Goodbajs, my dear.
Vi satt i parken utanför min lägenhet i Darlinghurst i Sydney. Höst. Dags att ta farväl. Vi visste båda att vi inte skulle ses på ett tag. Hon skulle flytta hem, jag skulle stanna.
- Får jag inget jobb kommer jag tillbaka, sa hon.
Men jag visste. Jag kände henne bättre än hon kände sig själv. Hennes självförtroende var som bortblåst, men jag visste att hon var lysande på det hon gjorde. Det handlade bara om att finputsa lite, sen skulle allt lösa sig. Vilket jag sa till henne hela tiden, men det hjälpte inte. Hennes självförtroende was no more.
Men att hon inte skulle komma tillbaka visste jag.
De sista timmarna är märkliga. Vi visste båda att det var slut och att allt skulle förändras i och med att hon åkte, men vi låtsades inte om det.
- Jag ska inte gråta, säger hon och tittar på mig med de där blå ögonen. Jag ska inte gråta, säger hon igen, fast den här gången tystare.
Jag tittar på henne som jag gjort så många gånger förr. Det finns inte så mycket kvar att säga. Allt har redan sagts.
Hon tittar upp och nu gråter hon. Stora tårar rullar ner för båda kinderna.
- Fan, säger hon och torkar bort tårarna ilsket.
Som en snorig tre-åring tittar hon på mig och försöker le.
- Varför blev det så här, viskar hon. Varför?
Jag lutar mig fram för att stryka bort tårarna med min ärm.
Plooof!
Som en projektil från ovan landar nåt vått på hennes panna. Det ser ut som om någon hällt en halv vaniljmilkshake över henne.
Men det är inte milkshake.
Det är fågelbajs.
Kanske världens största.
Måsjäveln måste smyghållit på den här laddningen i veckor. Vi snackar deciliter med poo. Vi brister båda ut i gapskratt. Hon något äcklat, medan jag bara gapskrattar.
- Kan du torka bort det tror du, säger hon medan jag skrattar så jag kiknar.
Jag springer bort till ett kafé och hämtar ett berg med servietter. Hon har fågelbajs i håret och ögonbrynen och det rinner sakta ner för ansiktet. Efter en halvtimme av torkande är det till slut borta. Vi har nog aldrig skrattat så mycket tillsammans. Och plötsligt är det dags att åka. Allt vi hinner med är ett hastigt farväl och jag älskar dig.
Sen är hon borta.
Kvar står jag.
I handen har jag en kasse med servietter och fågelbajs.
Så helt lottlös gick jag ju inte ur det förhållandet.
- Får jag inget jobb kommer jag tillbaka, sa hon.
Men jag visste. Jag kände henne bättre än hon kände sig själv. Hennes självförtroende var som bortblåst, men jag visste att hon var lysande på det hon gjorde. Det handlade bara om att finputsa lite, sen skulle allt lösa sig. Vilket jag sa till henne hela tiden, men det hjälpte inte. Hennes självförtroende was no more.
Men att hon inte skulle komma tillbaka visste jag.
De sista timmarna är märkliga. Vi visste båda att det var slut och att allt skulle förändras i och med att hon åkte, men vi låtsades inte om det.
- Jag ska inte gråta, säger hon och tittar på mig med de där blå ögonen. Jag ska inte gråta, säger hon igen, fast den här gången tystare.
Jag tittar på henne som jag gjort så många gånger förr. Det finns inte så mycket kvar att säga. Allt har redan sagts.
Hon tittar upp och nu gråter hon. Stora tårar rullar ner för båda kinderna.
- Fan, säger hon och torkar bort tårarna ilsket.
Som en snorig tre-åring tittar hon på mig och försöker le.
- Varför blev det så här, viskar hon. Varför?
Jag lutar mig fram för att stryka bort tårarna med min ärm.
Plooof!
Som en projektil från ovan landar nåt vått på hennes panna. Det ser ut som om någon hällt en halv vaniljmilkshake över henne.
Men det är inte milkshake.
Det är fågelbajs.
Kanske världens största.
Måsjäveln måste smyghållit på den här laddningen i veckor. Vi snackar deciliter med poo. Vi brister båda ut i gapskratt. Hon något äcklat, medan jag bara gapskrattar.
- Kan du torka bort det tror du, säger hon medan jag skrattar så jag kiknar.
Jag springer bort till ett kafé och hämtar ett berg med servietter. Hon har fågelbajs i håret och ögonbrynen och det rinner sakta ner för ansiktet. Efter en halvtimme av torkande är det till slut borta. Vi har nog aldrig skrattat så mycket tillsammans. Och plötsligt är det dags att åka. Allt vi hinner med är ett hastigt farväl och jag älskar dig.
Sen är hon borta.
Kvar står jag.
I handen har jag en kasse med servietter och fågelbajs.
Så helt lottlös gick jag ju inte ur det förhållandet.
skrev Silverfisken klockan 13:32
15 Comments:
Fullkomligt underbart jonas.
Skön knorr på slutet. Ett gott skratt förlänger livet, trots allt.
Nya loggan: skitsnygg.
Vad dråpligt men ändå så hjälpte måsen till att det blev ett glatt faväl istället för bara en massa gråt!
Supersnygg ny logo!
Åh så bra skrivet!
Man ska skratta åt eländet, så är det bara... Tack för att du låter oss!
Jag minns att Ankan & Måns i P3:s radioprogram Så Funkar Det tog upp det här med sannolikheten att bli bajsad på av en fågel. De ringde upp en professor i teoretisk fysik i Lund som gjorde en snabb överslagsuträkning och kom fram till att sannolikheten faktiskt är betydligt högre än man vågar gissa själv.
Men sällan har väl guano varit så roligt som efter att ha läst det där. Måsjävlar.
Kul story, men vem var tjejen - åkte ni till Australien tillsammans?
Du minns fel. Det var inte vitt. Det var brunt. Som massa små harpluttar, fast kletigare, tyngre. Jag har kvar bilden i kameran. Och du. Jag saknar dig också.
Och vem var det som sänkt hennes självförtroende...?
Det tråkiga är att jag verkligen gillade dig innan ni åkte.
Hoppsan, Jonas...
buskishumor.
Buskis? Nja, med tanke på de senare kommentarerna mest sorgligt och bedrövligt.
silverfisken vs. systern
celebrity deatch match of the year.
fy fan vilken jonig situation, man kan ju inte annat än as flabba åt det. hah.
Vad är oddsen!?
Klockrent...
Skicka en kommentar
<< Home