Michael Hutchence och jag

Jag gick ut ensam på lunchen idag. Tanken var att hämta nåt snabbt eftersom jag har en del som måste göras. Väl ute på Bourke Street försöker jag ta mig fram bäst det går. Runt lunchtid vimlar området jag jobbar i av bank- och kontorsmänniskor och det är inte alltid lätt att kryssa sig fram bland alla människor i kritstrecksrandigt. Just idag är det ett antal flickor som ler lite extra mycket åt mig när jag passerar dem. Smickrad ler jag förstås tillbaka. How you doin'? Jag går fem meter till. En ny flicka ler åt mig. Och en till. Jag ler tillbaka. Känner mig snygg. Sträcker lite extra på mig och går vidare med spänst i steget.

Ett par killar i kostym ler åt mig.

Vänta nu lite här.

Först nu börjar jag ana oråd. Jag går snabbt och tittar på min spegelbild i ett skyltfönster. Snyggt. Hela munnen, läpparna, och elegant nog delar av min kind, är färgade knallblå av den bläckpenna jag allt som oftast går och suger på när jag funderar på nåt. Jag ser ut som en treåring som ätit blåbär. Att ingen på kontoret märkt nåt är förstås konstigt, men nu funderar jag mindre på det och mer på hur jag ska ta mig tillbaka till kontoret med äran i behåll. Jag inser snabbt att äran kastat in handduken för länge sen. Högröd i ansiktet (med starka inslag av blått) knallar jag tillbaka till jobbet. Hur jag lyckas ta mig tillbaka utan att titta upp en enda gång är ett mysterium. Jag smiter in på toaletten och tittar mig i spegeln. Jag ser ut som sjukt dåligt sminkad "The Crow" eller eventuellt Jack Nicholsons "Jokern" en halv minut in i sminkningen.

Skiten visar sig nästan omöjlig att få bort. Efter en halvtimmes skrubbande har jag lyckats jag få bort det mesta, men inte allt.

Läpparna är tre timmar senare fortfarande blålila.

Jag ser ut som mors lilla Olle med svår blodbrist.