Peer Gynt
Jag minns det fortfarande som igår. Backateatern 1993. Redan när jag klev in på scengolvet för att finna mig en plats förstod jag att det skulle bli en speciell kväll. Min dröm om att bli skådespelare brann forfarande, även om lågan sakta men säkert börjat falna. Jag hade upptäckt att det fanns andra scener, andra saker i livet än att spela teater.
Forfarande fanns dock hungern där. Jag försökte gå på teater så ofta jag kunde, jag spelade själv i ett par olika teatergrupper och mycket handlade fortfarande om glädjen jag fick av att uppträda.
Backateatern var vid den tiden min favoritteater. Hittade jag inte nån annan som ville gå med mig hände det att jag gick dit själv, ofta en timme innan själva föreställningen började. Jag satte mig i ett hörn och njöt av att vara på en teater. Jag antar att det har med min barndoms helger och kvällar på Blå Stället och Angeredsteatern att göra. All teater och alternativt julfirande hade satt sina spår. På ett positivt sätt.
I mörkret inne på Bulten hade jag förstås alla minnen med mig. När de drog igen dörrarna och Peer Gynt började kände jag den där välbekanta känslan jag bara får av att se en bra pjäs.
Jag hade dock ingen aning om hur överväldigad jag skulle bli av just Peer Gynt på Backa. Förutom Backas fasta ensemble ingick hela avskedsklassen från Scenskolan i Göteborg. Jag följde deras varje steg för att se om jag hade åtminstone något av det som krävdes för att bli som dem. Jag var ytterst tveksam. De var så oerhört bra. Aldrig att jag kan komma ens nära, tänkte jag.
Idag är det lätt att se att det var en samling extremt begåvade människor som ingick den där gången. Tillsammans skapade de nåt som jag fortfarande rankar som min bästa teaterupplevelse någonsin.
Flera gick vidare och lyckades som skådisar. Jacob Ericksson har ni sett i Herngren/Holms "Adam och Eva", Gunilla Johansson sågs en del på TV, hon spelade bland annat huvudrollen i "Insider", Mattias Andersson blev dramatiker och är (väl) idag konstnärlig ledare på just Backa. Lars Melin hörde jag av mig till när jag skulle söka scenskolan och snällare och vänligare kille får man leta efter.
Sven-Åke Gustavsson spelade huvudrollen och de andra rävarna backade upp honon på ett ypperligt sätt.
Peer Gynt på Backteatern var lite som Blåvitt årgång -82.
Rätt personer i rätt lag.
Fast utan dobbar.
Forfarande fanns dock hungern där. Jag försökte gå på teater så ofta jag kunde, jag spelade själv i ett par olika teatergrupper och mycket handlade fortfarande om glädjen jag fick av att uppträda.
Backateatern var vid den tiden min favoritteater. Hittade jag inte nån annan som ville gå med mig hände det att jag gick dit själv, ofta en timme innan själva föreställningen började. Jag satte mig i ett hörn och njöt av att vara på en teater. Jag antar att det har med min barndoms helger och kvällar på Blå Stället och Angeredsteatern att göra. All teater och alternativt julfirande hade satt sina spår. På ett positivt sätt.
I mörkret inne på Bulten hade jag förstås alla minnen med mig. När de drog igen dörrarna och Peer Gynt började kände jag den där välbekanta känslan jag bara får av att se en bra pjäs.
Jag hade dock ingen aning om hur överväldigad jag skulle bli av just Peer Gynt på Backa. Förutom Backas fasta ensemble ingick hela avskedsklassen från Scenskolan i Göteborg. Jag följde deras varje steg för att se om jag hade åtminstone något av det som krävdes för att bli som dem. Jag var ytterst tveksam. De var så oerhört bra. Aldrig att jag kan komma ens nära, tänkte jag.
Idag är det lätt att se att det var en samling extremt begåvade människor som ingick den där gången. Tillsammans skapade de nåt som jag fortfarande rankar som min bästa teaterupplevelse någonsin.
Flera gick vidare och lyckades som skådisar. Jacob Ericksson har ni sett i Herngren/Holms "Adam och Eva", Gunilla Johansson sågs en del på TV, hon spelade bland annat huvudrollen i "Insider", Mattias Andersson blev dramatiker och är (väl) idag konstnärlig ledare på just Backa. Lars Melin hörde jag av mig till när jag skulle söka scenskolan och snällare och vänligare kille får man leta efter.
Sven-Åke Gustavsson spelade huvudrollen och de andra rävarna backade upp honon på ett ypperligt sätt.
Peer Gynt på Backteatern var lite som Blåvitt årgång -82.
Rätt personer i rätt lag.
Fast utan dobbar.
skrev Silverfisken klockan 10:31
2 Comments:
Ja, det var en underbar uppsättning. Såg den två gånger. Andra gången tappade Peer (Sven-Åke) löken som han skalade och den rullade iväg över golvet. Han var ju skicklig och improviserade så att ingen märkte något, men jag fnissade tyst och delade hans hemlis. Det var stort.
Oh, Backateatern.. Denna ljuva institution. Jag praoade där förra året (nian: två veckor). Gunilla Johansson var kvar och underbar. Hon regidebuterade i höstas. De hade väldigt skoj backstage och jag föll för en av sömmerskorna. Lång historia. Snygg cardigan på bilden. Min syster läser din blogg ohälsosamt mycket. Ha det gött.
Skicka en kommentar
<< Home