Hänga with the right crowd

Isobel skriver på sin blogg:

"Björn af Kleens grannes pojkvän hade precis visat oss sitt könsorgan."

Sådan avspänd namedropping of the right people in the bloggosfär mäktar inte jag med. Och dessutom med genitalier i samma mening! Respect.

Jag får nöja mig med att miss Flååådrrrr och jag ska gifta oss. Nån gång. Jodå. Vi ska bara ses först. Och jag kanske ska ta upp det med henne först. Hon blir nog väldigt överraskad.

A minor detail.

Att träffa föräldrarna

Ah, med åren har jag blivit en jävel på att träffa föräldrarna. Jag kan föra mig, konversera om ditten och datten och jag brukar lyckas få tummen upp av även de hårdaste fäder. Och mödrar.

Annat var det förr.

Jag gick ut med en flicka ett tag. Igen talar vi om ett annat sekel. Längesen.

Ni förstår.

Vi bodde båda hemma, så oftast hängde man på kaféer eller utomhus. Picnic i Slottskogen. Cykla till Ganlet. Ta båten till Vrångö. Såna saker. Hösten bestämde sig dock för att komma tidigt det året. Hånglandet på filtar och på parkbänkar byttes därför ut mot huttrande på samma platser. We had to move inside. Vilket då betydde hemma.

Hos.

Föräldrarna.

Inte precis vad man är sugen på när man är i den åldern.

Första gången jag skulle träffa hennes föräldrar satt vi i hennes rum. Familj med anor. Jag har aldrig haft problem med att träffa nytt folk. Snarare har jag älskat att stå i centrum. Så speciellt nervös var jag inte. Det skulle ju bara hälsas. Tas i hand. Kanske skulle jag säga var jag bodde och vad jag sysslade med. Men mer fanns det inte att vara nervös för.

Efter en stund går vi så ner i vardagsrummet. Jag skall enligt min plan bara gå fram, ta i hand och presentera mig. Inget mer.

Tyvärr blev det inte så.

Det som hände tog säkert inte mer än 3 sekunder. När jag går igenom det i huvudet känns det fortfarande som tre timmar.

Av total förnedring.

Jag kommer alltså ner för trappan från övervåningen. Går leendes fram över parkettgolvet med blicken fokuserad på fadren. Han reser sig upp från sin plats i soffan. När jag kommer fram till soffbordet lutar jag mig fram för att ta i hand och bocka.

Ingen fara så långt.

Dock lyckas jag av någon anledning skalla till taklampan när jag lutar mig fram. Inte hårt, men ändå tillräckligt för att den skall börja gunga lite.

- Oj, säger jag.

Jag lutar mig fram lite ytterligare. Jag får tag på lampan. I detta ögonblick halkar jag dock till. Mattan jag står på halkar undan en bit. Jag står i det här läget framåtlutad på ett ben med ena handen på taklampan. Balansen är inte fullgod. För att inte ramla tar jag därför tag i lampan. Lampan lossnar då från sitt fäste i taket. Utan att ha återgivit mig ens ett uns av balans. Jag och lampan faller därför handlöst rakt ner på glasbordet under oss. Glasbordet vill inte heller vara med och leka. Det går i tusen bitar.

Jag reser mig upp och borstar av mig. Till synes oskadd. Åtminstone fysiskt.

Det tas i hand.

Presenteras.

Dock är det sista gången jag träffar föräldrarna. Att ersätta bord och lampa var det aldrig tal om. De ville nog bara glömma mig så fort som möjligt.

And who can blame them?

Hägring

Häromkvällen gick jag ner för Elizabeth Street, minding my own business. Jag får ett sms från en flicka från annat land. Mycket trevligt. Jag går och försöker svara på smset på samma gång. Det går, om än knappt. När jag tittar upp står det skrivet i ett skyltfönster:

"HOT SLUT SALE"

Inte så att jag menar att hon är en sådan. Inte alls. Hon verkar vara en trevlig flicka. Och REA verkar det inte vara på henne. Inte alls. Snarare tvärtom. Tror inte ens jag vågar pruta.

Men märkligt var det i alla fall.

Allt fick sin förklaring när jag kom närmare och kunde läsa texten lite bättre.

"HOT SUIT SALE"

Skit också.

Absofruitly

Vänta lite.

Hur var det nu?

Blommar clementin- och citronträden hemma i Sverige så här års?

So 2004

Jag gjorde hundtestet för ca nio månader sen. *gäääsp*

Hittar inte originaltexten, som en flicka mycket riktigt påpekade. Den här får duga:

Leonberger

The Leonberger has a lively nature and is steady and affectionate. It has a sweet expression. Loving and steadfast, stable and calm, the Leonberger just loves everyone. Their intelligence is extraordinary; their loyalty and love for their families is unparalleled. He has a friendly personality. Most are considered highly trustworthy and have incredible patience, even with the most obnoxious children, but there are some that are not as patient. With most of these dogs, if the situation becomes too intense, instead of showing any aggression, the Leonberger simply walks away. Most of these dogs can take bad behavior in their stride. The Leonberger does not respond very well to harsh training-methods; training requires patience. To be an excellent watch-dog it requires some special training. A gentle giant. Serious, intelligent and brave, the Leonberger wants to please, and responds well to training. The Leonberger can get along with other dogs. Socialize early and well, as this puppy will become a very large adult! The Leonberger is more agile than many other giant breeds.

Respect

Jag gillar Virtanen.

Jo.

Han gillar Flååådrrrr. Who can blame him? Han skriver modigt om allt från manlig osäkerhet, kändismingel till gråt över Ulf Lundell-låtar.

Men mest gillar jag hans skrivande om manlig sårbarhet, viljan att bli älskad och dela sitt liv med någon. Eller kanske är det bara så att jag läser in en massa mellan raderna som egentligen inte står där. Men jag tror inte det. Han är ärlig och öppen. I like.

Jag tror på kärleken.

Har alltid gjort.

Go, whiskypinnen.

But stay away from the ko.

Life in the fast lane

Han kom till slut. Telefoninstallatören.

- Whooa, for fucks sake, mate. Pretty cool pad. And I like what you've done with the place, he he. Very Japanese.

- Yeah... well... I haven't had much time to buy stuff yet.

Vi går in i sovrummet. Fortfarande är sängen min enda möbel. Bredvid sängen står det en flaska whisky från födelsedagens förfestande. Tom. Det är allt som finns i rummet.

