Det sista bildspelet

Jag funderar mycket. Har alltid gjort. En gammal flickvän tittade mig djupt i ögonen en gång och sa till mig att jag funderar alldeles för mycket. Ibland är det som att du inte har tid att bara vara, sa hon. Och så är det säkert. Dagdrömmeri och funderande har alltid varit en del av den jag är. En stor del till och med.

Häromdagen hade jag svårt att sova så i stället gick jag upp på taket på mitt hus i Melbourne för att fundera lite. Jag gick fram till kanten av huset och tittade ner. Det skulle jag förstås aldrig gjort. Jag är löjligt höjdrädd. Ibland är jag inte det minsta rädd, andra gånger kan jag inte ens gå ut på en balkong. Den här gången smög sig den sedvanliga höjdrädslan på. Jag får för mig att jag kommer att hoppa över kanten. Det är förstås en jättelöjlig känsla, men så funkar det för mig. Jag får för mig att jag inte kan kontrollera mig själv och att jag kommer hoppa över kanten. Smart kille. Fort som fan lyckades jag rycka tillbaka huvudet. I stället för att hoppa började jag fundera. Är det inte det ena så är det det andra. Om jag nu hade hoppat, tänkte jag, då ska ju livet flasha förbi framför ögonen som något sorts bildspel på speed. Vilka bilder ur mitt liv skulle spelas upp, fortsatte hjärnan. Vilka situationer ur mitt liv skulle vara viktiga nog för att kvala in på denna livets sista lista? Har jag levt ett liv intressant nog eller skulle det bli oändliga bilder av gångerna man tog bussen till skolan. Boy, vilket antiklimax i så fall. Här ska man till att bli köttpannkaka och allt hjärnan vill spela upp är lökiga bilder från en buss i Göteborg. Fy fan.

Jag satte mig ner och funderade vidare medan solen sakta letade sig upp över hustaken i Melbournes innerstad. Men lite har du väl ändå levat, Jonas? Du har älskat så att hjärtat gått sönder, du har sett nära och kära både födas och dö. Tänk till. Och medan solens strålar sakta värmde mig började någon sorts lista formas. Bildspelet tog form. Plötsligt mindes jag gången när hela min familj satt och kurade bakom en stenmur någonstans på Fårö. Det blåste som fan, precis som det alltid brukar göra på Fårö. Hela familjen satt och kurade tillsammans med mina sysslingar och deras familj. Vi skulle äta lunch och inget jävla väder i världen skulle få förstöra vår dag. Vinden ven, barnen frös, men här skulle det jävlar i mig has picnic. Så det hade vi.

Andra bilder kom till mig. Vissa av dem har jag redan skrivit om här tidigare, ögonblick som på många sätt format mig till den jag är. Min första kyss platsar säkert på listan. Flickan i fråga hade ingen aning om att just den kyssen var min första. I hennes värld var jag en världsvan kille som visste allt. Det var förstås helt fel. Jag var extremt osäker, rädd och vilsen, och till slut var det hon som tog tag i mig och kysste mig så att mina knän blev till sladdrig gelé. Till och med där och då förstod jag att det var ett speciellt tillfälle. Jag bokmärkte minnet redan då. Klick.

Gången jag blev av med oskulden är förstås ett annat. Vilken plats får det? Det var faktiskt fint. Ett minne jag vårdar. Samma sak för henne. Hoppas jag. Om det skulle platsa i hennes sista bildspel vet jag inte, men nu är det jag som håller på och dör här, vi glömmer henne för en stund.

Sedan ett annat minne. Det var första dagen på sommarlovet och jag och min lillebror lekte på gräsplanen framför huset i Burs på Gotland. Jag kunde höra svalorna, känna doften av syrenhäcken och vinden i ansiktet. Men det jag kunde känna mest var känslan när dartpilen satte sig rakt i huvudet. Min lillebror hade kastat en pil som satte sig rätt i skallen på mig. Bilden av min mammas ansikte när hon såg mig komma in i köket glömmer jag aldrig. Vi hade varit där i tio minuter och hennes söner hade redan lyckats se till att en av dem fått en pil i skallen.

Andra minnen flashar förbi. Minnen som alltid finns där. Minnen jag går igenom varje dag. Jag ser henne framför mig där i sängen i hotellrummet i Venedig. Jag frågar nervöst om hon vill gifta sig med mig. Hon gråter och skrattar och säger förstås ja. Jag plockar fram ringarna av papper som jag gjort på flygplanet och allt är magiskt. Även om det tog slut senare.

Jag ser min pappa. Han ligger där med händerna knäppta över bröstet, död efter år av plågor i cancer. Bilderna fortsätter välla över mig och jag inser att jag omöjligt kan välja. Kärlek, död och allt man kan önska. Det skulle nog bli ett ganska magnifikt bildspel, trots allt. Jag tror emellertid att jag fortsätter leva lite till. Den gång livet flashar förbi mina ögon ska jag reagera förundrat.

Du har levt, Jonas, ska jag tänka.

Se på fan, du har faktiskt det.

Man kanske skull...

*ploof*