Allvarligt
Alltså, this whole travelling business. Jag vete fan vad det är, men de senaste veckorna har jag varit så in i helvete seriöööös. Allt har varit på blodigt allvar. Att lämna hemmet och tryggheten för en stund fick mig att inse hur mycket i mitt liv som måste tas tag i. Och därför har det varit pannan i djupa veck. Non stop fanimej. Och så kan vi ju inte hålla på. Me no likey at all.
Visst måste saker råddas, men att gå runt och vara allvarlig är inte min kopp, inte alls. Det får bli som det blir. Jag sätter lite bollar i rörelse, sen får vi se. Att försöka planera i förväg och stirra sig blind på olika tänkbara scenarion kommer inte funka. Nä, nu ska här tas lugnt. Saker kommer hända, sanna mina ord, men att sitta här och nojja blir det inget med.
All work and no play makes...
Äh, ni fattar.
Visst måste saker råddas, men att gå runt och vara allvarlig är inte min kopp, inte alls. Det får bli som det blir. Jag sätter lite bollar i rörelse, sen får vi se. Att försöka planera i förväg och stirra sig blind på olika tänkbara scenarion kommer inte funka. Nä, nu ska här tas lugnt. Saker kommer hända, sanna mina ord, men att sitta här och nojja blir det inget med.
All work and no play makes...
Äh, ni fattar.
skrev Silverfisken klockan 14:43
9 Comments:
Det funkar en tid... sen måste man nog ta ett "brejk" och verkligen fundera över sitt liv.
Om någon erbjöd mig pension idag, skulle jag omedelbart hoppa på det. Jag börjar känna att jag gjort "mitt".
Men visst har du väl börjat... du tog ju paus härifrån.
Är det inte Ophra som brukar säga "Go with the flow"... ett jäkla bra uttryck tycker jag.
Nej, sitta och nojja blir inte glad av. Kör i vind och släpp inte in Herr Ågren.
Det är bra att vara eftertänksam emellanåt.
Kroppen talar själv om när man borde ta tag i något. Så... efter lite grubbleriet brukar åtminstone jag inse man vad man bör göra för att må bättre eller vad jag inte bör tänka på mera, eftersom jag ändå inte kan påverka situationen.
12 stegsprogrammet (för alkoholister etc.) har en bra filosofi. Vid varje AA-möte, Al-Anon-möte och vid gruppsamlingar på Minnesotahemmen läser de den s.k. Sinnesrobönen för att få distans till sina problem:
"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan kan, och förstånd att inse skillnaden"
Funkar rätt bra i de flesta sammanhang - om man byter ut ordet Gud mot något eller någon man själv kan relatera till.
Jag såg en dokumentär i går som öppnade mina ögon. Den handlade om en kille som hade jobbat för Microsoft i 13 år med allt vad det innebar. Sjukt mycket jobb, resor, nätter på lyxhotell, representationer på mångstjärniga restauranger, you name it.
En dag gick det inte längre. Han var inte lycklig. Kände att det liv han levde inte var hans.
Nu sitter han på en vindpinad ön utanför Irland och driver ett hostel och en mycket spartansk fiskerestaurang. Och har aldrig mått bättre.
En annan inspirerande människa var en gammal dam som intervjuades vid 90 års ålder. Reportern frågade om hennes liv och om det fanns något hon ångrade. Damen svarade att hon möjligen ångrade att hon inte tagit fler chanser i livet. "Vi är så rädda för att misslyckas. Vi lever hellre ett förutsägbart och rutinmässigt liv, än tar chanser som skulle berika våra liv oändligt mycket mer"
Sanningsord, eller hur!?
Gammal är äldst. För en del av oss tar det större delen av ett liv innan man lär sig att allt inte är farligt eller att man kan förändra saker i sitt liv utan att allt rämnar omkring oss. Men det sitter så långt inne.
Knixar med knäna åt er som är livsmodigare.
läste i en kompis äckelhurtiga hälsotidning att man ska tänka "vad gör det om ett år?". och på de små sakerna i livet som ger en irritation funkar det faktiskt. trots källan...!
Försöker ta tag i mitt liv just nu. Efter flera år av drömmande så ska jag börja resa och se mig om och är inte alls främmande för att flytta till ett annat land för att hitta en bättre plats än den jag är på nu. Även om jag oxå är skiträdd för att bara packa och dra. Problemet är att jag inte har något tålamod. Jag skulle behöva spara ihop en buffert innan jag gör något galet. Allt kostar. Men en dag drar jag. Jag måste bara bita ihop tills jag har råd.
Ett trix är att småle när man minst känner för det. Ett enkelt men brillant sätt att lura sig själv att släppa sargen lite.
oj de senaste dagarna (veckan) har jag spenderat på just det viset. jag har suttit och nojjat. persiennerna nere typ, zappandes mellan 1an, 2an och 4an, riktigt känt hur klumpen blir större och större någonstans där i magtrakten. oskönt? javisst. kontraproduktivt? hell yeah. varför? hm. skönt att någon vet hur man låter bli i alla fall..
Skicka en kommentar
<< Home