En välspelad bluff
Jag sitter vid mitt skrivbord på reklambyrån i Melbourne. I ett halvorganiserat kaos gör jag det jag gör varje dag. Mitt jobb. När jag tittar ut genom fönstret ser jag skyskrapor omkring mig. På gatan nedanför går människor på väg till gud vet vad. Jobb förmodligen. Eller så låtsas de bara. De tar på sig kostymer och plisserade kjolar och går runt i stan för att det ska se ut som att de är vuxna. En massa vilsna barn går omkring och låtsas att de är vuxna. För att det är det våra föräldrar uppfostrat oss till att göra. Gå till jobbet. Nio till fem. Jobba, jobba, äta lunch. Ganska så jätteförmodligen betala med rikskuponger. Skratta lite med kollegorna. Skratta lite åt kollegorna. Gå tillbaka igen och fortsätta låtsas vara vuxen.
Jag minns hur det var när jag var yngre. Jag var både livrädd och förväntansfull inför vuxenlivet. Vuxen innebar ju att man fick göra vad man ville. Plötsligt skulle man ha frihet att stanna uppe så länge man ville. Ingen jävel som skulle säga till en att man bara fick äta chips och dricka läsk på fredag och lördag kväll. Ingen som sa till en att man var tvungen att lägga sig direkt efter det och det teveprogrammet. Ingen som sa till en nånting. Att vara vuxen handlar ju om att vara den som säger till.
Tänkte jag.
Men nu sitter jag alltså här bakom ett stort skrivbord i Melbourne, Australien. Då och då kommer det människor och frågar mig om min åsikt i olika ämnen. Den och den kunden kommer att lägga miljoner dollar på det här och det här. Och vi vill att du, Jonas, ger oss en rekommendation. Jag vet att de som frågar ser en vuxen man, i och för sig ganska valpig, men jag vet att de tror att ser en vuxen man framför sig. Jag har erfarenhet och vet konstigt nog vad jag pratar om när det kommer till det jag gör. Så jag vet vad det är de tror att de ser.
De ser en vuxen man.
Problemet är bara att det är en välspelad bluff. Det spelar ingen roll att jag har en ny fin skjorta på mig just idag. Inte heller min tredagars skäggstubb gör nån skillnad egentligen. Eller mina dyra jeans. Allt är lånade vuxenattribut. Saker jag gömmer mig bakom för att dölja att det sitter en liten pojke bakom det där skrivbordet. Det ser kanske ut som att han har fötterna på jorden, men egentligen sitter han där och dinglar med fötterna medan han tänker på annat. Bakom ett skrivbord i Melbourne sitter en pojke och spelar med. För pojken bakom vuxenfasaden kan man ju inte visa upp för nån. Killen som ibland funderar på hur många refreshers han skulle få om han gick in och lade upp hela månadslönen på disken i kiosken på hörnet. Pojken som skrattar åt kiss och bajs-humor och petar näsan i smyg. Han som ibland funderar på att hoppa i vattenpölarna istället för att gå runt dem. Men aldrig gör det.
Istället spelar jag med i det spel jag blivit tillsagd att spela av generationer vuxna före mig. Jag leker vuxenleken. Betalar räkningar, köper ”ett gott rödvin” till middagen med vännerna. Jag går på restauranger och äter saker jag garanterat hade spottat ut, alternativt stoppar upp i näsan, för inte allt för länge sen. Och efter middagen betalar jag med kort, ett guldkort med mitt namn på. Bara det är sjukare än nåt annat. Guldkort? Jag? Mohahahaha! På gatan utanför vinkar den sexåriga pojke jag egentligen är till sig en taxi och till min stora förvåning stannar den. Killen som kör taxin ser tydligen inte igenom bluffen den här gången heller. Jag tar i hand och kindpussar mina vänner utan att ens reflektera över det konstiga i det. Allt lillkillen funderar på är att slicka tjejerna på kinden bara för att se hur de skulle reagera. Vuxenvarianten ser dock till att det inte händer. Den här gången heller.
På väg till jobbet går jag förbi skyltfönster efter skyltfönster. När jag sneglar lite ser jag den där vuxne mannen som de andra ser. Jag blir lika förvånad varje gång. Titta, där går en vuxenvariant av mig själv. Fy fan vad sjukt. Det enda som avslöjar mig är ögonen. De tittar på mig nyfiket. Sexåringen kollar in den jag blivit. Åhå, är det här fasaden du gömmer dig bakom nu? Skäggstubb minsann. Vad ska du göra bakom skrivbordet idag? Du får inte stapla saker ovanpå varandra eller leka med häftapparaten. Se vuxen ut för guds skull. Och vad du än gör, inga hoppsasteg på väg till kopieringsapparaten. Det kommer att avslöja dig med en gång.
