When there's nothing left to burn, you have to set yourself on fire.
När jag flyttade till Sydney 2004 hamnade jag mitt i Kings Cross, eller "The Cross" som området normalt kallas. Det var inget medvetet val, byrån som anställt mig pröjsade för boendet och de hade fixat en lägenhet i en skyskrapa mitt i "The Cross".
"The Coke sign? That's the epicentre of Sydney", sa nån till mig när jag frågade.
Allt jag visste om Kings Cross var det jag läst i guideböckerna, området är Sydneys "red light disctrict" med allt vad det innebär. Konstigt nog tänkte jag inte på det där så mycket. Jag antar att tanken på att flytta till Sydney själv utan några vänner, utan nånting, var mer skrämmande än tanken på att bo i skumma kvarter.
Konstigt nog blev förälskelsen total. Jag föll direkt för allt som har med "The Cross" att göra. Att första gången gå ner för Darlinghurst Road och se inkastare, strippor och horor överallt, kändes på samma gång både magiskt och tragiskt. Det var nåt med det trasiga jag inte kunde slita mig ifrån. Se, men inte röra människor som hade det långt värre ställt än jag, killen som frossade i sin egen olycka.
Jag bodde där i knappt ett år, men eftersom hela mitt liv var en berg-och-dal-bana under den här tiden skulle det lika gärna kunna ha varit ett dygn eller ett sekel. Minnena går i varandra, nätter som blev dagar som blev nätter igen. Allt vi gjorde hände på nattklubbarna i The Cross. Att ringa på ringklockan för att få komma in på Tatler's, att se det fina folket på Hugo's, de polynesiska dörrvakterna utanför strippklubbarna dit jag var tvungen att gå gång på gång för att hämta min bästa vän. Oftast satt han i ett hörn med en knippe 20-dollarsedlar i näven, hög, ledsen och uppgiven. Sen hade vi alla nätter tillsammans med Stu och hans vänner på Lady Lux och inte minst klubbarna på Club 77 på William St.
Allt hände där och då.
När jag tänker tillbaka på min tid i The Cross känns det aldrig hotfullt eller farligt. Trots att folk i min närhet i andras ögon var skumma på många sätt kändes det alltid tryggt i kvarteren runt mitt hem. I alla fall för mig.
Jag har aldrig känt mig säkrare än jag gjorde mitt i natten på Darlinghurst Road.
"The Coke sign? That's the epicentre of Sydney", sa nån till mig när jag frågade.
Allt jag visste om Kings Cross var det jag läst i guideböckerna, området är Sydneys "red light disctrict" med allt vad det innebär. Konstigt nog tänkte jag inte på det där så mycket. Jag antar att tanken på att flytta till Sydney själv utan några vänner, utan nånting, var mer skrämmande än tanken på att bo i skumma kvarter.
Konstigt nog blev förälskelsen total. Jag föll direkt för allt som har med "The Cross" att göra. Att första gången gå ner för Darlinghurst Road och se inkastare, strippor och horor överallt, kändes på samma gång både magiskt och tragiskt. Det var nåt med det trasiga jag inte kunde slita mig ifrån. Se, men inte röra människor som hade det långt värre ställt än jag, killen som frossade i sin egen olycka.
Jag bodde där i knappt ett år, men eftersom hela mitt liv var en berg-och-dal-bana under den här tiden skulle det lika gärna kunna ha varit ett dygn eller ett sekel. Minnena går i varandra, nätter som blev dagar som blev nätter igen. Allt vi gjorde hände på nattklubbarna i The Cross. Att ringa på ringklockan för att få komma in på Tatler's, att se det fina folket på Hugo's, de polynesiska dörrvakterna utanför strippklubbarna dit jag var tvungen att gå gång på gång för att hämta min bästa vän. Oftast satt han i ett hörn med en knippe 20-dollarsedlar i näven, hög, ledsen och uppgiven. Sen hade vi alla nätter tillsammans med Stu och hans vänner på Lady Lux och inte minst klubbarna på Club 77 på William St.
Allt hände där och då.
När jag tänker tillbaka på min tid i The Cross känns det aldrig hotfullt eller farligt. Trots att folk i min närhet i andras ögon var skumma på många sätt kändes det alltid tryggt i kvarteren runt mitt hem. I alla fall för mig.
Jag har aldrig känt mig säkrare än jag gjorde mitt i natten på Darlinghurst Road.
skrev Silverfisken klockan 10:17
10 Comments:
Åh, bodde ett gäng nätter på The Funkhouse, 23 Darlinghurst Road, och kan inte annat än hålla med. Det där King's Cross är något alldeles extra.
jag vill dit, jag vill dit. du skriver så att jag vill dit.
Bodde på Victoria Street i ett år i Kings X.
Visst är det nåt speciellt med stället.
Men det slår inte Kao San Road I Bangkok =)
Sydney alltid. The Cross i synnerhet.
Stars! Otroligt bra band.
Viket vackert inlägg.
Just nu patrullerar vi "the cross" med skott säkra västar och extra förstärkning. Tacka de trevliga motorcykel gängen för det.
Du, det där var ett väldigt bra inlägg. Minst.
Det är som Kabukichou i Tokyo. Det är tragisktcakertmagiskt.
Bra inlägg, synd att det verkar vara mest pretentiösa idioter som kommenterar/läser bloggen. Du kan ju skriva.
"Du skriver så jag vill dit". Fan vad jag hatar folk som försöker låta vackert konstnärliga genom att skriva så lite som möjligt.
Skicka en kommentar
<< Home