Och tankarna vandrar

Jag borde jobba med reklamfilmen jag filar på, men istället vandrar tankarna. Jag sitter på sjätte våningen i ett kontorskomplex med tonade fönster. Vi ser ut, ingen ser in. Flickan i lägenheten på andra sidan parken kommer hem och klär av sig kläderna igen. Jag undrar om hon vet att det sitter en hel byggnad och fnissar varje gång hon tänder ljuset i sin lägenhet. Förmodligen är hon fullt medveten. Det är nåt i hennes rörelser som känns poserande, men jag har svårt att sätta fingret på vad.

När jag vrider blicken lite till höger ser jag baksidan på The White House, en av Aucklands förnämsta klubbar för män och kvinnor som gillar tjejer som strippar. En tjej i morgonrock kliver ut på balkongen. Hon hänger upp ett par handdukar och lutar sig mot räcket. Jag undrar om hon just slutat sitt skift eller om hon gör sig redo för ett. Plötsligt sveper regnet in och hon skyndar sig in igen. Handdukarna glömmer hon kvar. Efter ett tag hänger de där uppgivet dränkta och till synes trötta på livet. Det finns nåt sorgligt över blöta handdukar. Berövade sin funktion hamnar de på smutsiga hotellgolv eller slängda över solstolar på balkongen till en strippklubb i Auckland. I min övernattningslägenhet ligger det en till och tjurar. Häromdagen hängde den stolt i badrummet redo för allt, nu ligger den dränkt i ett glas mjölk på golvet i köket.

Ledsen.

Uppgiven.

Och definitivt sur.