Snowboard

Jag önskar att jag var bra på allt. Att allt jag tog mig för utfördes på bästa möjliga sätt. Men inte då. Det finns en mängd saker jag är riktigt dålig på.
Skitkass, faktiskt.
Ta det här med snowboard till exempel. Jag förstår precis vad jag ska göra. Jag kan tekniken på papperet, men när jag väl tar mig upp i backen skiter det sig kapitalt. Allt jag lärt mig är som bortblåst. Jag fladdrar som ett löv, wobblar från ena sidan av backen till den andra. Jag inbillar mig att alla ser att jag är dålig, men oftast är det bara min egen rädsla som hindrar mig. Jag vet att jag borde stå på och bara satsa, trycka till i svängarna, luta mig framåt, le och röra mig obehindrat. Och så svårt är det ju inte.
Egentligen.
När jag väl gör de där sakerna rätt nån gång då och då så går det ju bra. Jag kan, jag vågar till och med improvisera och ta ut svängarna. Men det är inte ofta. Det är inte det att jag ramlat och slagit mig speciellt många gånger. Snarare är det rädslan att jag skulle kunna slå mig om jag stod på för mycket. Jag har lyckats hålla mig uppe större delen av de gånger jag försökt, men ändå finns rädslan där – möjligheten att jag skulle ramla, att jag skulle skadas på riktigt. Därför håller jag tillbaka.
Hellre inte åka alls.
Hellre stå lite snyggt på after skin och smutta på en shot än att ha roligt på riktigt. För om jag inget riskerar så skadas jag ju inte heller. Jag vet att det är ett helt galet sätt att tänka, men sån är jag. Eller sån har jag i alla fall varit. På senare år har jag börjat åka lite mer. Jag till och med hoppar. Jag vågar ha roligt helt enkelt. Och det har gett resultat. Jag ramlar iofs lite då och då, men slår mig gör jag inte. I alla fall inte allvarligt. Det är bara att resa sig och försöka igen.

Så nu vet ni.

Hur jag åker snowboard.

Och hur kass jag varit på att ragga.

För det var ju det det egentligen handlade om.