- Rock 'n' roll, mate, rock 'n' roll, säger han innan han går.

I wish, tänker jag.

Blåvitt är disco. GAIS är rock 'n' roll.

And I'm Blåvitt, born and raised.

No hasch-hasch, no amphetamine

Jag oroar mig lite för Jules. Hon har alltid varit en partyprinsessa. Och partyprinsessa här nere innebär kokain. Och E. Och crystal nånting.

Jag tror att hon tappat fotfästet sen jag drog från Sydney. Hon kan ringa mig när jag är på väg till jobbet och fortfarande vara ute. Eller hemma, men med nån där. Och så vill hon prata med mig. Inte för att hon vill ha mig. Eller jag henne. Längre. Utan för att jag känner henne.

Prata har jag alltid varit bra på. Och lyssna. Visst festade vi när jag var i Sydney. Men inte så här. Hon är ute jämt. Och hon festar hårt, hårt, hårt.

Det är det som är det farliga med de här drogerna. Inte så att det är glamoröst. Men det är inte smutsigt heller.

Det är inte skitiga miljöer och trasiga människor.

Det är glada miner, roliga samtal och dans, dans, dans.

Och kärlek.

Livet leker och du vill hålla nån i handen tills solen går upp.

Verkar kalas på ytan. Men när du inte ätit nåt på 24 timmar för att kokainet tar bort all aptit eller exctasytabletterna gör att du känner dig låg och flummig i flera dygn efteråt, då är det inte så jävla sexigt längre.

Tro mig.

It ain't a pretty sight.

Animation

Jag och A jobbar på ett stort animationsprojekt. Vi vet vad vi vill ha, men har inte lyckats hitta en lämplig illustratör. Vi har letat, men ingen har ens varit i närheten av vad vi sökt.

Och så plötsligt dyker han upp.

Från ingenstans.

Det ska nog gå bra det här.

El Diablo En El Ojo

I wouldn't shut your eyes just yet
I wouldn't turn the lights down yet
'Cos there's things you've gotta see here
There's things you've gotta believe of me

I wouldn't turn the sound down yet
Don't even touch the dials, not yet
'Cos there's things you've gotta hear here
There's things you've gotta believe of me

I wouldn't say a word just yet
Don't even open your mouth, not yet
'Cos there's things I've gotta say here
There's things you wanna hear from me

El Diablo En El Ojo - Tindersticks

Sängvanor

Hittade detta test hos Maria

And who am I to argue?


The Liberated Lover

54% partner focus, 57% aggressiveness, 55% adventurousness

The Liberated Lover is a wonderful Lover Style, and forms the kind of free-thinking, sexually-exciting, self-confident lover that society once condemned but that a liberal-mind cherishes and exults. The Liberated Lover is a treasure to find, though it can sometimes be difficult to do so because they are often already engaged in relationships or are in high-demand if "in the market."

In terms of physical love, the Liberated Lover is possibly the most thrilling and demanding of all, with the one potential drawback being that it is possible to feel 'overmatched' at times by their prowess and selfless giving. Given trust and understanding, and the right lover, the Liberated Lover can be a delight in bed.

Fredrik

Aldrig har Stockholm känts så långt bort. *biter på naglarna*

Land down under

Välkommen till Australien.

Innan ni kommer hit för att hälsa på mig är det nog ett par saker ni bör veta.

Del I: Geografi

Australien är stort.

Riktigt jävla stort.

Större delen av USA ryms INUTI Australien. Ett par saker skulle sticka ut, men vem fan bryr sig om USA egentligen. Klipp bort. Av estetiska skäl.

Om du tänkt lämna mig i Melbourne och åka på semester för att se soluppgången över Uluru (ja, Ayers Rock heter så), släntra över för lunch på Stora Barriärrevet och sen middag i Sydney får du vara beredd att spendera shitloads of stålars. Avstånden är enorma.

Å andra sidan bor det bara 20 miljoner människor här. Lika många som i Skandinavien. Det betyder dock inte att det finns en massa najs land att bosätta sig på. Inte alls. Det betyder att det finns en massa land som är helt obeboeligt och du skulle vara helt galen om du ens försökte bo där. Alright?

Vi är på södra halvklotet. Nedre delen av jordgloben. Leta efter den stora ön. Det betyder inte att toaletterna spolar åt fel håll, men det betyder att vi kör på fel sida vägen och att vi har lite andra olater för oss.

Del II: Tidszoner

Som nån sa nån gång, "Oroa dig inte för att världen ska gå under idag. Det är redan imorgon i Australien." Vi är just nu åtta timmar före er och när det blir sommartid här (och vintertid hos er) är vi plötsligt TIO timmar före. Amerikanerna har det inte lätt när de flyger hit. Det tar 15 timmar från LA. Men om du åker på måndag kommer du fram på onsdag. Vart tisdagen tog vägen? Välkommen till internationella datumgränsen, tidsuppfattningens Bermudatriangel.

Det betyder förstås att de kommer fram två timmar efter att de startat när de ska hem igen.

Mycket förvirrande.

Tur man inte är amerikan.

Del III: Språk och Vanor

Många säger att Oz är som USA. Jag håller inte riktigt med. Australien, likt USA, koloniserades av engelsmännen. Japp, de pratar engelska, och ja, de firar påsk och jul. Halloween har dock inte hittat hit. Och inte heller Thanksgiving. Varför skulle australiensarna fira det faktum att några amerikanska indianer räddade bosättare undan britterna? På en helt annan kontinent. Ain't gonna happen.

Det brittiska arvet betyder också att de är civiliserade. El, rinnande vatten, bilar, TV och det mesta annat man hittar i Europa finns även här. Så länge du inte måste äta svensk mat varje dag kommer du klara dig.

Steve Irwin (the crocodile hunter) och Paul Hogan är något australiensarna skäms över. Jättemycket.

Anyway.

Uttal.

Sydney -- Sid-knee (jag börjar med en enkel)
Melbourne -- Melb-n (som att det inte finns några vokaler efter b
Brisbane -- Brisb-n (igen, vem fan behöver vokaler)
Indooroopilly -- In-dra-pilly ( vad sa jag om vokaler?)
G'day -- dra ihop g och d. Inga vokaler (förstås) eller pauser mellan dem.
Emu -- eem-you (om det skulle uttalas emoo hade det stavats så)
Koala -- Notera avsaknaden av ordet björn efter koala. Det beror på att det inte är en björn. Got it?

