Resande

Femtio meter från min dörr ligger ett av Melbournes största backpacker hostels. På grund av detta brukar min lokala supermarket få en hel del besök av förvirrade ungdomar från all världens hörn. Jag tycker det är lika charmigt varje gång. Efter ett par dagar har de insett att deras budget inte håller för kafélivet i Melbourne. Förvirrat strosar de runt och letar efter pålägg och flingor medan de fingrar på de färglada sedlarna med plastinslag.

Igår såg - och hörde jag - ett par svenska indiekids irra omkring bland muesli och vegemiteburkar. Direkt från Sverige hade de landat i ett somrigt Melbourne och direkt hade de gjort vad så många svenskar gör: gått ut och satt sig i solen. Jag kan riktigt se hur de hade tänkt. Visst, solen är stark, men en liiiten stund kan väl inte vara så farligt?

Jo, du.

Killen var helt grisrosa på delar av armarna och ansiktet. Roligt nog var han kritvit på de delar solen inte hunnit träffa under den korta tid han suttit i solen. Varje steg var plågsamt att se. Helst hade han nog velat vara naken och insmord i kylbalsam, men istället stod han och såg plågad ut vid frysdisken. Tjejen hade varit lite smartare och satt på sig kepa och långärmat.

Mitt hjärta smälter varje gång jag ser svenskar i affären. Jag vill gå fram och krama dem och erbjuda min hjälp i floran av konstiga mjölksorter och pålägg.

"Här, den röda mjölken REV är ungefär som vår svenska mellanmjölk, ja, jag vet att det är konstigt, nej, ta inte den gröna, det är soyamjölk, seså, sen räcker det med den där blå sedeln, den med en tia på, ja just den, lycka till, ring mig om det är nåt ni undrar över."

Men jag går aldrig fram.

Jag ler bakom ryggen på dem och låter dem upptäcka allt det där själva.

Det är ju ändå det som är kul med att vara i ett främmande land.