Dream on?
Jag har en vän som är filmare. Hon tjänar knappt nog att betala hyran, så nu har hon tagit ett jobb som house-sitter en bit söderut längs kusten. Hon pendlar tre timmar varje dag, men hon slipper i alla fall hyra och många andra utgifter.
Saken är att hon inte är speciellt duktig på det hon gör. Jag har sett ett par av hennes kortfilmer och vi snackar extremt mycket lök. Inte nog med att de är dåligt regisserade, det mesta är ganska mediokert. Allt, faktiskt. Hon har gått fyra år på filmskola, men jag kan inte se ett spår av talang. Problemet är väl att ingen annan gör det heller.
Jag är inte en av hennes närmaste vänner, så att jag skulle vara den som sa till henne att hon kanske borde fundera på att göra nåt annat känns inte riktigt aktuellt. Grejen är att nån borde säga nåt. Snart. Hon sitter hon ruttnar i ett hus ett par timmar härifrån för att hon inte kan få nåt jobb. Hon väntar på sin stora chans. Och tro mig, jag är den sista som skulle säga till nån att de ska ge upp sina drömmar.
Grejen är att hennes chans är att ge upp sina.
Jag tror ärligt talat att hon har valt fel.
Och det känns så grymt.
Å andra sidan ska man ju göra det som känns rätt.
Kanske är det värt plågan.
Kanske är det vi som har fel.
Vilka är vi att döma?
---
tillägg lördag morgon: Vad jag menar är att hon inte är lycklig idag. Filmandet är ett ok på hennes axlar och hon är ständigt deprimerad. Det enda som håller henne uppe är hoppet om "att lyckas".
Inte mina ord.
Ska man tala om för henne att hon inte kommer "att lyckas", eller ska man låta henne hållas för att det lilla hopp hon har ligger i att henner dröm går i uppfyllelse?
Jag vet inte, jag tycker det är svårt. Jag är själv en drömmare, men just hennes dröm får henne att må dåligt.
Saken är att hon inte är speciellt duktig på det hon gör. Jag har sett ett par av hennes kortfilmer och vi snackar extremt mycket lök. Inte nog med att de är dåligt regisserade, det mesta är ganska mediokert. Allt, faktiskt. Hon har gått fyra år på filmskola, men jag kan inte se ett spår av talang. Problemet är väl att ingen annan gör det heller.
Jag är inte en av hennes närmaste vänner, så att jag skulle vara den som sa till henne att hon kanske borde fundera på att göra nåt annat känns inte riktigt aktuellt. Grejen är att nån borde säga nåt. Snart. Hon sitter hon ruttnar i ett hus ett par timmar härifrån för att hon inte kan få nåt jobb. Hon väntar på sin stora chans. Och tro mig, jag är den sista som skulle säga till nån att de ska ge upp sina drömmar.
Grejen är att hennes chans är att ge upp sina.
Jag tror ärligt talat att hon har valt fel.
Och det känns så grymt.
Å andra sidan ska man ju göra det som känns rätt.
Kanske är det värt plågan.
Kanske är det vi som har fel.
Vilka är vi att döma?
---
tillägg lördag morgon: Vad jag menar är att hon inte är lycklig idag. Filmandet är ett ok på hennes axlar och hon är ständigt deprimerad. Det enda som håller henne uppe är hoppet om "att lyckas".
Inte mina ord.
Ska man tala om för henne att hon inte kommer "att lyckas", eller ska man låta henne hållas för att det lilla hopp hon har ligger i att henner dröm går i uppfyllelse?
Jag vet inte, jag tycker det är svårt. Jag är själv en drömmare, men just hennes dröm får henne att må dåligt.
skrev Silverfisken klockan 22:29
19 Comments:
gud vad svårt... det är ju jättesvårt för någon annan att tala om det för henne, speciellt när det handlar om något så subjektivt som film, trots allt.
hon får väl märka det själv, kanske. Nog lättare så.