Många ord förkortas med ändelsen ie eller y

Present -- Pressie
Football -- Footy
Christmas -- Chrissie
Biscuit -- Bikkie
Lipstick -- Lippe
Sunglasses -- Sunnies

Ja, ni fattar.

Det finns ingen känd förklaring till varför de gör så.

Del IV: Flora och fauna

Försök komma ihåg senaste gången du såg en älg eller ren vandra nerför Kungsgatan. Det var förmodligen senaste gången en koala, känguru eller dingo vandrade nerför Swanston Street i Melbourne.

Många av världens farligaste djur finns här. Det betyder dock inte att det kommer anfalla dig så fort du lämnar huset. Du får vara rejält pantad om du ska bli biten av nåt. Eller ens se nåt.

Del V: Klimat

Det är som i sången, wear sunscreen, även om det pissar ner ute. Australien har mest hudcancer per capita i världen. Barn får inte leka ute på skolgården om de glömt sin hatt. Så jävla illa är det. Man oroar sig inte för om solen tar, man oroar sig för att den dödar. Ok?

Eftersom vi är på södra halvklotet blir det varmare ju längre norrut du åker. Det alltid jättevarmt uppe i norr. Jämt. I Melbourne där jag bor? Not so much. Det snöade här för ett tag sen. I och för sig för första gången på 35 år, men ändå. Det faller mer snö i Australien än i Schweiz. Så illa är det. Det betyder också att du kommer bli duktigt överraskad om du planerar en sommarsemester här i juli. Duktigt överraskad. Bring långkalsonger.

Så.

Om du fortfarande är sugen är det bara att komma ner.

Jag bjuder på glass.

Som utlovat.

Titta åt höger!

Jag har varit här nere nu i ett och ett halvt år. Och som bekant kör man på vänster sida av vägen här. Köra bil har jag inga problem med. Längre. Väldigt länge satte jag på vindrutetorkaren när jag skulle svänga, men det börjar ordna till sig nu.

Men gå? Nej, det går då rakt inte. När jag ska gå över gatan tittar jag åt fel håll. Varje gång. Hjärnan vill helt enkelt inte förstå att bilarna kommer från andra hållet här. Som en komplett idiot glor jag åt fel håll varje gång.

När jag var liten fick man lära sig en ramsa. Vänster, höger, vänster. Först titta åt vänster, sen höger, sen vänster igen.

Kan.

Inte.

Lära.

Om.

Televerket

Jag ringde upp Telstra förra veckan. Telstra är Telia. Down under. Jag ville starta ett abonnemang.

- Det skall gå bra. Installatören kan komma på måndag mellan kl 13 och 18, sa damen i telefonen.

- Vad bra, kan han ringa mig 30 minuter innan ankomst? Jag jobbar.

- Nej, det går inte.

Så därför går jag hem nu.

Till lägenheten.

Och väntar.

Tack för det, Televerket.

Som fan.

Musik att älska till

Det här hände när jag var 20.
I ett annat sekel.
Av någon anledning hade jag tre flickvänner det året.
Alla tre spelade Sade när det skulle till att has sex första gången.

Ett tips.

Jag går inte i gång på Sade.

Smooth Operator.

My ass.

Jävla kossa

Jag har minsann också jobbat på Aftonbladet. Jag var 17 och inte så lite tuff. Två veckors praktik. Tack, bror. Intervjuade Yngwie. Och Sune Mangs. Och hon som sjöng ledmotivet till Twin Peaks.

Fy fan vad coolt.

Han finnen ska passa sig.

Noga.

Våren

Ey yo, det är min tur nu, vinden har vänt.

Nu är den här. Våren. Inte officiellt förstås. På sant brittiskt manér anländer våren officiellt på torsdag. Men mig lurar den jävlar i mig inte. It's here alright. Och ingen mesig jävla svensk vår heller. Här är det 23 grader och solbränna om man sitter ute med en gång.

Fyra

Tack.

Unhappy birthday

Mina vänner bestämde sig för att jag inte fick sitta hemma och sura på min födelsedag. Som tack lägger jag upp dem på bloggen. Ha! De kan de ha.

Beppe

Min bror meddelade mig igår varför jag läses.

Manlig öppenhet om känslor i kombination med flådig lägenhet.

Han har alltid varit smart, min bror.

And by the way

Summa gratulationssms härifrån: Tre

Tack.

Tack.

Tack.

Ni andra.

Blä.

Jag älskar sms.

Jungfru my ass

Ok, jag är jungfru.

On paper.

Har dock aldrig känt mig hemma i detta anala stjärntecken.

För ett tag sen fick jag så svaret på varför. En vis flicka som gillade örtté och rökelse meddelade mig att jag är en hybrid. Jag är tydligen en blandning av lejon och jungfru. Just mitt födelseår sträckte sig lejonet in och norpade tidiga jungfrur (hey, hon gillade örtte, alright?). I vanliga fall är man lejon-jungfrublandning om man är född de första dagarna i ett stjärntecken. Men året då jag föddes så bla, bla, bla, mer lejon än jungfru bla bla bla vill du ha mer té bla bla bla ta på mitt bröst, bla bla bla.

Ni förstår.

Lejon/Jungfru

Gott och blandat.

Och jag är benägen att hålla med. Så här beskrivs vi:

The Leo/Virgo is a curious mixture of introverted and extroverted tendencies, modesty and flamboyance, and a capacity to see both the largest and the smallest picture in every situation. They are practical, logical and extremely creative. Virgos and Virgo Cusps are skilled at seeing all sides of a situation. In this way, Virgo exemplifies the Mutable quality assigned to it.

...

As a Planet, Mercury is androgynous. In ancient times, the Sun was believed to be the centre of the Universe, the core of existence, the Father. Leo/Virgo Cusps are gregarious, social and fun-loving, and live life with enthusiasm. The natural leadership of these people and their administrative prowess help ensure that their projects are successful. Leo/Virgos enjoy exploring their interests deeply. They are very good at understanding the deeper meaning of what others say.

...

