Och en slank han dit

När jag tittar på min egen blogg inser jag att hoppadet mellan allvar och trams kan te sig lite märkligt om man inte känner mig eller har hängt med här ett tag. Det finns ingen röd tråd i det jag skriver. Från döden till kaviar. Från kärlek till fuktigt toapapper. Anledningen är förstås att de allvarligare inläggen kräver ett visst mått av självrannsakan. Jag behöver vända mig inåt för att kunna skriva om de där sakerna. De finns där hela tiden. Saknaden efter nåt. Efter någon. Tankarna behöver bara formuleras. Stöpas om. I en bloggform. Och det är svårare än att skriva om toapapper. Speciellt när man har fullt upp på jobbet. Vissa dagar sitter jag på ytan och metar, andra dyker jag djupt och letar efter saker på botten. Just nu har jag knappt tid att doppa tårna.

Den svårmodige killen sitter på stranden och äter glass.

Kaviarglass.