Billy Collins

Billy Collins, alltså. Poeten som skrivit dikten i animationen jag la upp igår. Jag har lagt upp den tidigare. Detta på grund av att jag fullkomligt älskar både animationen och dikten. Det är nåt med Billy Collins texter som berör mig. Det låter förstås lite soft, men så är det. Inget man snackar med grabbarna på puben om. Jag läste en dikt och blev berörd, boys. Have a listen to this. Nej, mina aussie mates är nog inte redo för det riktigt än.

Så jag satte mig och försökte leta upp andra saker av Billy för att åtminstone ni skulle förstå hans briljans. Jag letade upp dikter och började bokmärka dem jag tyckte kunde vara bra att lägga upp här. Nej, bara en, Jonas, sa jag till mig själv. Och jävlar vad svårt det blev. Men ok, det får väl bli "The First Dream" då. För att den berörde mig när jag läste den första gången. Fuckers.

The First Dream

The Wind is ghosting around the house tonight
and as I lean against the door of sleep
I begin to think about the first person to dream,
how quiet he must have seemed the next morning

as the others stood around the fire
draped in the skins of animals
talking to each other only in vowels,
for this was long before the invention of consonants.

He might have gone off by himself to sit
on a rock and look into the mist of a lake
as he tried to tell himself what had happened,
how he had gone somewhere without going,

how he had put his arms around the neck
of a beast that the others could touch
only after they had killed it with stones,
how he felt its breath on his bare neck.

Then again, the first dream could have come
to a woman, though she would behave,
I suppose, much the same way,
moving off by herself to be alone near water,

except that the curve of her young shoulders
and the tilt of her downcast head
would make her appear to be terribly alone,
and if you were there to notice this,

you might have gone down as the first person
to ever fall in love with the sadness of another.

Billy Collins