Leo/Virgos are decisive and direct, optimistic that they will succeed. Sometimes they exaggerate problems and overreact to stumbling blocks, but generally they are positive, and their natural pride and stubborn streak keeps them from giving up. The Element associated with Leo is Fire. Fire Signs are physical: They tend to respond to the world through action rather than intellect or emotion. The Element associated with Virgo is Earth. They tend to respond to the world by examining the worth of each possible course of action. Leo/Virgos, or Fire/Earth Signs, are able to analyse and then take appropriate action. They are selective and discriminating, but are always moving and quick. Their warm-hearted and outgoing personalities are fiery and abundant. They are cheerful and self-assured.

...

In love relationships, Leo/Virgo is devoted. The great strength of Leo/Virgos is in their creativity and attention to detail and their desire to be of service. They pick up on the little things that others might miss. Thoughtful gifts or unique solutions to problems are second nature to those with this astrological placement. Their commitment to helping others makes them one of the most giving characters of the Zodiac.

Kunde inte sagt det bättre själv.

Happy Birthday

Idag fyller jag år. Inte blev livet enklare för det. Nån som vill grovhångla? Eller sms-gratta? (+61422559002)

Poetry is no place for a heart that's a whore
And I'm young & I'm strong
But I feel old & tired
Overfired

Bloody Mother Fucking Asshole - Martha Wainwright - 2005

Esther

Jag har en agent. Jag vet att det låter flådigt, men så är det utomlands. Är du senior creative har du en agent som letar jobb åt dig eller söker upp dig om nåt bra dyker upp.

Och jag har Esther. Hon är nästan alltid lite småfull. Inte packad, men ett par drajjor har hon under västen. Jämt. Trots det är hon bäst i Australien på vad hon gör. Hon känner alla. Till och med på byråer runt om i världen.

- Do you want a job at 180 in Amsterdam? No, probs, I'll call Andy [Fackrell] and set it up.

Första dagen i Sydney ringer hon mig och ber mig möta henne på en bar i närheten av min lägenhet. Jag knallar ner. Esther har redan tutat i sig ett par, men beställer snabbt in ett par till. Jag blir fort berusad. I vanliga fall super jag de flesta under bordet, men mot Esther har jag inte en chans.

Jag vaknar nästa morgon bredvid min säng. Jag har fortfarande alla kläder på mig. Skor, t-shirt, byxor, the whole shebang. Dessutom har jag tagit på mig en ytterjacka någon gång under natten. Den hade jag inte på mig kvällen innan. Det är nämligen sommar i Sydney. 33 grader varmt. Men jacka skulle jag tydligen ha på mig. När jag la mig bredvid sängen. Verkar ju logiskt.

Telefonen ringer.

Det är Esther.

- Come on you pussy Swede. I'm thirsty. Time for a boozey lunch. Your treat. I'll pick you up in twenty.

Det är svårt att inte gilla en sån kvinna.

Greek fanclub

- There you are, my spunky boy, säger den grekiska damen på frukostfiket när jag öppnar dörren. Hon rusar fram och tar tag i mitt ansikte med en valkig hand.

- You're so cute, sit down and i'll make you a coffee. You need a bacon and egg roll too, fortsätter hon.

Paulie och Simon som är med mig tittar på mig otroligt förvånat.

- Do you know her?, frågar Paulie.

- Ehh no, it's my second time here ever, svarar jag lika förvånat.

Jag tror vi får hitta ett nytt fik i morgon.

Sträck på dig, pojk!

Märkligt det här. Bloggandet. Jag anar att en och annan hittar hit. Mail tyder på att jag åtminstone roar några enstaka vilsna själar. Och eftersom jag inte känner någon som läser det här så skriver jag från hjärtat. Inga restriktioner. Det som måste ut hamnar på bloggen. Har aldrig varit bra på att tygla mig. Inte min grej. Om jag framstår som en idiot för att jag skriver något får jag helt enkelt bjuda på det. What you see is what you get. Tro mig.

Jag kan inte putsa upp min fasad och skriva saker för att framstå som något jag inte är. Jag svär lite för mycket ibland. I know. Men mest i skrift. Jag kan bli väldigt sentimental ibland. I know that too. Och kanske ska man inte avslöja allt. Men sån är jag. Lika bra att vara ärlig.

Men när mor till väldigt trevlig medbloggerska ringer upp henne och berättar om saker jag skrivit här blir det genast allvar.

Det.

Var.

Som.

Fan.

Tror jag får vattenkamma mig och ta på finaste gå-bort-kostymen.

Glömde jag nämna att jag är trevlig.

Och gillar djur.

Glöm det där med strippan.

Ok?

Så är det

Hey hey hey
He war he war
He will kill for you
Hey hey hey
He war he war
He will kill for you
Hey hey hey
From who you can
Hey hey hey
You know you can

He War - Cat Power

Natalia

Sydney, nån gång för ett tag sen.

Jules vill bjuda A och mig på lunch. And why not. Vi tar Jules bil ner till Wooloomooloo Wharf där hennes fotograf G möter upp. Sydneys hamn glittrar i kapp med det fina folket.

Vi knallar in på Otto där vi möts av intresserade blickar. Folk tror hela tiden att jag är rockstjärna. Och tro mig, så jävla annorlunda ser jag inte ut. Alls. De är helt enkelt inte vana vid killar som klär sig någorlunda alternativt eller udda. Jag skojar inte. Och eftersom Jules ser ut som någon straight outta Hollywood tar de för givet att vi är såna där. Artister. Eller nåt.

En man på bordet bredvid vårt tittar upp från sin meny. Det är Russell Crowe. Han har en lägenhet i samma hus. Den gick på 15 miljoner dollars. Lagom.

Vi slår oss ner och Jules beställer åt oss allihop. Det gör hon alltid.

- What do you like, darlings?, säger hon jämt, men sen fortsätter hon utan att invänta ett svar.

- The rock oysters are fabolous here, let's start with two dozen of those and keep the bubbly coming, säger hon till servitören.

Och hon har ju rätt. Att sitta på en uteservering vid Sydney Harbour och äta ostron är inte helt fel. Jag har vid det här laget varit i Sydney i tre månader. Fortfarande har jag väldigt svårt att vänja mig vid mitt nya liv, mina nya vänner och för den delen min nya livsstil.

It's pretty fucking far from Linnégatan om man säger så.

De vänner jag fått på köpet med A är alla väldigt Sydney. Väldigt framgångsrika. Väldigt vackra. Och väldigt vana vid att spendera pengar. Jag har själv alltid gillat att leva, men här går det till överdrift dagligen. A spenderade 900 dollar kvällen innan. I och för sig var det kokain och strippor inblandat, men ändå.

