Döden
Det är tidig morgon. Det är i alla fall vad min hjärna säger åt mig. Jag går ut i vardagsrummet där jag av förklarliga skäl inte spenderat så mycket tid. Solen strömmar in genom enorma fönster. Trots att klockan är 06.30 värmer den redan. Som svensk tycker jag att det är skönt, men som icke-turist vet jag hur farlig solen är. Ozonhålet ligger precis ovanför oss. Dess absoluta centrum ligger över Wellington i Nya Zeeland, och det är inte speciellt långt bort.
Hudcancer är vanligaste dödsorsaken här och själv känner jag hur det sticker i huden så fort man sätter sig i solen. Låt gå för att jag är hyfsat ljus i huden, men sticker gör det i alla fall. Man blir lite paranoid. Inte blir det lättare heller när pappa dog av cancer och mamma har haft hudcancer, även den malign. På något underligt vänster har jag accepterat att cancer och jag förmodligen kommer stöta på varandra förr eller senare i livet. Jag hoppas bara att det inte blir för tidigt. Jag har alldeles för mycket att ge för att försvinna än.
Jag kanske låter morbid nu, men då får det vara så. Cancer och jag har setts. Han nickade åt mig över pappas sjukhussäng.
- See ya, sa han och noterade mitt namn i en svart anteckningsbok.
Det är inget som påverkar mig.
Eller jo, jag försöker leva.
Idag.
Nu.
För man vet aldrig.
Hudcancer är vanligaste dödsorsaken här och själv känner jag hur det sticker i huden så fort man sätter sig i solen. Låt gå för att jag är hyfsat ljus i huden, men sticker gör det i alla fall. Man blir lite paranoid. Inte blir det lättare heller när pappa dog av cancer och mamma har haft hudcancer, även den malign. På något underligt vänster har jag accepterat att cancer och jag förmodligen kommer stöta på varandra förr eller senare i livet. Jag hoppas bara att det inte blir för tidigt. Jag har alldeles för mycket att ge för att försvinna än.
Jag kanske låter morbid nu, men då får det vara så. Cancer och jag har setts. Han nickade åt mig över pappas sjukhussäng.
- See ya, sa han och noterade mitt namn i en svart anteckningsbok.
Det är inget som påverkar mig.
Eller jo, jag försöker leva.
Idag.
Nu.
För man vet aldrig.
skrev Silverfisken klockan 07:16
5 Comments:
Klokt att passa på medan man har chansen... Döden är ju så jobbigt permanent.
Samma här. Min morfar dog i cancer, min farfar dog i cancer, och min pappa har haft cancer två gånger. Andra gången skulle det inte gå att bota, men så fick han göra en testbehandling som bl.a. involverade byta av stamceller och grejer. Han överlevde. Cancer två gånger på två år. Den starkaste människa jag känner. En dag kommer jag också få cancer, ibland undrar man hur nära det är.
Kom hem från Australien, NU!
Är nog uppskriven i den där anteckningsboken jag också. Men det klingar inte in stress i mig längre, istället försöker jag leva lite mer varje dag. Låter pretto, men är egentligen inte så jävla svårt.
Jag och cancer kommer nog också att träffas en dag. Usch. Fast mycket värre känns att mina föräldrar förmodligen också kommer träffa cancer en dag. Den tanken vill jag inte ens tänka. Men som du skriver, man får försöka leva. Nu.
Skicka en kommentar
<< Home