Sommarkväll

Det är kväll i Melbourne och gatorna luktar av sommar. Asfalten som hettats upp hela dagen andas och får hela staden att kännas levande. Alla ljud och dofter blir starkare, de blandas med varandra till ett märkligt kaos av intryck. Utanför min lägenhet sitter fyra flickor från förorten i en bil och sneglar oroligt mot ingången till baren i källaren. De är alldeles för unga, men ännu hoppas de att de tjocka lagren av smink ska lura David som vaktar dörren. Flickan i framsätet smetar på mer rosa läppstift, rättar till brösten och i en synkroniserad rörelse öppnar de fyra flickorna bildörrarna och kliver ur. Jag vänder blicken från dem till David och förstår med en gång att de inte har en chans att komma in. David ler mot mig medan jag tömmer brevlådan i porten. När dörren slår igen bakom mig hör jag fyra tonårsröster i kanon. Men i kväll kommer ett fyrstämmigt trevande "hi" inte att göra någon skillnad. I alla fall inte på Elizabeth Street i Melbourne. Sex trappor upp hör jag genom öppna fönster hur deras röster försöka övertala David en stund till, men till slut försvinner de. Jag går igenom min post och upptäcker ett meddelande om att de ska spela in reklamfilm utanför min port nästa vecka. De ber om ursäkt för oljud och de avspärrningar filmandet kommer orsaka. För mig känns det konstigt av en annan anledning. Det är jag som skrivit reklamfilmen. Det känns som det var hundra år sen nu, dagarna har blivit år, tänker jag tyst. De fyra tjejerna kommer få vänta 1500 år på att komma in i baren i källaren. Kanske 1000 om de är snygga.