Skål, tammefan.

Det här kanske inte är världens spaning, men med mitt närminne får man vara glad när någon tanke stannar i huvudet i mer än tjugo sekunder, so here it goes. I good old Sweden skålar man ju genom att höja glaset lite fint medan man nickar lite tjusigt åt den man skålar med. Ögonkontakt är också önskvärt.

Down under är det lite annorlunda. Varje, och då menar jag varje, gång man skålar med ett sällskap klingar man glas med alla i sällskapet. Alla. Detta är förstås ganska charmigt, men det känns också lite barnkalas att sitta på restaurang och sträcka sig över bordet, under eller över armar, och klinka glas med alla i sällskapet. För man ger sig inte förrän alla har klingat med alla. Får man sen för sig att skåla en stund senare klingar man glas med alla igen.

Antingen har man en lite mer lekfull och barnslig attityd här nere eller så umgås jag med folk som faktiskt är förvuxna barn. Förmodligen är det nåt med dem jag umgås med. Ganska säkert är det så. Det skulle i alla fall förklara varför Mikey stoppade upp kolor i näsan mitt under kundpresentationen för en stund sen. När han blev tillfrågad om en sak blev han så förvånad att han sköt ut kolorna rätt på konferensbordet.

Det såg ut som att ett par sniglar hade haft oturen att bli krossade av två citroncontainers. I bakgrunden tornade två massiva silos med mineralvatten mot himlen och man hörde fnissande från containerskjutarens svenska kollega.

Inget skålande dock.

Den gången.