De har mig i siktet

De tittar på mig. Glor. Aldrig är jag så medveten om mitt utseende och framtoning som när jag är i Queensland. De kör truck. Eller "ute" som det heter down under. Och de har "Industrie"-tröjor på sig. Med uppfällda kragar. Jag vet inte om detta underbara mode har kommit till Sverige än, men här är det stort. De har svällande biceps och de har rugbytröjor med uppvikt krage på sig. Och de tittar på mig. På den långe killen med tajta jeans och Converse. För dem är jag ett rött skynke. Eller åtminstone lika patetisk som de är i mina ögon.

För precis som de dömer mig på grund av hur jag ser ut så gör ju jag samma sak. Har du på dig en Billabongtröja med uppfälld krage så kommer jag att döma dig. Avfärda dig som bonnig. För att du avfärdar mig. För att du flinar åt mig i baren. För att du alltid hänger i klickar om minst tre killar som alla ser likadana ut. Så avfärdar jag dig.

Och fastän jag skulle kunna sträcka ut en hand och säga "fuck mate, how about them Broncos?", så gör jag inte det. Att sträcka ut en hand över den subkulturella gränsen är att svika sitt lag.

Ni flinar åt mig, jag flinar åt er.

Vi pratar förstås inte.

Och inte lär vi oss nåt om varandra heller. För tänk om vi skulle inse att vi inte är så olika när allt kommer omkring. Hur fan skulle det se ut? Nej, smala pop-pojkar och flickor får hålla sig i ena hörnet och finlandsbåtspojkarna och flickorna i det andra.

Bäst så.