Skrivkramp
Jag satt hemma häromkvällen och försökte komma på ett ämne för en krönika, men det var helt lönlöst. Det spelade ingen roll vad jag gjorde, ämnena som annars dansar framför mina ögon lös den här gången med sin frånvaro.
Vad göra?
Man kanske skulle ta och dricka lite vin, tänkte jag. Det om något ska väl kunna lösa upp knutarna i min tomma hjärna. Sagt och gjort. Korkar av en flaska vitt och häller upp ett glas (nästan allt vin i Australien har skruvkork numera, flaskor med kork riskerar att skadas, plus att kork börjar bli en bristvara). Så många fler ämnen kom jag inte på efter ett glas. Lika bra att hälla upp ett till. Efter tre glas började en idé sakta formas i mitt huvud. Där och då var den kalas. Jag skrev i en timme eller så och skickade iväg krönikan på stört.
Morgonen efter hade jag en gnagande känsla att det jag skrivit inte varit så jävla bra. Jag läste igenom texten igen och mycket riktigt: den var riktigt dålig; fullt med svordomar och tvära kast hit och dit. Jag skickade genast ett mail till fröken Sundh och bad att få skriva en ny krönika. Hon hörde av sig senare och meddelade att det gick bra. Även hon hade noterat den låga nivån på det jag skrivit. Hon hade dock haft den goda smaken att inte påpeka nåt.
Jag vet inte varför det är så svårt att skriva krönikor när man inte fått ett ämne att hålla sig till. Blogga går ju uppenbarligen ganska bra. Dricka vin var heller ingen höjdare för vare sig språk eller form. I alla fall inte en hel flaska. Not doing that again.
Krönikorna jag skriver är 4500 tecken eller ungefär ett par A4-sidor. Varje gång kämpar jag med att få ihop det. Har jag väl kommit på ett ämne har jag inga problem, men grejen är att jag aldrig kommer på nåt bara så där. Det är sitta framför skärmen som gäller. Sen värker jag ut det jag vill ha sagt. Jag kan inte för mitt liv förstå hur jag ska få ihop en roman. Men skam den som ger sig.
Vad göra?
Man kanske skulle ta och dricka lite vin, tänkte jag. Det om något ska väl kunna lösa upp knutarna i min tomma hjärna. Sagt och gjort. Korkar av en flaska vitt och häller upp ett glas (nästan allt vin i Australien har skruvkork numera, flaskor med kork riskerar att skadas, plus att kork börjar bli en bristvara). Så många fler ämnen kom jag inte på efter ett glas. Lika bra att hälla upp ett till. Efter tre glas började en idé sakta formas i mitt huvud. Där och då var den kalas. Jag skrev i en timme eller så och skickade iväg krönikan på stört.
Morgonen efter hade jag en gnagande känsla att det jag skrivit inte varit så jävla bra. Jag läste igenom texten igen och mycket riktigt: den var riktigt dålig; fullt med svordomar och tvära kast hit och dit. Jag skickade genast ett mail till fröken Sundh och bad att få skriva en ny krönika. Hon hörde av sig senare och meddelade att det gick bra. Även hon hade noterat den låga nivån på det jag skrivit. Hon hade dock haft den goda smaken att inte påpeka nåt.
Jag vet inte varför det är så svårt att skriva krönikor när man inte fått ett ämne att hålla sig till. Blogga går ju uppenbarligen ganska bra. Dricka vin var heller ingen höjdare för vare sig språk eller form. I alla fall inte en hel flaska. Not doing that again.
Krönikorna jag skriver är 4500 tecken eller ungefär ett par A4-sidor. Varje gång kämpar jag med att få ihop det. Har jag väl kommit på ett ämne har jag inga problem, men grejen är att jag aldrig kommer på nåt bara så där. Det är sitta framför skärmen som gäller. Sen värker jag ut det jag vill ha sagt. Jag kan inte för mitt liv förstå hur jag ska få ihop en roman. Men skam den som ger sig.
skrev Silverfisken klockan 10:24
7 Comments:
Att dricka lite brukar ju annars vara ganska bra när man inte kommer igång. Något man har testat några gånger när man har skrivit papers eller uppsatser.Dock kanske inte så bra att dricka en hel flaska och det gäller också att kontrollera texten dagen efter innan man skickar in den annars kan det bli jobbigt.
Krönikor är baserade på humör och lusta. Ena gången går det på en kvart, andra på en vecka. Den som tar en vecka blir oftast mycket sämre än den som tog en kvart. Kanske tränar folk bort sånt när de tvingas skriva varje dag, det vet jag inte, men så är det i alla fall för mig.
Det blir säkert bra ändå. Jag älskar dina krönikor:D Speciellt de som handlar om utomlands-grejer.
Känner igen tomhetskänslan ett helt obegränsat ämnesval kan ge. Märkligt egentligen.
De flesta av mina forna krönikor kom i alla fall till på promenader ute i skogen. Funkar svinbra om man bor i Norrland, men kanske inte helt lysande i Melbourne, eller?
Jag hoppas och tror att det går bra:). Vill bara säga att dina krönikor är de ända som jag läser fanatiskt och jag älskar dem. De berör verkligen, å det är inte nått jag bara säger. Det är mer än en gång jag har blivit tårögd i slutet av texterna. Fortsätt så,( no pressure):)
Skriv om dit första eller värsta jobb.
''Hon hade dock haft den goda smaken att inte påpeka nåt.''
du är inte så bra på det här med kritik va?
Skicka en kommentar
<< Home