Känn ingen sorg för mig, Göteborg.

Kanske handlar det om att släppa taget. Kanske handlar det om nåt annat. Jag har en väldigt kluven inställning till min hemstad. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till Göteborg. Det kanske låter konstigt. Måste man ställa sig till Göteborg? Ja, låt oss säga att man måste det.

Jag har bott i Australien i tre år nu, men större delen av mitt liv har jag bott i Göteborg. Trots det har de stora händelserna i mitt liv ägt rum på andra platser. Visst, jag föddes där en tidig augustimorgon nån gång på sjuttiotalet, men sen då? Vad har Göteborg gett mig mer i form av minnen för livet? Min första kyss skedde på en helt annan plats. Oskulden blev jag av med långt från mammas gata. Jag förlovade mig en gång. I Italien. Första fyllan kan jag i och för sig ge Göteborg. Till och med första kräkfyllan med efterföljande bakfylla från helvetet kan Götet stoltsera med. Tekniskt sett var det på Stenabåten till Danmark, men jag tycker Göteborg kan få ta äran. Fyllan påbörjades och avslutades där, det får räcka. Du får kräkfyllan, Göteborg, jag bjuckar på det.

Men sen? Ingenting att skriva hem om. Göteborg är en stad jag har bott i. Mer är det inte. Detta blev väldigt tydligt när jag för första gången var på besök i Göteborg förra sommaren. Alla som nån gång kört ner för backen förbi Delsjön vet vad jag pratar om. Plötsligt ser man Götlaborg i all sin ära. På ett par sekunder ser man alla Göteborgs sevärdheter på Horisonten. Allt från Liseberg, till Ullevi och Älvsborgsbron dyker upp från ingenstans.

För mig var det en märklig känsla att åka ner för den där backen. Känslan av att se Göteborg igen. Den var så bekant, men för första gången i mitt liv samtidigt så oerhört främmande. På ett sätt var det sorgligt, för så fort jag körde in i Allén kände jag en ny känsla välla över mig. Här kommer jag aldrig att bo igen. No mas. Aldrig mer. Det fanns inget aggressivt i känslan, det var lite mer som att träffa ett gammalt ex man undrar hur i helvete man kunde dela ett helt liv med. Nån man inte har något gemensamt med. Jag förstod att jag var färdig med Göteborg.

Trots att varje sekund av min resa var fylld av minnen, varje gathörn hade nån sorts symbolik så förstod jag att jag aldrig skulle bo där igen. De saker som tidigare känts speciella med olika platser kändes nu inte lika spännande längre. Vi åkte förbi Smaka på Vasaplatsen. När Smaka var ungt spenderade jag oerhört mycket tid där. Jag har hånglat upp flickvänner och gjort saker, den ena märkligare än den andra. Men när jag körde förbi nu var allt det där magiska borta. Smaka var bara en restaurang.

I nästa gathörn ligger Jazzhuset och trots ändlösa nätter där kunde jag inte se det magiska. Vi åkte förbi Erik Dahlbergsgatan och jag tänkte på Karin och hennes rum där vi spelade musik för varandra. Nu var det bara en gata, en skylt och en bit asfalt. Trött kände jag att Erik Dahlbergsgatan mist all sin charm.

Men sen tänkte jag efter. Och tvärvände. Det var klart att det fanns charm där. I alla fall i minnena. Kanske endast i minnena, men charmen fanns där. För någon som inte delat de där ögonblicken på den där gatan var förstås Erik Dahlbergsgatan bara en gatstump utan nån laddning. För mig var Göteborg fyllt av minnen. Vanliga gator var boulevarder jag dansat fram på för att jag varit upp över öronen förälskad, konstiga kaféer med skitäckligt kaffe och kass service var för mig platser där livsviktiga beslut tagits. Allt var minnen. Överallt vällde de över mig. Handelshögskolan där jag spenderade tre år utan att egentligen förstå varför. Överallt fanns de minnen. Hagaparken. Jag mindes när min bror tog studenten från Rudebecks och jag mindes gången då jag satte mig i solen där med två citroner pressade över håret för att jag ville bli naturligt blondare. Det gick sådär.

Min uppväxt kom tillbaka och levererade det ena roliga minnet efter det andra. Vi åkte förbi Första Långgatan och jag tänkte på svartklubbarna där. Då hette de Mickes, Röda Rummet och LPC – Lucky People Center, idag heter de säkert nåt annat. För mig var varje plats sprängfylld med nostalgi. Minnen från förr.

Men mer var det inte.

Utan alla dess minnen var Göteborg bara en stad. Ett skal. En plats jag kanske skulle kunna göra till min igen, ett ställe där jag eventuellt skulle kunna bygga upp nya minnen.

Men jag tror inte det.

Alla platser kan bli ställen som betyder något. Jag har massor. Men där och då, med då sakliga glasögonen på kände jag bara en sak.

Paddan? Liseberg? Svenska Mässan? Nån schysst fest på Storan då och då? Kanske nån HDK-fest?

Jag är ledsen, Göteborg.

Det räcker inte.

Jag släpper taget nu.