Semi-high on life
Ännu en vecka till ända. Det är märkligt hur dagarna går; lyfter man inte blicken passerar tio år utan att man märker nåt annat än att kråksparkarna runt ögonen sprider sig sakta men säkert.
Jag är livrädd för att fastna, trampar ständigt för att undvika kvicksanden. Så här står man och gör höga knälyft som en annan idiot medan resten av världen koncentrerar sig på att leva. Jag dövar oron med intryck, men blir aldrig helt nöjd.
Jag knarkar på livet, men tycker ständigt att kickarna är för svaga.
Jag är livrädd för att fastna, trampar ständigt för att undvika kvicksanden. Så här står man och gör höga knälyft som en annan idiot medan resten av världen koncentrerar sig på att leva. Jag dövar oron med intryck, men blir aldrig helt nöjd.
Jag knarkar på livet, men tycker ständigt att kickarna är för svaga.
skrev Silverfisken klockan 15:31
25 Comments:
Din blogg är jävlit bra, och du verkar vara världens skönaste och underbaraste person! Bara så du vet...
Jag vet precis vad du menar. Känner exakt samma sak. Varför kan just jag aldrig bli nöjd, trots att jag egentligen alltid haft ett liv fyllt av kärlek och vänskap. Men vad är det som saknas? Vad är det som skaver och säger att allt inte är så himla skönt ändå? Måste jag kanske sänka mina krav? Carpe diem har nog aldrig varit min grej.
Hmm...hur doserar man livet till den perfekta kicken...utan risk för överdos och utan knivhugget i ryggen kallat stagnation och tristess...?
hey boy! du kanske anstränger dig för hårt. fan jag har börjat inse att de största kickarna utvinns ur enkelheten... fast vad vet jag egentligen, jag är esset i svensson.
ha en skön helg därborta.
jag gillade det här inlägget. jättemycket.
hög igenkänningsfaktor.
Skaffa barn.
Skönaste kicken.
Eller flytta till ett nytt land där du inte kan språket.
Det andra kan du alltför väl för att utmanas av det.
Skaffa barn.
Skönaste kicken.
Eller flytta till ett nytt land där du inte kan språket.
Det andra kan du alltför väl för att utmanas av det.
Jag mä.
Livet är inte svart eller vitt.Just därför är det lika bra att gilla den pärlgråa vardagen.
What choice have we got?
Nothing is forever.Everything comes in drips and drabs so catch!
To be miserable or drunk just takes such a tremendous energy so- Accept folks!
Off to my fishmonger on the bestcoast to buy some mussels for a fishsoup tonight.And then "Little Miss Sunshine".
Jag är också livrädd för å fastna, har lite panik en stund varje dag. Nånting måste hända snart. Blir kanske tvungen att göra en 180gradare. Tanken är lockande och svindlande.
Jag har en teori om bloggmongon. Jag tror att du är en sådan. De som inte har hittat sin plats så att de måste skriva om det, förslagsvis i en blogg.
För övrigt har jag upptäckt samma sak som mikebike, istället för att lägga ribban högt så sänker jag ner den så lågt att jag kan gå över den.
Känner igen mig så mycket! Livrädd för att fastna! Det finns ju så mycket man vill göra och se! Nä kommer nog aldrig bli nöjd med någonting!
Ta det lugnt och lev lite istället. Varför ska man ha prestationsångest?
Tänkvärt inlägg. Vår korta tid vi har här går egentligen i ett rasande tempo. Och det är lätt att fastna och inte reflektera. Och söka kickar. Den största kicken jag har upplevt är i möte med en annan människa. Möte med stort M. Där bägge är i ögonblicket och möts själ mot själ. ôga mot öga. Utan ord. Utan tankar. Mindfullness.
Och då har jag testat det mesta i knarkväg. Jag har hoppat bungy,fallskärm,tagit dykcert,etc.
Men jag har inte fått barn förstås.
Klockrent. Rätt av.
Tja det är väl lite som John Lennon skrev:
"Life is what happens to you while you're busy making other plans."
jag är likadan.
Du kanske söker kickar på fel ställen...? Har du testat lite enklare leverne? Kanske är det där du kan få din "all-time high kick"...
fy fan vad det skulle vara skönt att få tag i dig...
Här har du en till som är livrädd för att fastna. Det är därför jag har flängt runt världen och bott i fyra olika länder på fyra år. När jag kom hit kändes dock allt bara rätt och jag blev lite mer avslappnad.
För ett tag.
har varit ganska kritisk kommentator på denna blog det fåtal gånger jag lämnat en tanke, men detta inlägg var klockrent. känner igen mig i varje ord
och det sätter sig i halsen och man kväver sig själv.
Du är 33 men tänker, skriver och låter som en 25åring. Det kanske inte är så farligt att bli gammal ändå.. :-)
Silverfirren jag vet precis vad du menar.. Hur ska man någonsin lära sig att livet ÄR ångest, tristess och en tråkig sörja ibland. Kan nog aldrig vänja mig vid det. Nu efter att ha flackat runt i Europa och jobbat, varit hemma emellanåt, och sen iväg igen, så har det blivit ett bekant mönster, något jag gärna fortsätter följa.. Men vad vill man egentligen? Tanken på att studera i tre år här hemma ger mig panik.. Har ju aldrig tagit riktigt reda på vad jag vill göra, vad jag tycker är extra roligt eller vem jag är.. Paniiiik. Du är iaf modig som stannar där borta på andra sidan jordkotet och inte bara drar hem när allt blir tufft. Kanske var därför du åkte just till Aus? För att en biljett hem kostar över tiotusen? Smart val.. Mycket smartare än mina.
Jag slog visst in öppna dörrar - som tjatade om att du skulle skaffa barn.
Nu är du där. Själv.
Vilken grej.
Så oväntat snabbt.
Visst är det en ofantligt skön känsla?
Grattis så här i förskott i efterhand.
Skicka en kommentar
<< Home