldrig känt av det. Kanske är allt det här på låtsas. Jag skriver kuken då och då för att provocera mitt eget språk, för att uppröra mig själv. Ni finns inte. Jag finns. Men inte ni.
30 Comments:
Det enda som gör att man märker en förändring i ditt bloggande sedan du blev kändis är väl det faktum att du skrier om din popularitet, reflekterar över den. Inget ont i det, men trots att den "riktiga Jonas" kanske inte påverkats av(eller snarare märkt av) förändringen så kanske bloggaren Jonas har förändrats en del. Vad jag undrar är: Är ni två olika personer, du och du, eller är du samma?
skulle du vilja bli lika igenkänd på gatan som i bloggvärlden då?
Det måste vara rätt svårt att greppa hur många som läser det du skriver. Jag skulle nog få storhetsvansinne. Åtminstone prestationsångest. Det skulle nog sluta med att jag gick runt på stan i solbrillor och keps, trots att jag inte ens visar mitt aniskte på bloggen. Så knäpp är jag.
vi finns. du finns inte. vet hut.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Jag luktar svett så jag måste finnas.
Jag finns! Jag läser! Jag reflekterar! Jag älskar! Jag skrattar! Jag gråter! Jag berörs!
Kuken på dig! *skratt*
Hade jag mött dig på gatan så hade jag absolut hälsat! Sagt något i stil med: Hej Jonas! Kul att se dig! Så du är hemma en sväng... Allt väl?!? Du jag är lite sen, men du kan väl slå mig en signal så kan vi ses över en kopp och prata om allt som hänt sen sist... Om du hinner alltså! Sköt om dig!
Detta hade jag sagt i ett rasande tempo så att du inte fick möjlighet att lägga dig i "konverstaionen". Sen hade jag rusat därifrån och lämnat dig undrande: -Vem fan var det där!
Jag blir alltid så himla nyfiken när det står:
Comment Deleted
This post has been removed by the author.
Vad skrev personen? Något elakt? Något snaskigt?
Whatever.
Jag tycker i alla fall att du ska plåta mer och publicera det. Jag tycker nästan det är mer intressant än det du skriver för tillfället. Och då menar jag inte att du skulle vara tråkig. För det är ju det sista en copy ska vara. Men ibland känns dina inlägg som små skal utan innehåll.
Då är det bättre att lägga upp lite fina bilder som jag tror du har liggande. Och låt dem tala istället. Jag hatar att säga det men de kan ersätta tusen ord.
Ha en mycket bra dag, Fisko.
underbart inlägg jonas!
påminner mig om när jag och systern mötte rikard wolff i en tågkupé. han satt där i svarta solglasögon och var anonym. vi fnissade hela vägen från göteborg till falkenberg. någonstans mittemellan kom vi på att be om autograf. hittade dock ingen penna i skolryggsäcken. till slut fann vi en - men den var söndertuggad och äcklig. vi kunde ju inte be wolff skriva med en biten penna..!
och ja, det här var många år sen.
lovar att inte stalka dig med en tuggad penna om jag skulle se dig:)
uuh.. förstår såklart inte hur det känns, vet bara att jag fick lätt panik då min kontaktperson på den firma hörde av sig nu i veckan ang. praktik och sa ngt i stil med "såg din blogg förresten". hej och hå. du lär ju känna pressen, om man säger.
Fantastiskt och underbart fint inlägg. Jag fick verkligen kämpa med mig själv för att hålla tillbaka tårarna.
Om jag träffade dig Jonas på en vanlig gata i Sverige. Ja då skulle jag nog tänka, "där går ju Jonas, bloggaren, ja ta mig tusan, det är ju Jonas. Med flammiga kinder som obarmhärtigt avslöjade (ha, ha...har ni tänkt på det förresten...av-slöjade, av med slöjan, man står naken, ha ha, kul med ord) mina varma känslor för dig. Hej Jonas, skulle jag ha sagt, man brukar ju det när man möter någon så det hade ju inte varit något speciellt med det. Sedan skulle jag nog le, inte för mycket. Jag skulle le lite lagom så att du blev intresserad, men bara så mycket att du inte vågade tänka tanken att där går en kvinna som tänker på mig. Men jag skulle veta och kanske att du också skulle veta, att vi har en framtid tillsammans, du som skribent och jag som din trogna läsare. Nöjda med det skulle vi kramas och gå åt skilda håll.
