Blanda och ge

Jag vet inte riktigt när det började. Eller ens varför. Jag menar, på den tiden var jag inte ens så musikintresserad. Visst, jag lyssnade väl ganska mycket, men jag kan inte säga att min smak var speciellt… speciell. Jag satt på lördagar och spelade in Tracks på stereon hemma. Ni förstår, vi pratar om stenåldern. Ett tag hade jag till och med en bergsprängare (det hette så på stenåldern) som hade inbyggd skivspelare. Vi snackar alltså om skivspelare för LP-skivor. CD fanns inte. Bergsprängaren såg ut som en dammsugare med en tallrik ovanpå. Tyvärr lät den ungefär precis så också. Nånstans där började det.

Blandbanden.

Jag började spela in blandband med låtar jag gillade. På dammsugaren. Jag gjorde egna etiketter och jag la stor vikt vid att låtarna skulle funka ihop. Till en början gjorde jag dem mest för att det var kul, men i takt med att hormonerna började rusa och målbrottet fick pojken att åtminstone börja låta som en man, fick jag upp ögonen för att man kunde spela in blandband till flickor. Det var väl ingen direkt finess, det var ju inte så att jag spelade in kärleksvisor och lämnade över. Nej, nej, jag var kille, jag var tonåring, rädslan att bli skrattad åt kommer alltid, ALLTID att överskugga allt annat i en tonårig killes liv. Så i början var mina band en försiktig fortsättning från lågstadiets klassiker ”jag tycker om dig så därför drar jag dig i håret eller sparkar en grusig fotboll på dig för att du ska förstå”. Tyvärr är det ju så att alla tjejer när de växer upp vet att det romantiskt menat då, men då fick man fan ingen cred för att man sulade till någon eller puttade omkull dem i leran.

På samma sätt var mina första trevande försök till finstämda blandband inte så lyckade. Baltimoras ”Tarzan Boy” och Joan Jetts ”I love rock n roll” kanske inte signalerade ”hej, jag tycker du är ganska fin” lika mycket för tjejerna som de gjorde för mig. Jag menar, fan, tjejer som ska vara så jä-hä-hävla smarta hela tiden. Hur direkt ska man behöva vara?

Så där höll jag på. Jag spelade in band. Finslipade såväl musiksmak som låtval.

Faktum är att vi kan snabbspola oss igenom alla de där åren, strunta i alla band jag spelade in och titta in i ett mörkt sovrum någonstans i Göteborg för sex-sju år sen. På nåt sätt är det samma pojke som sitter på golvet i det där sovrummet. Han är vuxen nu. I alla fall på papperet. Han har slutat spela in band. Man gör inte det längre. Man bränner skivor. Så det gör han. Just den här kvällen sitter han hemma hos en flicka han kommer älska mer än något annat. Han kommer fria till henne i Venedig bara tio månader senare. Han vet det förstås inte än. Allt han vet är att han vill spela lite musik för henne där i mörkret. Så att hon ska förstå. Förstå honom. Förstå musiken. Förstå. Förstå att musiken sa det han ännu var för blyg för att säga själv.

Den gången var det Kents ”Utan Dina Andetag”. Det var mina ord genom Jocke Bergs mun. Han sa vad jag ville ha sagt.

Jag skulle ge dej
allting du pekar på
men bara när du inte hör
vågar jag säga så

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och genomskinlig grå
blir jag
utan dina andetag

Av olika anledningar tog det slut mellan oss. Fortfarande kan jag inte höra låten utan att tänka på den där gången i hennes sovrum i Vasastan i Göteborg. Det kom fler flickor. Mer musik. De brända skivorna har alltid funnits där. Musiken har alltid funnits som nån sorts soundtrack i alla mina förhållanden. Ibland snubblar man över låtarna i sin iPod och med ens kastas man tillbaka till nån gång som betytt nåt.

Jag minns låtar som bara betytt nåt för mig. Hon suckade och gick och duschade istället. Jag hör låtar som bara betydde nåt för nån annan. Trots att jag muttrade log jag i hemlighet och tyckte hon var charmig för att hennes musiksmak var som ett barns. Jag kan se henne dansa i sängen medan jag demonstrativt la en kudde över huvudet.

Några få gånger har flickor spelat in musik till mig. Lika blygt har de spelat låtar de velat att jag skulle förstå. Och det har jag ju förstås. Jag talar ett språk flytande och det är blandbandsspråket. Man behöver inte kunna så mycket annat. Man måste lära sig att läsa mellan raderna. Träffar du en någon som är hyfsat mogen finns det en liten, liten chans att du får en låt som faktiskt betyder det du tror. Textraderna har ingen undermening. Han tycker om dig precis så mycket.

Om du möter nån som är lite mindre säker på sig själv behöver du vara lite duktigare på att läsa av vad han menar.

Men en sak kan du vara säker på: har någon spelat in något till dig, vad som helst, så betyder det alltid samma sak.

Till och med Basshunters ”Vi sitter här i venten och spelar lite dota” betyder en sak, samma sak:

Hej, jag tycker du är fin. Vill du vara med mig? Om så bara för en stund?

x.