Lunchen drar ut på tiden. Jules ringer några samtal och fler vänner ansluter. Vi dricker väldiga mängder alkohol och till slut drar vi vidare till Hugo's i Kings Cross. Tjejerna i Sydney - och framförallt på Hugo's - klär sig som om det vore filmpremiär varje kväll. Det är mycket naken hud och komplicerade urringningar.

Vi fortsätter dricka drinkar och alla blir fullare och fullare. Till slut är det bara A, Jules, jag och en tjej som heter Danni kvar. Danni envisas med att kladda på mig hela tiden.

- Are my lips kissable, säger hon i ett försök att låta förförisk.

Jag tycker mest att hon låter pantad, så jag ursäktar mig och går till baren. När jag kommer tillbaka har det smidits planer. Vi ska gå på strippklubb. Jag som aldrig varit på strippklubb är skeptisk. Men jag har inget att säga till om.

Vi knallar in på en av Sydneys flådigare strippklubbar och sätter oss vid en liten scen. En flicka med väldigt långa ben och väldigt små underkläder börjar dansa framför mig. "Hi, I'm Nikita", säger hon. Det hela känns väldigt osexigt. Jag ser hur Jules pratar med en av värdinnorna. När flickan med småbyxorna dansat klart klär hon på sig och lämnar scenen. Värdinnan som Jules pratat med stoppar henne och säger nåt till henne. Hon nickar åt mitt håll. Gjorde jag nåt fel hinner jag tänka. Nikita kommer fram till mig. Hon lutar sig fram och fattar min hand. Huh?, säger jag innan hon drar iväg med mig. Jag vänder mig om och tittar på Jules. Hon skrattar.

- Have fun, darling, säger hon and blåser slängkyssar my way.

Nikita leder in mig i klubbens bakre regioner.

- Your friend paid for a private dance, säger hon och ler.

Hon är väldigt vacker med sitt korpsvarta hår och gröna ögon. Hon leder mig längre och längre in i klubbens innersta. Hon öppnar en dörr och trycker ner mig i en soffa.

- What do you want me to do first?, viskar hon i mitt öra.

- Can't we just talk, säger jag.

Så det gör vi. Flera gånger frågar hon om hon ska dansa för mig, men jag säger nej. Efter en timme vet jag allt om henne. Hur hon hamnat i Sydney. Att hon lämnat St Petersburg och att hon egentligen heter Natalia. Vi känner varandra. Efter en timme. Hon försöker hela tiden att hålla min hand i sin. Hon stryker min handled när hon berättar om sin syster hemma i Ryssland.

Det knackar på dörren. Diskret.

- I want to kiss you, but there are cameras in here, viskar hon.

Vi byter nummer.

- I've never met anyone like you, säger hon tyst.

Dagen efter ringer hon.

Natalya, milaya moya.

Pure evil

Tidningen Darling hade en gång en lista.

"10 tecken på att du är en ond människa."

1. Du jobbar på reklambyrå.

...

Min diet

"Silverfisken är väldigt förtjusta i stärkelsehaltiga varor, mjöl och bröd, men
tycker även om kött och döda djur."

Stafett

Frågan är inte vilken den bästa låten i din iPod är. Frågan är vilken som är den sämsta (och hur fan den hamnade där).

I mitt fall?

"I wanna sex you up" med Color Me Badd

Jag har tyvärr ingen aning varför jag har den. Inte den blekaste.

Milli Vanilli och Modern Talking har jag för att de är dåliga på ett underhållande sätt, men "I wanna sex you up"?

Hemsk.

Seså, nu är det er tur.

Gummi bears

Anteckningar från morgonens första möte:

- The gummi bears are chewier than the rockerlicious
- We - as a brand - should be magnetic, bold and vibrant
- jelly <--> gummi
- the gummi is a shorter eat than the jelly
- scale of bounciness
- rubberier
- there's a fiesta in my mouth
- candy pants

Respons

Brid, du är ju kärast i hela västvärlden. Din typ av förälskelse är ju exakt vad jag letar efter. Saknar att sakna. Att känna att man är i en bubbla med någon när man går ut. Som att ingen annan finns. Som att alla ljud dämpas. Man står nära, nära och bara är. Man behöver inte prata. Man vill inte ha någon annans uppmärksamhet. Det är bara två personer. Där. Då.

Det letar jag efter.

Jag har haft det. Ett antal gånger. Men till slut har jag lyckats paja det. Inte genom att vara otrogen. Skulle aldrig hända. Är trofast som en hund. Men passionen försvann. Vad gjorde jag för fel?

Ska jag nöja mig med att vara kär ett tag och sen bara vara vänner?

I beg to differ.

Jag vill brinna med någon. Tills jag dör.

Pyret

I'm on to you.

Kärlek

Och när kommer det första RIKTIGA bloggfrieriet? Mellan två människor som bara läst varandras blogg? Kanske har det redan hänt.

Tell me.

Tänk om

Bloggandet. Ett intressant sätt att visa sitt rätta jag.

- Vill du gå på dejt?

- Ja, men läs min blogg först. Om du gillar vad du ser kan det kanske bli nåt. Do you blog? Nähä? Och hur fan ska jag lära känna dig då?

Blogging is the new get to know.

Synd som fan att jag lever 2000 mil bort.

The rise and fall of the fisk VII

I'm still here. Inte så full. Väntar på att alla ska få tummen ur.

Well, well.

Dags att dra soon.

Iaktagelse: Eftersom jag tänker på engelska blir det mer och mer engelska i skrift ju fullare jag blir. Strange.

The rise and fall of the fisk VI

Ok, dags att lämna byrån.

Sju öl.

Will tell you more tomorrow.

Ok?

The rise and fall of the fisk V

Six.

Fortfarande ok.

Nyp i rumpan so far: Två.

The rise and fall of the fisk IV

Fem nu.

Blickar. Från fel håll.

Tänker INTE slaska med nån på byrån.

Ever.

But I do like the uppmärksamhet.

Ego? Jag?

The rise and fall of the fisk III

Fyra flask nu.

Jag tror att en av våra tv-producenter stöter på mig. Jag är rädd.

The rise and fall of the fisk II

Skickade just sms till bror i Stakka Home.

Hej, Beps.

Alkoholintag so far: 3 flaskor öl.

