Paying my dues
Hur kommer det sig att jag började blogga?
Svaret är Sigge.
Och Linda.
Jag kommer från en skrivande familj. På pappas sida flockas journalisterna. Men jag har aldrig skrivit själv. På riktigt, that is. Visst skriver jag reklam och reklamfilmer, men konstigt nog har det aldrig räknats i min bok. Jag kan inte skriva har jag alltid sagt till mig själv. Visst har jag börjat skriva på romaner några gånger, men de har alla givits upp efter 50 sidor. Jag skriver helt enkelt inte som man ska i böcker. Och i ärlighetens namn har jag inte järnkoll på semikolon (Hanna, hjälp?), talstreck och annat jag borde behärska. Jag vet att jag har språkets gåva, men att skriva "korrekt" har aldrig riktigt varit min grej.
Jag började läsa Linda Skugges blogg. Linda har alltid fascinerat mig. Jag gillar hennes sätt att skriva rakt upp och ner, utan krusiduller. Att hon är lite arg på oss killar då och då får man väl leva med. I alla fall. Hennes respektlösa förhållande till språket. Inspirerande. Samma människor som ogillar Linda klarar förmodligen inte av Håkan Hellströms sätt att sjunga heller. I love Håkan. Passionately. Hans röst förstärker det sårbara i det han vill ha sagt. Kan man inte "se" igenom det har man inget fattat. Anser jag. Hans texter är dessutom lysande. And I love Linda.
Dock hade jag ingen tanke på att blogga själv. Förstod inte riktigt vad det var. Lindas blogg var ju ändå publicerad på en av Sveriges största sajter. Kändes inte privat trots allt det privata.
Hela tiden hänvisade hon envist till en Sigge. Sigge hit och Sigge dit. Till slut kollade jag Sigges blogg. Och föll pladask. Vilket språk! Han beskrev saker på ett sätt som gick rätt in i hjärtat. Jag startade den här bloggen.
Den 6 augusti kommenterade jag Sigges inlägg "Dag 1" såhär:
Du får mig att återupptäcka språkets makt. Språkets styrka. Du får mig att vilja skriva. Trots att jag alltid kunnat har jag aldrig orkat. Nu får det bli ändring på det - Jonas
Tycker fortfarande att "Dag 1" är nåt av det finaste jag läst. Eller fortfarande förresten. Det var en månad sen. Jag kan inte fatta hur mycket som hänt sen dess.
Jag berättade inte om min blogg för någon. Den var ett experiment. Ett sätt för mig att skriva av mig. För mig själv. Jag började läsa andras bloggar. Fann den underbara Hanna Flodr. Well, well. En annan historia.
Anmälde mig till bloggportalen. Och då jävlar tog det hus i helvete. Det är en månad sen.
Nu sitter jag här och skriver. Och börjar tro att mitt sätt att skriva gillas av andra. Jag har fått luft under vingarna. Jag är en av de okända som bloggar. And I love it.
Tack Linda. För allt. Du är drottningen.
Tack Sigge. Som fan. Du är kungen.
Men mest av allt; tack alla ni som läser mina förvirrade tankar om livet.
*bockar*
Svaret är Sigge.
Och Linda.
Jag kommer från en skrivande familj. På pappas sida flockas journalisterna. Men jag har aldrig skrivit själv. På riktigt, that is. Visst skriver jag reklam och reklamfilmer, men konstigt nog har det aldrig räknats i min bok. Jag kan inte skriva har jag alltid sagt till mig själv. Visst har jag börjat skriva på romaner några gånger, men de har alla givits upp efter 50 sidor. Jag skriver helt enkelt inte som man ska i böcker. Och i ärlighetens namn har jag inte järnkoll på semikolon (Hanna, hjälp?), talstreck och annat jag borde behärska. Jag vet att jag har språkets gåva, men att skriva "korrekt" har aldrig riktigt varit min grej.
Jag började läsa Linda Skugges blogg. Linda har alltid fascinerat mig. Jag gillar hennes sätt att skriva rakt upp och ner, utan krusiduller. Att hon är lite arg på oss killar då och då får man väl leva med. I alla fall. Hennes respektlösa förhållande till språket. Inspirerande. Samma människor som ogillar Linda klarar förmodligen inte av Håkan Hellströms sätt att sjunga heller. I love Håkan. Passionately. Hans röst förstärker det sårbara i det han vill ha sagt. Kan man inte "se" igenom det har man inget fattat. Anser jag. Hans texter är dessutom lysande. And I love Linda.
Dock hade jag ingen tanke på att blogga själv. Förstod inte riktigt vad det var. Lindas blogg var ju ändå publicerad på en av Sveriges största sajter. Kändes inte privat trots allt det privata.
Hela tiden hänvisade hon envist till en Sigge. Sigge hit och Sigge dit. Till slut kollade jag Sigges blogg. Och föll pladask. Vilket språk! Han beskrev saker på ett sätt som gick rätt in i hjärtat. Jag startade den här bloggen.
