Tasmanien T/R

Tänk om man skulle skita i allt, resa sig upp och säga som han i den där snutten. Näe, nu får det vara nog. Jaa, det får det. Och sen skulle man välta kontorstolen. Lite försiktigt förstås, stolar är dyra saker. Och storma ut. Försynt. Ut på gatan, ner för backen, vinden i håret, ett leende på läpparna, sätta sig på spårvagnen och titta alla de andra hålögda människorna i ögonen. Jag har gjort slut med det liv som är, skulle man tänka medan man log lite överseende mot killen i slips och för korta byxor. Inte hans fel att han inte har nån koll på etikett, men nu får det bli han som får det unkna leendet i nacken. Och sen går man av vagnen nånstans nere i Port Melbourne, palmerna vajar lite snyggt i vinden medan man knallar in och beställer en enkel resa till Tasmanien. Mest för att man inte varit där, men också för att det skulle vara så jävla fel att åka till Tasmanien av alla ställen. Man ska börja ett nytt liv och sen åker man till världens ände. Så där sitter man på terminalen och ler åt sin lysande idé. Båtresan minns man inte så mycket av. En färjetur liksom. Man ser Tasmanien. Man är framme. Och inser att det ju inte är så jävla spännande på Tasmanien. Så man köper en ny enkelbiljett tillbaka. För att man faktiskt får göra vad man vill när man börjat ett nytt liv. Så där sitter man på båten tillbaka till Melbourne och pratar med nån. Från Mildura. Han har inte heller varit på Tasmanien förut. Och sen är man tillbaka i Melbourne. Bara sådär. Han ber om ens nummer och man ger numret till nån annan. Varför vet man inte riktigt. Kanske för att han slickar sig om munnen när han ber om det. Och sen tar man en taxi tillbaka till stan, kanske käkar man lite mat, en sushirulle eller en skål potatis. Och sen går man tillbaka till kontoret och sätter sig i sin stol som nån ställt upp igen. Tänk om man skulle göra så. Hur jävla dumt skulle inte det vara? En skål potatis, liksom.