Nykterhetsgrad: God

The rise and fall of the fisk

Tänkte dokumentera min kväll. Den börjar nu. Klockan är 16:55.

Jag har druckit en öl.

En Becks.

Jag är nykter.

Prisvärt

Idag hade vi som sagt ytterligare en presentation. Vi pitchade (när man försöker vinna en kund) på nån jättekund inom livsmedelssektorn.

Presentationen varade i tre timmar. På själva presentationen spenderade byrån 15 000 dollar.

Låt mig ta det igen.

15 000 dollar.

För att imponera på en kund vi inte har.

Med operasångare, stråkkvartett, kockar, blomsterarrangemang, partytält och annat lull-lull.

That's reklambranschen for you.

Den blomstertid nu kommer

Stalker? Moi?

Till de flickor jag kommer att såra

Göteborgskex

Och det här är som ett par digestivekex

Bloggpressen

Känner bloggpressen. Måste skriva något varje dag. Nåt roligt. Intressant. Spännande. Lite som kinderäggreklamen. Känner mig lite off idag bara. Fan vet varför. Okynnesbloggar därför. Bara för att. Det är lite som att småäta. Fast man inte är hungrig. Det här inlägget är som två skivor ost och ett par, tre oliver.

Tom

One of those days. Hittar ingen inspiration. Ikväll fest på byrån. Expect fylleblogging.

F**k you, bildmänniskor

i hela mitt liv har bildmänniskorna sagt till mig att
en bild säger mer än tusen ord
tre ord bevisar att de har fel
jag älskar dig

Dart

Burs, södra Gotland, 1979.

Det är i början av juni. Familjen har som vanligt bilat från Göteborg via Oskarshamn och Visby. Det är skönt att äntligen komma fram, få springa barfota i gräset, tokrusa över gräsplanen så att tjurkalvarna i hagen flyr hals över huvud. Det luktar Gotland och vattnet i kranen är fullt av kalk. Svalorna flyger snabbt, snabbt över våra huvuden.

Min bror går in i vedboden och hämtar en piltavla och tre rostiga gamla pilar. Jag fortsätter tokrusa fram och tillbaka från ena syrénhäcken till den andra.

Kan.

Inte.

Sluta.

Springa.

Jag vänder vid ena syrénen och springer tillbaka med blicken i marken. När jag tittar upp ser jag min bror titta rakt upp i luften. Jag ska precis till att titta upp när jag hör - och känner - en dov duns.

I mitt huvud.

Det känns egentligen ingenting. Mest som att någon knackat mig i huvudet. Jag tittar upp i luften för att se vad som träffat mig. Men inget där. Jag tittar runt omkring mig. Inget. Jag tittar på min bror. Hans ögon är vidöppna och han gapar stort.

- Vad?, säger jag.

Han tittar bara stumt och blinkar ett par gånger. Jag tittar ner på min egen skugga. Den ser ut som den brukar.

Förutom en liten detalj.

Det sticker upp nåt ur huvudet på mig.

Konstigt, tänker jag och knallar in i köket där mamma håller på att koka kaffe. Hon ramlar bokstavligt talat av stolen.

- Herre Gud!, skriker hon samtidigt som hon rusar upp och greppar mig om midjan. Med mig under ena armen rusar hon ut på gårdsplanen.

- Beppe! Sätt dig i bilen!, skriker hon till min bror.

Halvförsiktigt sätter mamma mig i baksätet. Min bror sitter på sätet bredvid. Han gapar fortfarande. Jag sträcker på mig för att titta i backspegeln.

Det sitter en dartpil djupt inborrad i skallen på mig.

Jag tittar på min bror. Han gapar fortfarande. Vi kör de tio kilometerna till Hemse i rallyfart.

- Hur mår du?, undrar mamma panikartat hela tiden.

- Jotack bra, hur mår du?, svarar jag lillgammalt eftersom jag faktiskt mår bra och mamma ser ut att må jättedåligt.

På vårdcentralen i Hemse är det fullt i väntrummet. Alla vänder sig om när vi kommer in. Mamma ser ut som nåt ur en skräckfilm. Jag ser ut som Skorpan i Bröderna Lejonhjärta. Fast med en pil i huvudet.

En man i grön Lantmännenkeps pekar med en valkig näve på dörren till doktorn.

- Gå före ni, säger han på bred gotländska. Sen bockar han. Märkligt.

Mamma rusar in. Till och med sköterskan ser lite småchockad ut. Alla småspringer lite panikartat. Jag är mest fascinerad. Det gör inte ont alls. Jag mår kalas. Vilket jag försöker påpeka gång på gång. Ingen lyssnar.

Jag röntgas. Alla är tysta och mycket koncentrerade hela tiden.

- Hur mår du?, frågar doktorn.

Jotack bra, hur mår du?, svarar jag eftersom jag mår bra och alla andra ser ut att må kasst.

När röntgenplåtarna till slut ar klara tittar doktorn på dem koncentrerat. Han ler. Sen går han fram till mig, tar tag i dartpilen och drar ut den. Bara så där.

- Han hade en väldig tur. Den satte sig i ett ställe där benet är tjockare. Ingen skada skedd, säger doktorn.

Sen åker vi till stranden och äter glass.

Jag åt en nogger.

Den var god.

Nitaregatan

Det är åttiotal. Nån gång i mitten. Jag och min brorsa knallar ner till Håkan på juldagen. Han bor på Nitaregatan ett par kvarter från oss. I hans rum står ett splitter nytt trumset. Ett blått.

- Jag ska bli trummis, säger Håkan och ler brett.

Visst, säger jag skeptiskt.

Men det blev han.

Dessutom blev han Hellström med hela svenska folket.

Shuffle

Älskar shuffle.

Headache - Frank Black

Hur jävla bra var inte den?

Eller är.

Den håller än.

Ligga is the new black

Hanna tumlar runt med bonden. Bridget är galet förälskad. Lena verkar lite betuttad. Fröken J har fullt upp. Till och med Virtanen är på kärlekssemester.

It's you and me Sniff. Homies for life.

Fancy a fuck?

Saker man saknar som singel

- Ligga sked.

Ja, nej, det var väl ungefär det.

Nu dags att gå hem till asketlägenheten.

Nicolas

Ni som gillade britpopkillen Nicolas nedan kan ju spana in hans senaste kortfilm Kurt and Tom

To build a home

Nu har jag även fått en kyl levererad. Och köksgrejer köpte jag i helgen.

