Melbourne calling

Det var faktiskt väldig märkligt. Vi har ju aldrig setts. Och jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig. Men nu måste jag skriva nåt om det. Om kossan. Mamma Mu.

För visst pratade vi i telefon i fredags kväll. Eller kväll för mig och morgon för henne. Halvfylla för mig och sömndruckenhet för henne. Jag försökte gå som katten kring het gröt och undvika samtalet in i det längsta, men till slut fick jag skärpa mig och ringa upp. Vi skulle ju ändå bara prata jobb.

Och det konstiga var att det gick så lätt. Det var som att vi aldrig gjort annat. Jag lider av en lätt telefonfobi. Ja, fnissa ni, men så är det. Prata på telefon har aldrig varit min starka sida. Men Hanna kände jag ju. Insåg jag när vi pratat en stund. Hennes röst matchade henne alldeles utmärkt. Kanske var den något... djupare... mer sensuell än jag hade förväntat mig. Det låter förstås kalastramsigt, men jag reagerade så.

Att jag skulle använda just den benämningen - sensuell - känns helt oväntat, men det var min första tanke. Så nu vet ni det, blogg-Sverige, Hanna Flodr har en lätt sensuell röst.

Eller så var jag full.

One of the two.

Vi lyckade i alla fall enas om det som behövde enas om.

Undrar vad en timmes mobilsamtal till London kommer gå på, förresten?