Den 6 augusti kommenterade jag Sigges inlägg "Dag 1" såhär:
Du får mig att återupptäcka språkets makt. Språkets styrka. Du får mig att vilja skriva. Trots att jag alltid kunnat har jag aldrig orkat. Nu får det bli ändring på det - Jonas
Tycker fortfarande att "Dag 1" är nåt av det finaste jag läst. Eller fortfarande förresten. Det var en månad sen. Jag kan inte fatta hur mycket som hänt sen dess.
Jag berättade inte om min blogg för någon. Den var ett experiment. Ett sätt för mig att skriva av mig. För mig själv. Jag började läsa andras bloggar. Fann den underbara Hanna Flodr. Well, well. En annan historia.
Anmälde mig till bloggportalen. Och då jävlar tog det hus i helvete. Det är en månad sen.
Nu sitter jag här och skriver. Och börjar tro att mitt sätt att skriva gillas av andra. Jag har fått luft under vingarna. Jag är en av de okända som bloggar. And I love it.
Tack Linda. För allt. Du är drottningen.
Tack Sigge. Som fan. Du är kungen.
Men mest av allt; tack alla ni som läser mina förvirrade tankar om livet.
*bockar*
skrev Silverfisken klockan 09:55
16 Comments:
Tack som fortsätter skriva! Vi gillar dig! :-)
Helt och hållet vårat nöje!
Du rockar ju!
Kram
Nöjet är helt på min sida.
Och aldrig vill jag att du slutar blogga.. Beroende!
Klart att du kan, skriva alltså. Regler i all ära, men det som ger något för en läsare är just skribentens förhållande till språket. Att ha ett alldeles eget skriftspråk är guld - jag tycker verkligen att du har det!
Jag läser i mitt dagliga värv väldigt mycket; unga ivriga skribenter, som ibland börjar närma sig sitt eget språk.Det gäller att vara varlig. Att våga skriva offentligt om ibland ganska privata saker är modigt, så keep up the good work!
nu kan du inte sluta skriva, eller hur? Man tänker alltid på saker som om de är värda att skriva eller inte (ofta är de inte det men man fulbloggar ändå).
Du skriver bra, som sagt. Fortsätt.
Jag var lite skeptisk i början måste jag erkänna, men nu kollar jag in här flera gånger om dan. : ) Och snart kommer det nog flera...
att tala är silver men att blogga är guld
Ang semikolon igen (trots att inte jag heller heter Hanna):
"Men mest av allt; tack alla ni som läser mina förvirrade tankar om livet."
I din mening ovan är det ett kolon det ska vara i mitten.
Ett semikolon är precis vad det ser ut, svagare än punkt, starkare än komma. Och binder ihop två fullständiga satser.
Måste stämma in i hyllningskören. Din blogg är klockren. Genomgånde oerhört snyggt uppbyggd med bra variation, snygga, kloka och ofta underhållande formuleringar, relevanta inläggsämnen och grymt coola bilder. Känns inte alltid som att ett "Bravo" räcker till när man ska kommentera sånt här, men det är helt klart en av mina favoritbloggar.
Hej mannen! Gillar ditt sætt att skriva på. Inte så pretto, och vældigt lættlæst.
Hittade hit via Virtanen > Hanna > dina kommentarer dær.
Kanske jag som inte har mycket till liv som føljer okænda mænniskors liv? :)
Skriv gærna mer om reklambranschen i Aussie. Jag ær grafisk designer/illustratør sjælv.
Ha det gott.
Tack själv! Det är kul att läsa vad du skriver :)
Just keep it up! Kram & Trevlig helg!
du har faktiskt inte helt rätt. jag har på senaste börjat irritera mig något så OTROLIGT på Linda Skugge. Jag älskade henne förut, men hallå, vad har hänt med henne sedan Fittstim?! Hon har blivit en moddemamma i förorten. En Stepford Wifes for LIFE! AAAH. scary.
och jag älskar Håkan H. Håkan H är mitt liv. Och jag håller verkligen med dig angående hans sätt att sjunga. Det vore inte samma sak om han satte varje ton med typ Peter Jöback-musikal röst. Det skulle bli ihåligt. Vad vore liksom "Och vem tror på evig kärlek, ja vem tror på den nu?" i hurricane gilbert utan den där desperata brustna rösten? INGET!
Lycka till med Hanna Flodr.
Hon är totalt bäst.
En regel som jag fått lära mig är följande: då semikolon ska användas när det behövs ett tecken som är starkare än komma men svagare än punkt, så ska man bara använda semikolon där det (i princip) skulle ha kunnat ersättas med en punkt.
Jag skulle inte satsa mitt huvud på att den här regeln stämmer, men jag följer den glatt ändå.
Känner samma sak när det gäller att skriva "korrekt", alltså det har aldrig varit min grej heller. Under mina år på universitet har jag hela tiden fått höra att jag inte skriver tillräckligt vetenskapligt. Vilket jag håller med om. Men jag kan bara inte och dessutom är det så fruktansvärt tråååkigt att skriva vetenskapligt och/eller korrekt. Livet i språket försvinner... Oj, nu blev det lite väl mycket babbel. Det jag egentligen ville säga var att du (och Linda Skugge) skriver bra, levande, fängslande. Och fram för mindre perfekthet i språket!
Skicka en kommentar
<< Home