Björklöven

Måndagmorgonen i Melbourne vaggar in mig i sån sorts lat trygghet; fem dagar på jobbet, varför jobba nu? iTunes slumpar dessutom fram Sufjans ljuvliga "Sister Winter" och jag tvingas luta mig tillbaka för att lyssna. Trött tittar jag ut genom fönstret, den ensamma lönnen, aspen eller granjäveln, vad fan vet jag om träd, utanför fönstret ser lite trött ut, inte lika trött som svenska träd om hösten, men ändå. Trött. Krampaktigt håller trädet fast vid de löv det kan, som nån sorts sista sad fucking comb-over. Face it, trädet, vintern är här, släpp löven, somna in. Det är ok, de kommer tillbaka. Trots att du blir äldre för varje dag, får du chansen att bära nya friska löv varje vår, grönska som döljer det faktum att du börjar bli lite gammal och trött. Snart är det vår igen, då får du bära Nakkna och nya tajta Acne, då kan du dölja kråksparkarna bakom ett par nya löjliga glajjor.

Oroa dig inte.