Jag går vidare upp för gatan och in i byggnaden där jag jobbar. Jag trycker på en knapp i hissen, trots att jag egentligen skulle vilja trycka på alla 27. Bara för att. Och jag går in på kontoret och sätter mig bakom mitt skrivbord igen. Som jag gör varje dag.
Det sitter en sexårig pojke bakom ett skrivbord i Melbourne.
Men berätta det inte för nån.
Då kommer han och drar er i håret.
Jag minns hur det var när jag var yngre. Jag var både livrädd och förväntansfull inför vuxenlivet. Vuxen innebar ju att man fick göra vad man ville. Plötsligt skulle man ha frihet att stanna uppe så länge man ville. Ingen jävel som skulle säga till en att man bara fick äta chips och dricka läsk på fredag och lördag kväll. Ingen som sa till en att man var tvungen att lägga sig direkt efter det och det teveprogrammet. Ingen som sa till en nånting. Att vara vuxen handlar ju om att vara den som säger till.
Tänkte jag.
Men nu sitter jag alltså här bakom ett stort skrivbord i Melbourne, Australien. Då och då kommer det människor och frågar mig om min åsikt i olika ämnen. Den och den kunden kommer att lägga miljoner dollar på det här och det här. Och vi vill att du, Jonas, ger oss en rekommendation. Jag vet att de som frågar ser en vuxen man, i och för sig ganska valpig, men jag vet att de tror att ser en vuxen man framför sig. Jag har erfarenhet och vet konstigt nog vad jag pratar om när det kommer till det jag gör. Så jag vet vad det är de tror att de ser.
De ser en vuxen man.
Problemet är bara att det är en välspelad bluff. Det spelar ingen roll att jag har en ny fin skjorta på mig just idag. Inte heller min tredagars skäggstubb gör nån skillnad egentligen. Eller mina dyra jeans. Allt är lånade vuxenattribut. Saker jag gömmer mig bakom för att dölja att det sitter en liten pojke bakom det där skrivbordet. Det ser kanske ut som att han har fötterna på jorden, men egentligen sitter han där och dinglar med fötterna medan han tänker på annat. Bakom ett skrivbord i Melbourne sitter en pojke och spelar med. För pojken bakom vuxenfasaden kan man ju inte visa upp för nån. Killen som ibland funderar på hur många refreshers han skulle få om han gick in och lade upp hela månadslönen på disken i kiosken på hörnet. Pojken som skrattar åt kiss och bajs-humor och petar näsan i smyg. Han som ibland funderar på att hoppa i vattenpölarna istället för att gå runt dem. Men aldrig gör det.
Istället spelar jag med i det spel jag blivit tillsagd att spela av generationer vuxna före mig. Jag leker vuxenleken. Betalar räkningar, köper ”ett gott rödvin” till middagen med vännerna. Jag går på restauranger och äter saker jag garanterat hade spottat ut, alternativt stoppar upp i näsan, för inte allt för länge sen. Och efter middagen betalar jag med kort, ett guldkort med mitt namn på. Bara det är sjukare än nåt annat. Guldkort? Jag? Mohahahaha! På gatan utanför vinkar den sexåriga pojke jag egentligen är till sig en taxi och till min stora förvåning stannar den. Killen som kör taxin ser tydligen inte igenom bluffen den här gången heller. Jag tar i hand och kindpussar mina vänner utan att ens reflektera över det konstiga i det. Allt lillkillen funderar på är att slicka tjejerna på kinden bara för att se hur de skulle reagera. Vuxenvarianten ser dock till att det inte händer. Den här gången heller.
På väg till jobbet går jag förbi skyltfönster efter skyltfönster. När jag sneglar lite ser jag den där vuxne mannen som de andra ser. Jag blir lika förvånad varje gång. Titta, där går en vuxenvariant av mig själv. Fy fan vad sjukt. Det enda som avslöjar mig är ögonen. De tittar på mig nyfiket. Sexåringen kollar in den jag blivit. Åhå, är det här fasaden du gömmer dig bakom nu? Skäggstubb minsann. Vad ska du göra bakom skrivbordet idag? Du får inte stapla saker ovanpå varandra eller leka med häftapparaten. Se vuxen ut för guds skull. Och vad du än gör, inga hoppsasteg på väg till kopieringsapparaten. Det kommer att avslöja dig med en gång.
Jag går vidare upp för gatan och in i byggnaden där jag jobbar. Jag trycker på en knapp i hissen, trots att jag egentligen skulle vilja trycka på alla 27. Bara för att. Och jag går in på kontoret och sätter mig bakom mitt skrivbord igen. Som jag gör varje dag.
Det sitter en sexårig pojke bakom ett skrivbord i Melbourne.
Men berätta det inte för nån.
Då kommer han och drar er i håret.
skrev Silverfisken klockan 10:21
22 Comments:
Krönikan har tidigare publicerats i VeckoRevyn.
