Ceviche

Fredag eftermiddag i ett sommarvarmt Melbourne. Det är 27 grader varmt och jag tänker att så här borde vädret vara jämt. Jag sitter på kontoret och försöker formulera ett mail till min halvbror Jens. Kanske får det bli på söndag istället. Jag tror det, det finns en del att berätta. Vi har inte hörts sen pappa dog. Åtta år. Han skrev förra veckan och berättade hur det stod till med Sverige och hans sida av familjen. Jag har en halvsyster och två halvbröder jag knappt känner. De lever sina liv, jag lever mitt. Sällan eller aldrig korsas våra vägar.

Det känns konstigt att inte ha nån kontakt med någon som är så nära släkt, men det är så det har blivit. Det är väl så det alltid varit egentligen, männen i min familj har inte så mycket kontakt. Men nu ska jag sätta mig ner och berätta lite. Tänkte jag.

Samtidigt ser jag Mikey korka upp den första fredagsölen medan han spränger borta på biljardbordet. Det går sådär. Både med sprängandet och öppnandet av den japanska flaskölen. Han svär lite. Förmodligen mer åt ölen än åt biljarden. Jag känner honom allt för väl. En oöppnad öl är ett långt större problem än ett spel med käppar och bollar på grön filt.

Jag lyssnar på Todosantos, gitarrbaserad electronica från Venezuela samtidigt som jag rapar sushi från lunchen. Eller kanske är det sashimi. Omöjligt att avgöra, jag åt både och. Kombinationen råa fiskrapar och sydamerikansk musik borde bli nån sorts märklig ceviche, tänker jag precis innan Mikey räcker mig en iskall Asahi. Girigt tar jag två klunkar och sträcker ut benen på skrivbordet.

Det är fredag i landet i nedan.

Todosantos - 1999