Jobbet och Nya Zealand

Än en gång har jag fått bekräftat att reklambranschen är galen. Spritt språngande. Anledningen till att jag varit i Nya Zealand har varit att jag fick ett erbjudande från en Australasiens bästa Creative Directors att komma och jobba för honom i en månad. Bra för plånboken och bra för en eventuell framtid i branschen, tänkte jag. En månad skulle vara en alldeles lagom period för oss att känna på varandra. Dagen efter jag kommer till Auckland säger han upp sig. Tack och hej. Jag flyttar till Melbourne. Men vad fan? Så där satt jag på en kreativ avdelning med en massa kreatörer som undrade varför i helvete det dykt upp en ny kille dagen innan chefen säger upp sig. Alla var rädda att jag var utsänd från nån sorts hemligt högkvarter. Så jag har jobbat på. Pengarna är ju bra i alla fall.

Förra veckan ringde så Auckland andra hotshot-CD på min mobil. Han ville träffas och diskutera jobb. Det kändes lite märkligt eftersom byrån jag är på nu betalat boende och resa och allt annat. Men eftersom det funkar så här i reklambranschen åkte jag över och träffade honom. I smyg. Han frågade en massa och undrade om jag var intresserad av ett jobb där. Jag sa att jag eventuellt var intresserad, men att allt berodde på faktorer som lön, arbetsuppgifter och bla, bla, bla. Sen frågade han en massa annat om byrån jag jobbar på nu. Jag svarade artigt på även de frågorna innan jag gick. Det var en mycket märklig intervju. Idag fick jag förklaringen. CD nummer två har tagit jobbet som CD på byrån jag sitter på nu. Så nu vet jag inte om jag ska skämmas för att jag smög iväg för en lunchintervju med största konkurrenten eller om jag bara ska garva åt alltihop. Jag tror jag kör på lucka nummer två.