Flrhoppningsvis hittar hon en annan bana att trivas med =)
Världen vimlar av dåliga filmare, dåliga reklamare, dåliga kockar, dåliga snickare osv. Det finns uppenbarligen plats för de lite mindre brillianta. Också. Inget att bekymra sig om med andra ord. Släpp det hjärtat. Enklast då.
Jag tänker ofta så angående mig själv. Tänk om jag egentligen suger på det jag gör, utan att veta om det? Jobbig tanke. Mycket jobbig.
Jag tycker att hon ska fortsätta med sitt filmande om det är det hon njuter av. Man vet aldrig, i slutändan blir hon kanske en Ed Wood?
min fråga är hur du tacklar situationen efter att ha sett någon av hennes filmer? Spelar du superimponerad och överöser med komplimanger, kör du kanske en "It was.... diffrent" eller smyger du iväg och hoppas att hon inte frågar? Jag undrar för när jag själv hamnar i liknande situationer vet jag aldrig va jag ska göra!
Ibland tar det lång tid att själv upptäcka att man inte är så bra som man borde för att klara sig i sin branch, och när man väl kommer på det gör det jätte ont.
så tänker jag att det är med mig. att alla tittar på mig och tänker herregud, hon borde verkligen hitta något annat att göra, hon är inte alls duktig. och om någon vars åsikt jag faktiskt bryr mig om skulle säga det, skulle jag antagligen sluta, jag skulle inte våga mer. därför tycker jag nog att alla får komma på såna saker själva, det är deras liv, deras val, deras drömmar. ingen annan kan ta deras beslut. eller mitt.
hmm...får väl hoppas att hon trivs i det hon gör iaf. Det måste ju vara huvudsaken. Jag hade ju gärna talat om för Suzanne Osten att inte göra filmer men hon får ju hålla på och dessutom finns det ju några som gillar det hon gör så vilka är vi att bedöma...?
Som "lilla j" sa, det finns inget rätt eller fel när det gäller subjektiva saker som konst. Tyvärr dömmer många efter sin personliga smak. Kanske är hon ett misförstått geni?
Hur det än är tycker jag tonen i inlägget är arrogant. Som du själv nämner rimmar det illa med ditt inlägg om att alla ska tillåtas få vara drömmare... Är det alltså bara vissa förunnat? Tänk om någon t.ex. skulle säga nåt liknande om ditt fotograferande? Ett område du brinner för. Det skulle förmodligen inte kännas så kul?
Varför är det bara när ni är anonyma ni vågar kritisera? Det var ju lite därför jag skrev inlägget, även om jag kanske blev lite luddig.
Vad jag menar är att hon inte är lycklig idag. Filmandet är ett ok och hon är ständigt deprimerad. Det enda som håller henne uppe är hoppet om "att lyckas".
Inte mina ord.
Ska man tala om för henne att hon inte kommer att lyckas, eller ska man låta henne hållas för att det lilla hopp hon har ligger i att henner dröm går i uppfyllelse?
Jag vet inte, jag tycker det är svårt. Jag är själv en drömmare, men just hennes dröm får henne att må dåligt.
Hon kanske skulle vinna på att prata om sin dröm med någon som är lyhörd och inte krossar hennes längtan och ambitioner, hon kanske kommer fram till att hon borde modifiera drömmen ett tag; dvs jobba med film eller skapande, men på ett annat sätt, i en annan guise.
Hon kanske är brilliant inom en annan fåra, och får samtidigt perspektiv och kan närma sig filmandet från ett annat håll.
Det låter som om hon har fastnat i gyttja - med bitterness looming - och behöver en knuff för att komma loss. Cruel to be kind osv.
(Och Ostenkommentaren var bang on.)
Just därför att du inte är så nära henne gör att du är den som skulle kunna vara ärlig. Har man modet är det just i den sitsen man kan göra den bra omtänksamma insatsen. Nu menar jag om man har modet att inte i affekt utbrista i brutal och frossande 'idol-ärlighet' - dvs ens oro i situationen omsätts i onödigt kategorisk hårdhet. Utan lite nyfiken men uppriktig "-förklara-för-mig-hur-du-tänker" cool o empatisk morfarsattityd (?). Man har ju liksom läget "-du kan skita i vad jag säger för jag känner inte dig så bra men jag vill dig väl o undrar om ..."