Oj. Så sant. Svårt att veta om det är skrivet med ett leende på läpparna eller med vemod i ansiktet. Ut och hoppa i vattenpölarna! Jag slänger mig fortfarande ner i första snön och gör snöänglar fast jag har rynkor i ansiktet. Dåligt med snö i Sydney dock. Men jag är den enda som bygger sandslott på Bondi i min ålder. Våga vägra!
Som tur är vågar jag fortfarande vara ett barn. Dessutom har jag ett jobb som tillåter mig att leka. Men det är konstigt att se sig själv växa upp. Speciellt när man inte själv noterat nån utveckling på 25 år.
Så sant, själv tror jag inte att man behöver leka vuxenleken så fullt ut som det står i krönikan, och själv har jag redan vid 18 års ålder tröttnat på att hissdörrarna öppnas vid varenda våning, fast det var ju i och för sig inte min favoritlek när jag var liten heller. . .
Jag har ett uttryck som jag använder om grejer som jag tycker är riktigt riktigt bra och som träffar så där oförskämt rätt.
Glimrande.
Det är precis vad det här är.
Igenkänningsfaktorn är hög, och den här typen av krönikor är det jag gillar bäst hos Dig.
Jag har funderat mycket på hur världen skulle se ut om inte uppfostran fanns. Skojig.
Du lyckas verkligen beskriva en känsla som säkert många känner igen. Jag med. Jag dricker fortfarande inte kaffe, läsk eller te. Jag tycker inte om att ta ett glas gott rödvin till middagen. Bara för att man ska. För att man är vuxen. Jag har bestämt mig för att det är viktigt att hålla fast vid mina principer, jag är ju vuxen och kan göra det!
hhaa, kanner igen mig massor. Leka vuxen leken.
Det ar kul att vara vuxen tycker jag, man far ju gora precis vad man vill? toppen tycker jag.
Toppen sade Kit och forstatte rita in sin fina nya notepad
Det är just såna här texter som gör att jag återvänder till din blogg. Igenkänningsfaktorn är total.
Total igenkänning. Jag förmodar att man kan se igenom fasaden också. Ibland ser jag på mina kollegor eller kunder när vi har möten, och det är nersläckt i lokalen för powerpointpresentation eller motsvarande. I mörkret under dessa möten kan man fortfarande skönja dem, de här sexåringarna, som gäspar, fnissar tillsammans med den som sitter bredvid, pillar sig i näsan, eller glor upp i taket och gör miner.
Jag känner mig aldrig så mycket som en bluff som när jag ska fakturera eller lägga fram en presentation. När som helst, brukar jag tänka, när som helst kommer någon avslöja mig.
Läste den när den publicerades i VR. Du skriver sjukt bra och riktigt roligt! Keep up the good work! Känner igen sig själv lite i det du skriver... :)
jag kan ocksa ga och vanta pa att nagon ska komma ifatt mig, bakifran, knacka mig lite latt pa axeln och egentligen inte saga sa mycket, bara "men du...egentligen..." och nicka sa smatt mot dorren. Men det hander inte. man ar vuxen. Sitter i skyskrapa i NYC, har barn och jobbskor. inte helt behagligt alltid. vore skont med den dar klappen ibland.
Ett sätt att faktiskt gå i barndom/ungdom igen (och jag är ändå "bara" 35...) är att börja plugga igen.
2/3 av mina kursare (totalt 90 pers) är under 25, och rätt många av dessa kommer direkt från gymnasiet eller med bara ett eller ett par års paus.
Barn på nytt... :P
Sa' trebarnspappan *hehe*
Jag hade så önskat att nån kille tänkte precis som du och slickade mig på kinden bara för att se hur JAg skulle reagera. Men de gör det aldrig. De är för allvarliga och har ingen distans till sig själv. Kan de inte leka barnleken istället?
gåshud...
pinsamt taffligt skrivet.
Det här är klockrent, hälsar en som just fyllt sju...
Ja, det går inte en dag utan att jag undrar hur människor inte kan se den där osäkra lilla flickan med skeva tänder som finns alldeles under huden.
Men det var väl August som sade att verkligen vara vuxen är att våga vara ett barn....
Så idag när tolvåringen revolterade mot att gå till skolan för att det känns så j-la meninglöst och att han hellre såg att jag hämtade hans mattebok och så fick han frilansa hemifrån istället-då borde jag vara glad att jag lät honom-istället för att ha dåligt samvete! Det är så sorgligt med alla roller alla människor spelar. Och alla är vi bara på jakt efter lyckan!!!
Hälsa Melbourne från ett snöigt Kiruna!!!!
Dina ord, dom är magiska!
Lite sen att kommentera kanske, men har du tänkt på att taxichaffisen troligtvis också är sex bast? Han är alldeles för upptagen av att mörka det för dig för att ens fundera över hur gammal du är. Själv är jag mest förvånad över att brorsan (som är runt 12 eller så) tillåts verka som läkare. Förvånad och lite rädd.
Skicka en kommentar
<< Home