Being John Fiskovich

I källaren på mitt hus ligger en bar. Jag har varit där två gånger. Tre gånger om man räknar gången då jag hamnade mitt i ett pars kärleksmiddag.
Bokstavligt talat.
Hissen i mitt hus är nämligen lite speciell. Eftersom det bara finns en lägenhet per våning så finns det heller inga tamburer utanför lägenheterna. Hissen öppnas rätt in i lägenheten. Vilket brukar vara väldigt roligt när folk kommer på besök första gången. Tappade hakor är den vanligaste reaktionen. Ett par gånger har det varit fel på hissen. När man trycker på bottenvåningen hamnar man istället i källaren. Detta hade ju inte varit något problem om det inte vore för det att utgången på källarnivån - den i restaurangen - inte används. Den ligger nämligen en dryg meter upp från golvet. I en nisch. Detta har barpersonalen där nere löst genom att hänga upp en persienn framför hissen så att ingen ska använda den. Framför persiennen har de ställt ett bord. Gästerna har ingen aning om att det finns en hiss där bakom.
Eller jo, fem gäster vet. Två av dem ska jag berätta om nu.

En kväll när jag och ett par vänner suttit och värmt lite i lägenheten tar vi hissen ner för att dra upp till stadsdelen Fitzroy för att kolla in ett band. Jag trycker på knappen "G" som vanligt. När hissen öppnas tar jag ett steg framåt.

Vi stannar där.

Nu vill jag att ni sätter er i paret Nick och Susies situation. Låt oss kalla dem så. De har bestämt sig för en trevlig kväll på stan. "Vi går ner här", säger Nick och pekar på baren "e-55" på Elizabeth Street. "Visst", säger Susie lite kokett och kastar med håret.

Väl nere i baren ser de att lokalen är fylld med folk. Belysningen är dämpad och folk sitter och dricker rödvin i second hand-soffor och fåtöljer. Inne till höger i lokalen ser de ett litet bord för två. Perfekt för en liten snuttig diskussion, en flaska rött och lite tapas. De sätter sig ner. Nick beställer för båda: husets röda, en skål med oliver och varma mandlar, patatas bravas och croquetas. Efter en stund kommer maten in och de skålar medan de tittar varandra i ögonen. Stereon spelar en låt med The Bravery.

Plötsligt kommer det en fot ur väggen.

Rätt ut ur persiennen vid Susies öra kommer det en fotjävel. Iklädd vita Converse storlek 43. Möjligen 43 1/2. Foten sparkar till flaskan med vin och välter ut den över bordet. Sen drar den sig tillbaka in i väggen igen. Susie blir helt panikslagen. Livrädd. Ur en helt vanlig vägg har det plötsligt kommit en fot. Och vält ut deras vin. Susie skriker högt och gällt. Nick blir lika rädd och skriker han med. Förvånande nog lika högt och gällt. Nu kommer det ett par fingrar från persiennen. Paret skriker fortfarande. Fingrarna särar på persiennen och Nick och Susie ser en skäggig man på andra sidan. Han ser väldigt förvånad ut. Han brister ut i ett stort leende, stänger persiennen och paret hör honom säga:

- Fuck Jonas, you know the floor from that Malkovich movie? The half fucking one. It's in your basement, dude.

Sen låter det som att en dörr glider igen och rösten försvinner. Uppåt liksom. Det skrattas. Hysteriskt. Det är fler personer nu. Sakta försvinner de uppåt. Till slut är de borta.

Efteråt pratade jag och mina vänner om vem som blivit mest förvånad - jag eller Nick och Susie.

Ingen röstade på mig.