Som några sagt kanske hon e kanon o avantgarde, men du har läge att säga vad du förundras över i hennes produktion. Just som du sagt här. "du verkar inte trivas", "jag missar nog nåt i dina filmer....", "hur ser din analys ut".
Du verkar ju i en bildberättande branch så din magkänsla är säkert ganska rätt på det. Du kommer att göra henne glädje i långa loppet om du kan med att säga vad du upplever. Kanske lämnar hon själva filmmakandet o börjar i en annan funktion inom industrin. Eller så tänker hon om i sina 'filmprocesser'.
Det hörs att du bryr dig. En befrielse med folk som bryr sig. Engagemang är mod, lättsinne e lättsinne. Go for it!
/C
ps. man är ju oftast lättsinnig, jag med...;-)
Men sånt där kan du faktiskt inte avgöra. Världen är full av exempel på individer som ansetts inte vara bra nog men kommit igen flera år senare och sopat banan med alla andra. Läser själv grafisk design och våra lärare bankar oss så ofta de kan i skallen med att talang bara är en del, hårt arbete är lika viktigt för att nå framgång.
Punkt 1 på Michael McDonoughs lista
"The Top 10 Things They Never Taught Me in Design School"
"Talent is one-third of the success equation.
Talent is important in any profession, but it is no guarantee of success. Hard work and luck are equally important. Hard work means self-discipline and sacrifice. Luck means, among other things, access to power, whether it is social contacts or money or timing. In fact, if you are not very talented, you can still succeed by emphasizing the other two. If you think I am wrong, just look around.
Jag tror att det är sånt som man måste inse själv. Hon har en dröm och den enda som kämpar för att uppfylla den är hon (vilket hon ska ha massa cred för). Den enda som kan sluta är hon. Det är som med misstag, det spelar ingen roll vad andra säger, man måste göra dom själv...
men tänk om hon faktiskt lyckas en dag? tänk om du hade fel...
ett exempel: folk sa till mig att jag hade fula läppar, men idag är mina fylliga läppar helt rätt. tänk om jag hade lyssnat på kritiken och opererat dem tunna?! folk tror sig veta så mycket...
utan det lilla hoppet skulle hon kanske må än sämre? vad skulle hon då leva för? tror det är farlig mark. bättre att uppmuntra henne på områden hon är duktig på istället! mer konstruktivt
Jag tror att det är något som hon måste komma på själv. Det är hennes dröm, hon som kämpar för den (vilket hon ska ha massa cred för) och det är bara hon som kan bestämma när det är färdigkämpat. Det är som med misstag; man måste göra sina egna...
Frågor som
Vad gör du om du inte lyckas sälja dina ideer, hur finansierar du dig då? Vad är dina mål med filmandet i en 5 års period? Hur villig är du att arbeta med annat om det inte funkar konstnärligt? kan ibland få drömmare att komma ner på jorden tillräckligt länge för att konstruera en mer hållbar vision eller plan. Problemet är väl inte att hon är kass, utan att hon är olycklig och inte kan försörja sig. Att bara vara medmänniska och lyssna på hennes olycka vid tillfälle kan oxå hjälpa mer än vad man tror och ger ett utmärkt tillfälle till frågor som de ovanstående. Och då är det oftast lättare att vara utomstående. Allt i mån av tid och engagemang.
/liv
Jag tycker att du/någon borde säga till henne att försöka hitta något annat som hon tycker är roligt och kanske är bra på, eller kan bli bra på. Man behöver inte ge upp sin dröm, utan bara skaffa en till :)
Jag tycker att du/någon borde säga till henne att försöka hitta något annat som hon tycker är roligt och kanske är bättre på. Man behöver inte ge upp sin dröm, utan skaffa en till :)
Tids nog kommer hon att komma på det själv!
Skicka en kommentar
<< Home