Saker jag har:

- Säng
- Kylskåp
- Köksprylar
- 4 handdukar

Saker jag behöver:

- Allt annat

Så om ni vill komma på middag så går det bra.
Men vi får sitta på golvet.
Eller ligga i sängen.
Ligga i sängen.
Fatta uttänkt.

Meet the fish

Ok, folk kommer fram till mig. Hela tiden. Jämt.

- You look like that guy!

Säger dom.

Följande människor ser jag ut som. Tydligen. I urval.

1. Beck (ofta)
2. Mick Jagger (senast i fredags)
3. Richard Ashcroft (i morse)
4. Den flygande draken i Neverending Story (jaha, tack då)
5. Rhys Ifans/Spike i Notting Hill (jamen tack som fan)

Och Skorpan i Bröderna Lejonhjärta. När jag var yngre.

Any takers?

Jag och Bengt

Jag har varit med i "Vem vill bli miljonär?".

Jo.

Det började som ett skämt på byrån.

- Fan, vi ringer allihop och svarar på den där superlätta frågan! Kom igen!

Jag kommer fram. På första försöket. Får lämna personuppgifter. Sen ringer de upp och ställer följdfrågor för att kolla att man inte är helt tappad bakom en vagn. Det är jag inte. Tydligen. Du har blivit utvald till programmet på fredag, säger hon i telefonen när hon ringer upp igen.

Fan! Jag vill inte! Jag kommer bli utskrattad av alla jag känner. Alla!!

Tänker jag.

Jaha, vad bra.

Säger jag.

Klipp till ful studio i Huddinge (har jag för mig, det var länge sen)

En mycket brokig samling människor sitter i ett rum och dricker pulverkaffe. Folk frågar varandra om det är första gången de är med på tv. Hälften har redan varit med i Jeopardy, Lyckohjulet och annan skit. Vilket de är MYCKET noga med att berätta. Högljutt. Och flera gånger om.

- Jag var med i Efterlyst en gång, men det var en jävligt suddig bild, säger jag.

Det blir tyst i rummet. Orkar inte säga att det var ett skämt. Låt dem tro att jag kan dra kniv när som helst, tänker jag. Roligare så. Sen gör han entré.

Bengt.

Magnusson.

Man kan höra en knappnål falla. Nån halar fram en pocketkamera. Jag halar fram ett hånleende. Åt pocketkameran. Inte åt Bengt.

- Hej och välkomna hit, säger han med en basröst som får luften att dallra. Han låter som Tom Waits efter en tunna med whisky och 1200 cigarrer.

Sen vallas vi in i studion där vi får provsitta heta stolen. Kalas. Mer bilder tas. Sen går de igenom upplägget. Vi sminkas. Vi dricker mer pulverkaffe. Mazariner. Negerbollar.

Sen är det inspelning. Plötsligt är jag skitnervös. Vi presenteras en och en. En enorm stålkastare i ansiktet. Vinka till kameran. Man måste vinka. Jag vill inte. Jo, du måste vinka säger producenten. Måste. Skit. Jag vinkar. Sen dags för "utslagsfrågan".

- Placera följande förbundskaptener i fotboll i kronologisk ordning.

Rövkuken, tänker jag.

- Lars Arnesson, Tommy Svensson, Georg Eriksson och Olle Nordin.

Fittan, tänker jag (Jag är inte så finstämd eller verbal när jag är nervös).

Ändå kommer namnen Åby, Laban och VM i Italien och USA till mig. Jag hamrar in mina svar. Åby! Laban! Han med mustaschen! Han med flinten!

- Och snabbast var..., säger Bengan.

Kan inte andas.

En strålkastare snurrar runt och stannar på...

MIN VÄNSTRA AXEL.

Det var som faa..., hinner jag tänka.

Men sen säger han ett kvinnonamn. Det är apan till vänster om mig som svarat snabbast. Jag kommer tvåa. Två tiondelar efter.

Sen sitter jag där och surar. Hon svarar rätt på alla frågor upp till 320 000. Hon använder alla livlinor. Jag kan alla frågor. Sen missar hon på 640 000. Jag hade också missat.

Sen åker jag hem.

Senare på kvällen när programmet sänds får min mor 15 samtal från släktingar. Jag själv får 26 meddelanden på mitt mobilsvar. Varav sex är från folk som skrattar så att de kissar på sig.

Fuck you, Bengt.

(bilden är från Australiens version)

Kött och vin

Önskar att jag kunde skriva nåt spännande om helgens eskapader. Nåt sex and the city-aktigt. Nåt juicy. Men helgen kändes jävligt osexig. Kanske lika bra det.

Den började som det brukar. Fredag. Byråbar och allmänt hallaballoo.


Then off to dinner med nyfunna vänner. Lammstek. På min ära.

Men sen sket det sig på nåt sätt.

Kanske för mycket rödvin och rött kött. Fastän jag inte kom hem förrän framåt gryningen kändes kvällen mest seg. Jag orkade helt enkelt inte vara tillräckligt framåt. Stod mest och hängde i baren. Tittade. Log. Blev flörtad med. Log. Men orkade inte prata. Orkade inte fråga de obligatoriska frågorna. Bjuda på drinkar. Eller dansa galet. Orkade inte. Försökte överkomma segheten med redbull. Fat chance. Couldn't be bothered with coke.


Tog en taxi hem från Chapel Street samtidigt som natten trängdes undan av det grå gryningsljuset.

- Had a good night, mate?, frågade taxichaffisen.

- Nah, not really, svarade jag.

- You look like a rock star, sa han och flinade i backspegeln.

- Believe me i'm not. I'm just really tired, my friend, svarade jag.

Britpop II

Jaha, nähä, nu vill de ha bilder på mina vänner också. Men inte på mig. Story of my life.

Han är kär i henne, bara så ni vet flickor.

Nu drar jag ut på galenskap.

Time to rock'n'roll

Ooh, I have a feeling about tonight.

Will tell you more on Monday.

Bye, darlings...

I told you about the cats

Ok, it seems alla flickor, vars bloggar jag besöker, har katt.

Allergisk.

Verkar bara vara en svensk bridget som fattat.

Vad gör du i kväll, baby?

Säljes

Ok, jag inser att jag låter som mörkrets härskare sometimes. Så är det icke. Är egentligen en glad skit. Denna blogg är dock ett sätt för mig att skriva av mig. Vädra ut en del av den kogödsel jag håller inom mig.