Ja, så skulle det bli. Om vi möttes. Du. Och jag. På en gata. I Sverige.
Och till er alla som skriver kuken hela tiden. Tror ni att ni är roliga, eller?
what fragment said.
Cybervärlden är inte den riktiga världen men ändock skapad av oss människor. Tur att den finns sâ att vi fâr ta del av andra människors tankar. Och det var sâ jag träffade min man....
Dosiss
Din blogg är fortfarande lika underhållande och intressant att läsa, oroa dig inte!! ^^, Fast håller med "Fredo" lite granna, dina bilder är ocå underbara.. *vill se* Så nån dag när regnet inte är i vägen kan du väl kasta ut några bilder? *blink blink* Alltså.. på bloggen, inge genom fönstret elr nå dumt.. ;)
malin:
ahum för att citera föremålet för din djupa beundran "Jag skriver kuken då och då för att provocera mitt eget språk, för att uppröra mig själv." kanske därför? kanske fler med ett stort sug efter att uppröra med samma ord? i dunno.
fragment:
jag blir inte ett dugg upprörd när jag skriver kuken. Jag blir inte ens minsta upprörd när jag skriver dubbelkuken. Jag kan till och med skriva fitta om det vill säg illa. Eller kukost i örat. Och som sagt, kuken. Sug på den du.
Puss, Malin
malin: puss puss, men det är fisken (Jonas), inte jag som skriver kuken och blir upprörd :D
Det har du rätt i, fragment. Det är Jonas som blir upprörd. Vi kanske skulle tona ner det där med kuken. Eller vad säger du?
För allas bästa.
Jag tyckte det stod "Jag skriver på kuken då och då för att provocera mitt eget språk". Det lilla ordet På. Vad härligt det kan vara.
aus kuken, auser kuken, bei kuken, mit kuken, nach kuken, seit kuken, von kuken, zu kuken und naturlich, gegenuber kuken.
Haha, Malin är Guldgrodan, nu harjag kommit på det.
jag skrattar. bara skrattar. när silverfisken skriver kuken. venne varför. kul bara.
Malin:
Du har ju en fet crush på Jonas, face it!
(observera: ingen pik, det är trevligt med kärlek)
Det är roligt att se skillnaden nu mot för ett halvår sen nr jag började läsa bloggen.
Då kallade alla dig Fishy eller fisken,silverfisken till och med... Nu är alla tjenis tjenis och pratar med Jonas! Lite gulligt.
eh, det är väl ingen som tror att mailn är på riktigt. Ni ser väl att hon är ironisk/sarkastisk?
Ofcourse you have changed.You are not even the same person as yesterday.We all change according to the experiences we have every day..For better or for worse.Only one thing is for sure though Jante will always go hand in hand with you.Unless you stop using the ugliest word ever.
Willy
Dick
or what have you is so much nicer.
Jollybob is my name for the hot male part.Ha ha
Det blir för mycket meta till slut.
Först trodde jag att du skrev att du skrev MED kuken. Jag blev väldigt imponerad. Faktiskt. Sen upptäckte jag att det stod att du skrev kuken. Då blev du mer mänsklig.
Underbart fisken. Precis som att "vi" ifrågasätter dig så kan du ju inte helt säkert veta att "vi" inte är ett svensk-kollektiv tre kvarter söder ut. Och "vi" garvar när du tror att du är kändis, när du tror att du blottar dig för så många, när du går på den lätta att "vi" sett dig på stan och så vidare.
The Truman Show, fisken. Och du är huvudattraktionen.
Men så är det ju inte, så klart. Eller tog du det blå pillret? Va?
Skicka en kommentar
<< Home