Dags att välja.

Jag träffar nån. Efter ett tag tycker jag att det vi har ihop är speciellt. Men jag undrar förstås. Tänk om det bara är jag som tycker att vi har nåt speciellt. Hon kanske inte tycker det alls. Hon VERKAR tycka att det är speciellt, men kan ju aldrig veta. Så hur mycket kan jag visa henne att jag gillar henne. Skicka fler sms än vad hon gör är ju förstås helt jävla otänkbart. Samma sak med mail. Och telefonsamtal.

Så hade jag tänkt börja denna text. För att jag vet att det är såna reglerna är. Och den romantiska regelboken fnyser man inte åt. Men det går inte. Jag kan inte. Jag är inte sån. Ibland önskar jag det. Eller nej, det gör jag inte alls. Fan. Ännu en lögn.

Jag är killen som går på nån sorts inbillad magkänsla. Tuta-och-kör-killen. Take it or leave it. Ni vill ha hantverkaren, den tysta snickaren som utan ett ord sveper undan fötterna på er. Lycka till. Hoppas ni får många barn.

Jag vill förstås också svepa undan fötterna. Men jag kan inte snickra. Istället får jag röra mig i hantverkardrömmens bakvatten. Försöka komma på saker ingen annan gjort för dig tidigare. Pic-nic på balkongen när det regnar eller ett äpple på ditt skrivbord när du kommer till jobbet. Få dig att skratta. Självklart vet jag att jag inte får ta i för mycket. Jag är inte helt jävla grön. Jag håller mig på behörigt avstånd. Du anar aldrig att du har mig som i en ask. Jag vill att du också ska vara osäker. För när du förstår att du inte har nåt att oroa dig för så blir glädjen så mycket starkare. Ditt leende mer äkta.


Överraska är allt jag kan.

Men vill du ha snickaren hittar du honom i Gula Sidorna.

Leta under Luftslott.