Wien
Klockan är strax efter sex på morgonen och solen går upp över Wiens flygplats. Jag har sovit tre timmar sen i torsdags morse. Beslutet att gå ut och festa kvällen innan jag drog till Cannes visar sig så här i efterhand inte ha varit det allra smartaste. Jag sover på planet som jag brukar. Jo, tjena. Det hade säkert gått bra om det inte vore för flygamatören i sätet bakom mig som konstant, under 9 nio timmar mellan Bangkok och Wien, dunkar till ryggen av mitt säte av olika anledningar. Antingen skulle hon dricka, sova, sträcka på sig och fan vet vad. Varje gång dunkade hon dock till mig i ryggen. Jag vet att det är trångt på planet, min kära, men eftersom jag själv har ett ryggstöd i ansiktet så måste jag också fälla mitt säte, håll käft, sluta sura, det är så det funkar.
När jag klev ut från gaten här i Wien för en halvtimme sen insåg jag att jag var i exakt samma gate som när jag lämnade Europa för tre år sedan. Uppenbarligen hade minsta detalj från området utanför etsats sig in i mitt minne för så fort jag kom ut vällde minnena över mig. Märkligt.
Men märkligast av allt på den här flygresan var en annan sak. Jag älskar att resa utan sällskap. Som i en bubbla kan man tyst ta del av vad alla andra gör medan man själv tyst och nästan meditativt varvar ner. Och som svensk har utanförskapet alltid markerats än mer genom att ingen annan talar ens språk. Man sitter där själv och lyssnar på andra och deras språk.
Den här gången fanns inte samma bubbla.
Alla runt omkring mig talade mitt språk - engelskan, det språk jag talar varje dag, det gick helt enkelt inte att sluta sig från de andra på samma sätt som tidigare. I Bankok anslöt sen svenskarna som varit och badat och knullat. Och då plötlsigt var bubblan helt försvunnen.
Nu vill jag sova, men kroppen säger nej. Min hjärna säger att klockan är 14.29. Sova är inte att tänka på.
Om fyra timmar är jag i Cannes.
Yessss.
När jag klev ut från gaten här i Wien för en halvtimme sen insåg jag att jag var i exakt samma gate som när jag lämnade Europa för tre år sedan. Uppenbarligen hade minsta detalj från området utanför etsats sig in i mitt minne för så fort jag kom ut vällde minnena över mig. Märkligt.
Men märkligast av allt på den här flygresan var en annan sak. Jag älskar att resa utan sällskap. Som i en bubbla kan man tyst ta del av vad alla andra gör medan man själv tyst och nästan meditativt varvar ner. Och som svensk har utanförskapet alltid markerats än mer genom att ingen annan talar ens språk. Man sitter där själv och lyssnar på andra och deras språk.
Den här gången fanns inte samma bubbla.
Alla runt omkring mig talade mitt språk - engelskan, det språk jag talar varje dag, det gick helt enkelt inte att sluta sig från de andra på samma sätt som tidigare. I Bankok anslöt sen svenskarna som varit och badat och knullat. Och då plötlsigt var bubblan helt försvunnen.
Nu vill jag sova, men kroppen säger nej. Min hjärna säger att klockan är 14.29. Sova är inte att tänka på.
Om fyra timmar är jag i Cannes.
Yessss.
skrev Silverfisken klockan 14:10
14 Comments:
lider med dig när det kommer till plygplans stolar & dunk i ryggen, tillhör även jag släktet var man inte var byggd för ett flyplan, fälls sätet sitter man ju i ett skruvstäd, fast ankrad både fram och bak & så ska de flesta personer bakomen klaga på att man fällt sätet (what the???)
Hoppas du får en trevlig vecka I cannes & inte för mycket överflöd utav minnen
Fast just engelska är nog svårt för många svenskar att koppla bort, även om man inte flyttat utomlands. Vi matas med ju med engelska hela dagarna. I övrigt förstår jag vad du menar med bubblan. Jag har i och för sig inga problem att gå in i min bubbla ens i Sverige. Jag bara kopplar bort alla runt omkring.
Välkommen tillbaka till Europa :)
Just take it very easy.... och börjar du fnittra så har du en bra ursäkt (du är IntE full!)...
Ha bästa semestern! och njut av den europeiska sommarvärmen!
Vafan, skickade dom dit dig i apklass eller? Vad hände med ståndsmässiga resor för en prisvinnande medarbetare?
Jag är inte ironisk, alltså. Lite benutrymme kunde du väl fått...
För många okända personer på samma yta är ett oskick och svårt att hantera. Hoppas du får trevligare i Cannes och att inte allför många dunkar dig i ryggen där eller i så fall gör det av andra anledningar...
din blogg är som en daglig dos av humor, jag saknar den när den inte fylls på. bara så du vet^^
Det finns två varianter av medresenärer: Den som sitter bakom mej och har mitt ryggstöd som enda fasta punkt i livet, så där som du beskriver. Och så den som sitter framför mej och hela resan jobbar på att förvandla sin turistklassplats till en förstaklassfåtölj
utrymmesmässigt. Han kastar sej bakåt i stolen, vränger och spjärnar och varje gång trillar muggen på min bricka omkull och jag får apelsinjuice på jeansen. Kalas!
Vad man kan göra är att gå förbi bråkstaken, öppna locket på den stora giftring som man bär och som innehåller en tranquilizer, tippa ned innehållet i bråkstakens dryck och invänta det lugn som inträder när vederbörande somnar in ...
Blir jag stämd som medhjälpare eller anstiftare nu ...?
Senast jag flög Kapstaden - Amsterdam hade jag en sexåring bakom mig som sparkade i stolen varje gång han blev arg = hela tiden. Jag ville döda honom.
asså, låt mig klargöra en grej på temat "varför man överhuvudtaget läser din blogg och i egenskap av vad". har nämligen läst en del knasiga kommentarer på dina tidigare inlägg, vilka jag fetdissar. för att: jag inte är en uttråkad hemmafru i sverige som tycker du är ball eller anser att du behöver tagga ner några hekto. tagga upp istället säger jag, gör vad sjutton du vill med dina bilder, och gå inte på lurendrejeriet om bloggläsarna. you're rockin'.
Haha, jag gissar att det blir ett stort antal kommentarer på detta inlägg when you get around att logga in.
Haha. Ser själv fram emot en stundande flight till Thailand. Förhoppningsvis befriad från ryggdunkare och businessclass-wannabes :) Förresten så är det på tiden att du loggar in och berättar mer om Cannes! Supernyfiken!
När något liknande händer mig brukar jag resa mig ur mitt säte, gå fram till personen som stör mig och förklara detta för denne. Det har hittills löst alla problem med dunkningar i ryggen, alternativt juiceglas i knät, och jag slipper att på det mycket svenska sättet orsaka mig själv onödigt lidande genom att morra mig genom resan utan att säga till.. : )
Skicka en kommentar
<< Home