Fock dat shit
Ah, den gamla Jonas är tillbaka. Det förra inlägget är förstås en av mina gamla klassiska känslospyor.
Älska mig!
Tyck synd om mig!
Jag får det att låta värre än vad det är. Jag blåser upp mina funderingar och gör de till nåt de inte är. Så även om det förra inlägget är sant, så är det bara sant kl 04.00 på morgonen när jag är full, trött och besviken. Klockan 12 dagen efter ser jag element av sanning, men också gigantiska element av effektsökeri. För så jävla illa är det ju inte. Visst, jag har alltid behövt bli bekräftad, men att göra en tragedi av Shakespeare-mått av det hela är också så typiskt mig. Det finns värre saker att sura över. Speciellt idag.
Älska mig!
Tyck synd om mig!
Jag får det att låta värre än vad det är. Jag blåser upp mina funderingar och gör de till nåt de inte är. Så även om det förra inlägget är sant, så är det bara sant kl 04.00 på morgonen när jag är full, trött och besviken. Klockan 12 dagen efter ser jag element av sanning, men också gigantiska element av effektsökeri. För så jävla illa är det ju inte. Visst, jag har alltid behövt bli bekräftad, men att göra en tragedi av Shakespeare-mått av det hela är också så typiskt mig. Det finns värre saker att sura över. Speciellt idag.
skrev Silverfisken klockan 12:07
8 Comments:
Ahahah. Dina inlägg är som vanligt tokigt givande. 6 veckor till ettårsjubiléet. Du firar i Sverige, inte sant?
Jag tror att du är ganska "normal", för vi är väl alla, mer eller mindre galna i våra tankar emellanåt.
Du behöver inte be om ursäkt för dina rödvinspoetiska moments. Alla vi har dem också! i alla fall jag... känner igen mig precis =)
Lite melankoliska toner, typ postal service eller coldplay eller colin hays "I just dont think I'll ever get over you", (eller nåt annat liknande)och jag känner mig direkt sådär sårbar och allvarlig och kärleksfull och -rödvinspoetisk.
men på ett trivsamt sätt, ändå.
Det är ju lite tur att det växlar trots allt =)
Johanna
Vanlig fylle-tyck-synd-om menar du? I vilket fall som helst så tror jag att hela sverige led just då!
Jag uppskattar just DEN sidan av dig, eller ditt skrivande - att man aldrig vet vad som uppenbarar sig. Ibland är det roligt, ibland sorgligt, ibland nåt helt annat.
Precis som Livet själv.
Om man kan tillåta sig att vara Dysterkvist när så erfordras, så går det faktiskt över fortare än om man sitter o låssas att så inte är fallet.
Rock on!
Lugn, den enda vägen är upp. “Climb a ladder, drummers begin, write a book the one.” /X
Mod att förändra det jag kan.
Ja, förra inlägget var mer än lovligt krystat. Men om du skrev det på fyllan mitt i natten förstår jag varför.
Du skriver bra, men dom uppbrutna meningarna med tomma rader emellan börjar bli väldigt cliche i bloggosfären.
Tycker jag i alla fall.
Men vem bryr sig.
Om mig.
Skicka en kommentar
<< Home