Hjärtan som blöder

Han lutar sitt ansikte mot min axel och skriker rakt ut. Fuck. Me. De redan tidigare trötta ögonen ser nu utmattade ut. Han har blivit ett år äldre på nittiotre minuter. Runt omkring mig ser jag lika missmodiga ögon stirra tomt. En del har redan vänt om och börjat gå tillbaka mot Flinders Street Station och de extrainsatta spårvagnarna som väntar för att ta dem till förorter som kokat fram tills nu. Som en mörk massa av besvikelse väller människorna tyst och stilla fram över fältet norr om Yarra River. De är trötta och stumma men trots att de inte orkar tänka det än så är det mest stolta. Kanske inte nu, men dagen efter när de vaknar är besvikelsen försvunnen. Borta är blekheten och de glasade ögonen, de knutna nävarna och de böjda ryggarna. Istället stolthet. Glädje. Och insikt om att the Socceroos har gjort något stort. Det pratas om att hylla laget på nån allmän plats när de kommer tillbaka till hemlandet. Australien har åkt ut i åttondelsfinal och folk som aldrig sett en fotbollsmatch förr vill hylla dem med flaggor och trumpeter. Go Aussie. Jag tänker aldrig håna er mer.