Ett blodigt löv

Idiotin fortsätter och jag känner att jag måste resa mig upp och gå. Några av de andra kreatörerna tittar på mig, men ingen stoppar den svenske copywritern med svart blick. Jag går en stund utan mål. Stannar inte för något. Måste bara gå. Måste bort. Till slut finns det dock ingenstans att gå och jag vandrar tillbaka till kontoret. Får jag bara gå av mig ilskan ibland klarar jag av det jag gör, men om någon tagit tag i mig på väg ut från kontoret och frågat varför jag är arg hade jag förmodligen avreagerat mig direkt. Jag kan känna känslorna bubbla upp och jag måste bara upp och ut för att inte slita huvudet av första bästa människa i slips och loafers.

Så nu sitter jag här och skriver. Jag skriver för människor i ett land långt bort; människor som inte finns på riktigt. Ni är datormänniskor, bokstäver som dansar på min skärm, jag kan inte titta er i ögonen för att förstå hur ni tänker. Jag kan ingenting mer än att låtsas att ni finns. Men jag fortsätter ändå. Bokstäverna får duga, även om de bara dövar min hunger.

Nu kommer det en projektledare gåendes mot mitt bord. Jag tror jag tar fram skalpellen. Det kommer att gå fort, han kommer inte känna nåt alls.

Hans de-brief på de-briefen han misslyckades att de-briefa förra veckan kommer att singla till golvet som ett blodigt löv fullklottrat med bajs.

Först då tänker jag le.