Sal 16
Pappa har dött, sa mamma när hon ringde. Jag hade väntat på samtalet i tio år. Fruktat det i hela mitt liv. Min pappa fick så dö till slut. Jag stod stilla och frågade mamma om hon var ok. Jag minns idag inte vad hon svarade. Senare på eftermiddagen åkte vi ner till Vasa sjukhus. Jag minns inte hur vi kom dit. Vi frågade efter pappa och de ledde in oss i ett rum. Och där låg han i en säng. Händerna låg knäppta på täcket. De greppade en liten blomma. På ett bord stod ett ensamt stearinljus. Allt var stilla.
- Lilla vän, sa mamma och tittade på pappa.
Jag höll om henne. För första gången på många år såg han inte ut att ha ont. Linjerna i hans ansikte hade slätats ut och till slut såg man tecken av den han var innan cancern tog tag i honom.
Det var över nu.
Och konstigt nog var även klyftan mellan oss borta. Den ravin vi aldrig lyckats överbrygga medan han levde var nu försvunnen. Jag kunde inte längre vara bitter över att han aldrig sagt att han älskade mig. Inte vara arg för att han aldrig sagt att han var stolt över mig. Inte undra varför. Inte anklaga mer.
I stället försoning.
Och ett stilla löfte om att aldrig hata mer.
Jag förstår inte varför du inte kunde, men det gör inget.
Det är ok, pappa.
Sov nu.
Jag är inte arg.
Feel Like Going Home - Charlie Rich
- Lilla vän, sa mamma och tittade på pappa.
Jag höll om henne. För första gången på många år såg han inte ut att ha ont. Linjerna i hans ansikte hade slätats ut och till slut såg man tecken av den han var innan cancern tog tag i honom.
Det var över nu.
Och konstigt nog var även klyftan mellan oss borta. Den ravin vi aldrig lyckats överbrygga medan han levde var nu försvunnen. Jag kunde inte längre vara bitter över att han aldrig sagt att han älskade mig. Inte vara arg för att han aldrig sagt att han var stolt över mig. Inte undra varför. Inte anklaga mer.
I stället försoning.
Och ett stilla löfte om att aldrig hata mer.
Jag förstår inte varför du inte kunde, men det gör inget.
Det är ok, pappa.
Sov nu.
Jag är inte arg.
Feel Like Going Home - Charlie Rich
skrev Silverfisken klockan 16:46
55 Comments:
Din far är död, sa min mamma när hon ringde. Det kom som en fruktansvärd chock. Min pappa var inte ens sjuk och han älskade mig och mina syskon mer än allt annat på jorden. Det var så sorgligt att läsa detta inlägg. Jag är säker på att din pappa älskade dig och var väldigt stolt även om han aldrig sa det till dig.
Jo, så är det säkert som Anneli skriver.
Det är min upplevelse av min fars bortgång också. Han sa aldrig det viktiga heller och de tre sista månaderna kunde han inte prata, men han försökte visa det.
Usch, det är jobbigt att tänka tillbaka på den där tiden när han låg på sjukhus som ett kolli och vi alla visste att det var just det han fruktade mest.
Nu fick du mig att grina. Stora tårar. Dripp Dropp. Vid skrivbordet. På jobbet. Men gör det gör inte ett dugg. Tack för att du skriver så vackert!
Fint. Och sorgligt. Men mest fint. Helt plötsligt känns det inte som en katastrof att jag glömde plånboken hemma längre.
Om man inte förlåter är det nog svårt att gå vidare. Min far är i livet men håller sig ständigt undan och har spritflaskan som sin bästa vän. Ibland känns det som om han redan är död med tanke på det liv han lever. Klart jag kommer ha sorg den dagen han går bort men samtidigt så kommer det kännas bra att han äntligen fått ro.
varför, varför, varför? varför är den här storyn så förbannat legio? hur många är det inte som fått vänta till sin fars död för att få till någon slags försoning?
svaret är att det är vansinnigt vanligt...men jag tror att det kommer att förändras...sakta...i takt med att män slipper ifrån det där oket som dom bärt allt sedan jesus var grabb. försörjaren. den som aldrig gråter. den onåbare.
ser jag tillbaks i min familj så har det varit den här typen av män hela gänget. tysta, sammanbitna, på ytan känslokalla. lyckligtvis har min egen far gått igenom precis det som du beskriver här...vilket gjort honom till en mycket sensitiv person som alltid haft ett ord för mycket istället till övers för sina barn. sedär...ett fall framåt.
men det är så förbaskat tragiskt..och orättvist på något sätt.
jag har en vän som inte är från sverige. hans far var dekorerad krigshjälte i sitt hemland...var mer utomlands än hemma under min väns uppväxt...och när han väl var hemma så var det mest hela handen, uppläxningar och läxförhör. aldrig någon kärlek...så som min vän hade velat ha den. hans far menade säkert väl.
en dag för några år sedan kommer jag till min vän på hans jobb...han gråter. på bordet ligget tidningar från hans hemland uppslagna. hans far pryder sidorna. man berättar om hans gärning...han är borta. cancer. min vän var hemma en gång innan han dog där han låg på det tjusiga sjukhuset. hans far kunde inte längre prata och var knappt kontaktbar när hans förstfödde son kom in i rummet...klädd som han alltid är..nerklädd för sin klass. för första gången kommenterade hans far inte min väns brist på stil och finess..hans behov av en frisör. kanske för att han inte kunde prata. men han tryckte min väns hand.
och gav en blick.
som lade sig ovanpå alla år dessförinnan. min vän som längtat så efter sin fars respekt och kärlek glömde allt. och konstaterade....att blod...trots allt...är tjockare...än vapenfett. på hans dödsbädd.
det är så sags då.
män. och vad dom gör med världen.
jag fattar nu.
