Bloggtankar

Jag tycker om att läsa Pluras blogg av många orsaker. Flera av dem har jag ju nämnt tidigare. En sak som är extra rolig är att jag tycker mig se Pluras spirande förälskelse i bloggen som medium. Han går igenom samma faser som vi alla gjort. Lyckan i att bli läst. Lyckan att få skriva och få direkt kontakt med alla som läser. Jag har aldrig varit med i band av Eldkvarns kaliber (no shit), men jag vet att direktkontakten man får med publiken när man står på scen är svårslagen. Så har det alltid varit för mig i de konstellationer jag varit med i.

Visst är det underbart att repa en pjäs eller en låt, att lyssna på en "produkt" man varit med och spelat in, men inget slår att stå på scenen. Att höra publiken, att se dem i ögonen samtidigt som man blir sedd. Och hörd. Det handlar förstås om det. Att bli sedd. Eller hörd. Medan man uttrycker sig. På nåt sätt. Bloggen är bara ytterligare ett sätt att leva ut det behovet. I alla fall för mig. Jag har aldrig skrivit dagbok. Jag har försökt ett par gånger, men i regel tröttnar jag efter två dagar. Ingen poäng att skriva nåt som bara läses av mig. Ingen alls.