Gosskören

Jag gick ju på Handels i Göteborg ett tag. Jag hade väldigt roligt. I alla fall så länge jag slapp plugga. Jag är helt ohyggligt kass på saker som inte intresserar mig. Och så här mycket kan jag meddela: ekonomi, kalkylering och statistik var inte min kopp te.

Inte ens min tesked, faktiskt.

Så jag gjorde allt annat istället. Kastade mig huvudstupa in i sånt som intresserade mig vid sidan om studierna. Jag var med i spex, skrev spex, regisserade spex, blev invald i marskalkämbetet och fan och hans moster. Jättestudentikost, I know.

Och så Gosskören.

Jag har suttit och sugit på det här inlägget oerhört länge. Jag har nämligen väldigt svårt att beskriva Gosskören på ett rättvist sätt. Credpolisen står redo utanför dörren med dragna vapen. För många är allt studentikost av ondo. Och jag kan förstå dem. Töntstämpeln som ligger över allt vad kåraktivitet heter är i vissa fall berättigad. Men samtidigt är det nåt man gör under en period av sitt liv. För att träffa folk.

Jag vill faktiskt slå ett slag för kåraktivitet. Så länge man slipper overall. Eller vad fan, folk kan väl få ha overall om de vill. Engagera er om ni känner för det. Även den töntigaste sektion har en rätt suverän sammanhållning. Jag har spenderat oerhört mycket tid i spexsammanhang till exempel.

Och i Gosskören.

Som för mig är så mycket mer.

När jag spelade en låt med Gosskören för Nicolas och A skrattade båda så mycket att de höll på att kissa på sig. Och det var inte av respekt. För dem var Gosskören nåt av det töntigaste de kunde tänka sig.

Killar i smoking.

Som sjunger a cappella.

Även jag hade nog flinat lite under lugg om någon berättat att de var med i nåt sånt. Men det var jag alltså. Eller är. Och jag är stolt över det. Som fan. Jag har aldrig haft så roligt som i Gosskören. Gosskören startade som en kul grej i duschen efter en spexföreställning. Killar som sjöng pop- och rocklåtar a cappella.

[Lägg in valfritt fniss här].

Folk tyckte det var kul och vi fick sjunga på fester och baler. Intresset ökade och Gosskören sjöng på invigningar och bolagsstämmor. Intresset ökade och vi sjöng för kungafamiljen. Intresset ökade och vi flögs till Schweiz för att sjunga för 100 tjejer. Det spelades in skivor. Ni hajar.

Så där höll det på.

För mig som är så scenkåt att en åttondel hade varit nog låg det förstås en otrolig tjusning i det där. Jag höll länge, länge på med teater och har spelat allt från Norén till Moliére. Men nånstans gav det inte så mycket. Jag ville underhålla. Att få folk att skratta. Och ha kul.

Gosskören fyllde alla de där behoven. Vi sågs minst tre dagar i veckan under många år. De gör det fortfarande. Jag skrev om en kille som heter Mårten för ett tag sedan. Han är med i Gosskören. Och alla de andra. Ingen nämnd, ingen glömd. Jag känner dem, jag har träffat deras familjer och flickvänner, skällt, garvat och gråtit åt allt från politik till hjärtesorg. Och alla som är med är extremt olika. Vissa personer skulle jag aldrig någonsin ha umgåtts med om det inte vore för Gosskören. Och det har lärt mig rätt mycket om människor. Lite som lumpen, fast utan granater.

Det låter förstås lite konstigt, men Gosskören är en familj. Som gör nåt så konstigt som sjunger ihop. Och till råga på allt a cappella. Alla ställer upp för alla och en av anledningen till att Gosskören fortfarande håller ihop - efter 10 år - är att ingen vill splittra familjen. Vi är ju alla vänner, vi kan ju lika gärna ses och sjunga lite då och då. Ett sorts skumt brödraskap jag inte kan förklara.

Så jag förstår om nån garvar rått åt Gosskören. Och jag förstår att nån annan garvar rått åt studenter i overall. Men samtidigt vet jag då att de inte fattat nåt alls.

Gosskören är kärlek.

Om än i smoking.

I'm Outta Love - Gosskören
The Final Countdown - Gosskören
I Will Survive (Live in Helsinki) - Gosskören


fotograf: Per-Anders Hurtigh