Det bränner till nånstans under hjärtat, när jag läser detta. Blir så berörd av det du skriver Jonas, och av ditt mod. Respekt och kärlek!
:`(
Allt det där man aldrig fick sagt till varandra - även om man faktiskt pratade.
Att det skall vara så svårt.
Fint skrivet. Cancer är en hemsk sjukdom. Du träffar i hjärtat och jag får åter minnen tillbaka från min farmor..
Känner igen mig lite grann... Fast min far lever.
Och mycket bra kommentar av odenplan.nu! Läs Med uppenbar känsla för stil allihopa!
Det var mycket beklagligt att läsa om din far, men du verkar ta det på ett sunt sätt. Allt får ta sin lilla tid... Instämmer i många andras fina funderingar kring händelsen.
Ett annat tråkigt senario som jag själv upplevt är att ha en far i livet, men ändå inte ha honom. Nu har jag honom och uppskattar honom, för att han finns för mig i livet. Detta oavsett vad som hänt tidigare. Det är aldrig för sent att försonas.
Lev gott!
// F
Rysligt berörd.
Fin bild =)
gu vad alla blir BERÖRDA.
Födelse och död berör. Min morfar dog i onsdags efter ett mycket långt och lyckligt liv. En kort tids sjukdom och det var väntat men ändå. Hans sista leende när jag tog adjö av honom. För alltid i mitt hjärta.
Vackert. Sådär så att det känns.
Nu blev jag gråtfærdig men det gjorde ingenting, det var bara fint.
nog kan vi pressa oss till 100 inlägg?
Min, Jonas, Åsas, Jens och Håkans pappa skulle ha fyllt 81 år imorgon, även om det är idag för Jonas och för all del för Åsa. Som icke-bloggare och lite utomstående betraktare, om än väldigt närstående till bloggaren ifråga, lägger jag mig ogärna i alla de lätt sarkastiska inlägg som ibland görs.
Men jag blir lite illa berörd när någon försöker ironisera över populariteten i denna blogg i ett inlägg som berör en sorg över en avliden pappa, och åtminstone vad gäller Jonas och mig, saknaden av en far som inte var, och försonandet med den pappa han ändå faktiskt var.
Och pappa var faktiskt fin.
Jag förstår alla känslor det innebär.
Min far avled för 3 år sedan, gravt alkoholiserad.
Kram
Andreas: Det är tragiskt att någon måste känna sig tvungen att lämna en opassande och olustig kommentar till ett sånt känsligt och samtidigt vackert inlägg som det här. Blir rörd av din reaktion som du väljer att visa för oss andra.
Det här var absolut ditt mest gripande inlägg någonsin...
Jag satte i halsen när jag läste första raden.
Jag har varit med om samma sak. Jag kände samma sak. Jag hade kunnat skriva samma sak.
Oavsett om det beror på mitt nuvarande känslotillstånd eller inte låter jag vara osagt. Men det där rörde mig till tårar.
Fy fan vad bra.
kan
inte
sluta
titta
läsa
Andreas. jag instämmer , bra att du säger i från
...........Att det ska vara så svårt att säga de där orden, jag älskar dig och är stolt över dig. Kanske ingen sa det till honom?
Så skönt att det ändå smalt bort där i sjukrummet och att du känner frid.
Men, jag bläddrar fram och tillbaka fram och tillbaka i inlägget. Jag förstår inte hur Detta kan vara det bästa inlägget! Come on! Big no. No no no no no.
Då har väl du, Titti, inte upplevt detta än... det kanske du ska vara glad över...
Jag gillar din blog något otroligt mycket..
En liten fråga:
Hur ser väggutagen ut i australien? Ska dit i Februari. Vilken volt?
lena- Huruvida jag har gjort det eller ej är inte relevant för vad som räknas som ett bästa inlägg. Grabben har skrivit så mycket bättre.
Man ska tala om for dem man alskar, att man verkligen gor det, och varfor. Det ar det viktigaste vi kan lara varandra, och det svaraste.
Jag är mer berörd än dig.
Jo. här är det relevant, för det handlar om något mycket personligt. Vad som sedan är bra/bättre eller ej är ju också en smaksak, som nog lämpar sig bättre att fundera över i stället för att skriva.
Mitt sista inlägg ovan är riktat till Titti.
Fint skrivet om försoning och förlåtelse. Verkligen. Och jag bara bölar...
