Sträck på dig, pojk!

Märkligt det här. Bloggandet. Jag anar att en och annan hittar hit. Mail tyder på att jag åtminstone roar några enstaka vilsna själar. Och eftersom jag inte känner någon som läser det här så skriver jag från hjärtat. Inga restriktioner. Det som måste ut hamnar på bloggen. Har aldrig varit bra på att tygla mig. Inte min grej. Om jag framstår som en idiot för att jag skriver något får jag helt enkelt bjuda på det. What you see is what you get. Tro mig.

Jag kan inte putsa upp min fasad och skriva saker för att framstå som något jag inte är. Jag svär lite för mycket ibland. I know. Men mest i skrift. Jag kan bli väldigt sentimental ibland. I know that too. Och kanske ska man inte avslöja allt. Men sån är jag. Lika bra att vara ärlig.

Men när mor till väldigt trevlig medbloggerska ringer upp henne och berättar om saker jag skrivit här blir det genast allvar.

Det.

Var.

Som.

Fan.

Tror jag får vattenkamma mig och ta på finaste gå-bort-kostymen.

Glömde jag nämna att jag är trevlig.

Och gillar djur.

Glöm det där med strippan.

Ok?