Seriously, kill yourself.

Åter en stilla ljum morgon på södra halvklotet. Gråsparvarna flyger lojt över terassen utanför den stora reklambyrån. Den nakna flickan mittemot står i sitt fönster och tittar ner på mig medan jag pratar med en projektledare jag glömt namnet på. Jag ler och nickar medan jag undrar om jag någonsin kommer bry mig om att ta reda på hennes namn. "Hon som jobbar med försäkringsbolaget" kommer säkert räcka. Det brukar göra det. Hon pratar på om kundens feedback och när jag efter en halvsekund förstått det hon kommer fortsätta prata om de närmaste tio minuterna låter jag tankarna fara igen. Hennes mun rör sig, men jag tänker på om sushi, thai eller indiskt skulle funka till lunch.

Jag skrapar med foten och korsar benen. Skoskaven börjar ge med sig och jag ler lite åt att jag köpte ett par exakt likadana skor som senast. Försäkringskassan tror att jag ler åt henne och ler tillbaks medan hon fortsätter utläggningen om vad kunden tyckte om min annons. Jag stoppar handen i fickan och känner på de förhatliga mynten. Jag när ett hat mot mynt, ett vitglödgat ursinne mot att alltid behöva gå runt med ett kilo illaluktande metall i varje ficka. Trots det skramlar jag lite med dem nu för att få tiden att gå.

Till slut har hon pratat färdigt och jag frågar henne med en mening om vi skulle kunna lösa problemet genom att kasta om ett par ord, vilket förstås går alldeles utmärkt. Det brukar göra det.

Ännu en halvtimme har slösats bort på frågor ingen bryr sig om.