Svärtade fingrar

Jag sitter med ett tomt anteckningsblock framför mig. Tankarna vandrar. Byråns logga i ena hörnet är det enda som stör det bländvita beviset på att jag inte kan komma på något att säga om bilen jag fått i uppgift att sälja till män med kostym och representationskonto.

Istället börjar jag lista de flickor jag varit med genom åren. Jag vet inte varför, men plötsligt sitter jag där med en radda namn. En lista över dem jag kommer ihåg. Jag fyller i namnen en gång till med kulspetspennan. Namnen gör märken i papperet. En del djupare än andra. Efteråt känner jag med fingrarna över varje namn. Kanske vill jag se om namnen känns olika, lika olika som flickorna ifråga varit, eller också är jag bara uttråkad och vill ha nåt att göra.

Jag känner på dem en efter en. Försöker minnas gångerna. Skratten. Fyllorna. Allt bra. Och uppbrotten.

Till slut har jag gått igenom listan. Med tanke på alla minnen går det förvånansvärt fort. År av livsviktiga händelser avklaras på kortare tid än det tar att dricka en kopp kaffe.

Sakta vänder jag upp min hand.

Typiskt.

Förutom mer eller mindre beständiga minnen har jag nu även fått svärtade fingrar.

Poetisk rättvisa kallas det visst.


Justin Rutledge - Special (mp3)