Fin text... och väldigt fin bild på dig. Den passade fint till texten.
Du skriver sanslöst bra. Jag känner igen mig i dina tankegångar kring din far, även om min far fortfarande är i livet.
Är det du på bilden?
Väldigt fint skrivet! Alla som förlorat någon förstår. Väldigt starkt oxå att skriva om nåt sånt här i bloggen!
Var ligger vasa sjukhus? I vasa? Är du därifrån?
Otroligt fint skrivet!
Du skriver verkligen texter som berör...
mikaela: Vasa sjukhus ligger i Göteborg.
Du har så lugna ögon.. Din inre frid lyser igenom. Du är så fin :) Tack för allt du delar med dig av!
sral: Du kan köpa internationell adapter när du kommer hit. Finns överallt. Samma "volt" som hemma, men annat uttag.
caiman: ja, det är jag.
Alla ni andra - tack så mycket för alla snälla kommentarer och mail.
De som skriver sarkastiska kommentarer i ett inlägg om min bortgångne pappa orkar jag inte ens bemöta. Faktum är att jag fick ta bort ett par kommentarer för att jag inte ville att de som skrev just de kommentarerna "skulle få vinna". Negativa kommenter om mitt utseende och annat märkligt. Ville inte att det skulle bli ännu en diskussion om de anonyma idioter som smygkommenterar på bloggarna.
Jag syftar inte på de här ovan som inte tyckte att detta var mitt bästa inlägg. Det kan jag hålla med om själv. Jag skriver inte för att mäta mig med nåt eller någon. Det får bli som det blir.
Även som helt utomstående gör det mig illa berörd att någon petar in fånigheter i någons sorg.
Sköt om dig och de dina silverfisken!
Jag har skrivit om pappa tidigare. Ni hittar länken under "oldies but goldies" i högerspalten. Och så mycket sorg är det inte, faktiskt. Mest en reflektion över varför kommunikation mellan nära och kära ska vara så svårt.
Självklart har pappas oförmåga att visa känslor färgat även mig och min bror. Även om jag tror att vi båda svurit att alltid visa våra barn kärlek. Jag har inga barn än, men min bror har ju en nyfödd dotter som jag tror kommer få kärlek så det räcker och blir över.
min pappa lever men han har under hela min uppväxt haft svårt att visa känslor. jag räknar även presens som att jag växer upp.
vad ska man göra? vissa individer är mer eller mindre emotionellt hämmade om inte annat känslomässigt introverta. jag blev glad förra veckan då min far skrev kram i ett mail till mig. sådär omedvetet leende som man kan bli ibland.
keep up the good jonas!
Jag ber om ursäkt om du tog illa upp över kommentaren om ditt utseende och vill bara säga att det inte alls var illa menat och kan hålla med om att det var fel inlägg att lägga den kommentaren under.
Det jobbiga med det här inlägget är att min pappa är precis likadan. Han har väldigt svårt att yttra att han älskar mig, är stolt över mig och så vidare. Men pappor är alltid den där andra handen, den som egentligen inte behövs om han inte gör sig behövd. Förstår du? Mamman har brösten med mjölken, födan för överlevnad, tryggheten och de överbeskyddande dragen. Jag tror att pappor är osäkra av naturen. Det här smittar så klart av sig och jag har skitsvårt för att säga att jag älskar han, mamma och de i min närhet. Det är tyst kärlek. Men kärlek.
Tack för ditt inlägg. Det fick mig att fundera.
/Pat
Jättefin text, OCH bild.
Min pappa har varit likadan, när jag läste kommentarerna så kom jag att tänka på hur glad jag blev en gång när pappa ringde istället för mamma och frågade när jag skulle komma hem för massa år sen. Det blev en tankeställare. Jag började då själv försöka få pappa mer involverad, berättade om vad som hände i mitt liv mm och idag funkar det mycket bättre, har nu flyttat till annan stad och pappa ringer ofta för att kolla hur det är och hur det går med allt. Jag tror inte pappor alltid förstår hur mycket vi behöver dem..
Vad sorgligt och vackert. Mäktigt skrivet/L
Läser din fina text, blir berörd och inser hur livet kunde ha varit. Om inte... Min familj fick en hemsk sjukdom när jag var 18. Nästan allihopa hamnade på samma sal på sjukan. Mamma var nära att stryka med, pappa var också väldigt dålig. Resten av oss blev friska på ett par månader. Att vara nära döden gör att man blir orädd i de nära relationerna. Personligen är jag inte lika fjantigt återhållsam längre. Hoppas att det blev ett bra avslut. Ta hand om dig...
Snyggt skrivet, kände igen mycket, men med skillnaden att min pappa ofta visade att han gillade oss ungar.
Vilket inte gjorde sorgen mindre tung när cancern vann efter 3 år...
Det positiva är att när man själv är pappa, har facit i handen.
Nu ska jag hem och krama ungarna!!!
Pappor är som pappor är. Det är enkelt att vara bitter men förmodligen kommer både du och jag att vara våra pappor upp i dagen.
Skicka en kommentar
<< Home