Glad ibland. Ledsen ibland. Men i grund och botten positiv.

Vill bara varna för att klockan nu är 16:41.

Byråbaren är öppen. Och gratis är gott.

Förra fredagen fyllebloggade jag om ensamhet.

Fan vet vad som händer i afton.

Stay put.

N & H

Nicolas och Hannah har bestämt sig för att dra till Los Angeles.

Alla drar.

Bajs.

Well, well.

See you in NYC, guys.

Fem

Ok, textmissbrukerskan, you're on.

5 album i min ipod:
Martha Wainwright - Martha Wainwright
Clem Snide - Your favorite music
Cat Power - You are free
The Embassy . Futile Crimes
The Arcade Fire - Funeral

5 filmer jag har sett nyligen:
Closer
Rumble Fish
Napoleon Dynamite
Sin City
A very long engagement

5 trevliga saker som har hänt nyligen:
Jag blev upphånglad i en bar av en vacker flicka
Jag flyttade in i min nya lägenhet
Jag fick en komplimang
Jag skrattade åt en vän med bajs på skon
Jag blev ombedd att måla en tavla åt en vän

5 mp3-filer i min spellista:
At the Hop - Devendra Banhart
He War - Cat Power
You can't say no to me - Tiger Lou
Something Nice - Stina Nordenstam
Summertime - Jenny Wilson

5 böcker jag har läst nyligen:
Extremely Loud and Incredibly Close - Jonathan Safran Soer
Everything Changes - Jonathan Tropper
A Long Way Down - Nick Hornby
Truth, Lies and Advertising - Jon Steel
Screenwriting: The Sequence Approach - Paul Joseph Gulino

Melbourne Zoo

Runt, runt gick hon. Samma varv om och om igen. Väldigt stolt och majestätiskt tog hon samma yttervarv runt inhängnaden på Melbourne Zoo. Första varvet kändes hennes stolta lunk runt buren på något sätt vacker. Efter tio varv mådde jag illa.

Varför envisas vi med att låsa in djur så här?

Efter ytterligare tio varv och ett antal bilder bryter hon plötsligt mönstret.

Hon stannar till.

Det ser ut som om hon funderar. Hon vänder sig inåt och går ner till en liten damm, där hon långsamt börjar dricka. Efter ett par klunkar tittar hon upp. Hon tittar mig rakt i ögonen. Förvånat knäpper jag av en bild. Jag sänker kameran. Hon fixerar mig ett par sekunder innan hon blinkar till. Mycket sorgset sänker hon sen blicken.

När hon är färdig fortsätter hon samma medsols yttervarv som tidigare.

Inte för en sekund stannar hon till för att titta på alla de barn som glor genom glasrutan.

Jag kommer aldrig glömma hur hon tittade på mig. Som att hon givit upp. För länge sen. Men hon vägrar låta någon få se att de knäckt henne. Istället går hon stolt runt, runt.

Pub grub

Har ätit världens största och fetaste lunch idag. Pubmat. Rätten är - tror jag - unik för Australien. Sjukt flottig. Och enorm.

Chicken Parma består av ett ENORMT kycklingbröst, modell wienerschnitzel. Denna toppas med italiensk tomatsås Napoletana, smält ost i typ fem lager och ett par bitar skinka. Till detta serveras shitloads of pommes och en sallad.

Hela kreativa avdelningen gick ut och käkade på puben tillsammans.

Efter att ha tryckt i sig fanskapet satt alla tysta. Mättheten lös i ögonen. Vissa flämtade tungt.

Plötsligt säger Cameron, en av våra designers, "I think I'll have another one".

Då gick jag.

57 Elizabeth Street

Jag trycker på femman. Hissen går direkt upp i lägenheten. Jag kliver in i mitt nya hem. Det är tomt. Det är tyst. Det är mörkt. Sakta går jag runt utan att tända ljuset. På nåt sätt vill jag inte störa lugnet. Vill inte packa upp väskorna riktigt än. Vill låta det vara tomt en stund till. Till slut tänder jag några värmeljus.

Sängen jag fått levererad tidigare under dagen står bäddad i stora sovrummet. Som ett ensamt altare i ett väldigt tomt tempel står den mitt i rummet. Av nån anledning har jag köpt väldigt vita sängkläder. Som nån sorts kontrast till det mörker jag känner ibland. Jag tar av mig mina converse och kryper ner. Utan att klä av mig somnar jag och sover utan att drömma.



Jag vaknar tidigt av brandkåren som kör förbi nere på gatan. De första pendlarna väller ut från Flinders Street Station och skyndar till sina jobb på banker och försäkringsbolag.

Jag går ut i vardagsrummet. Det är kallt och trots att solen letar sig in genom fönstren blir det inte varmare. Det är fortfarande vinter i Melbourne. Jag sätter på värmen på ACn och sakta vaknar lägenheten till. Jag börjar packa upp mina väskor. Hela mitt liv ryms i tre resväskor.



I Sydney levde jag i möblerade lägenheter. Jag var rotlös och rastlös och ville inte sätta bo riktigt än. Men nu känns det som att det är dags. Dags att bygga ett liv igen. Den tomma lägenheten får symbolisera mitt liv. Jag kan fylla den och det med vad jag vill.

Och det låter ju fint.

Men det är jävligt irriterande att inte ens ha en kyl.

Gästlistan

*Stryker Agnes från inbjudninglistan till inflyttningsfesten*

Note to self: Passa dig för henne när hon blir äldre.

Dagens sms

Fick ett sms från kattflickan. Trodde jag. Kände dock inte igen numret. Men vad fan. Hon satt tydligen på nån bergstopp och drack varm choklad. I Nya Zeeland. Och jag känner bara en tjej som skulle till NZ. Kattflickan. Alltså kattflickan, tänkte jag. Just detta sms från henne var väldigt oporrigt. Dock har alla hennes andra sms varit VÄLDIGT porriga.

Jag svarade därför... ja, låt oss säga... porrigt.

Fick sms tillbaka. Ett något förvånat sådant.

Det var inte kattflickan.

Det var en projektledare på min förra byrå.

Julie.

44 år.

Från NYC.

*lätt rodnad*

Spara sms, telefonjävel!

Ok, förklara det här för mig.
Det gäller mobiltelefoner.
Jag har fått nån ny flådig från byrån. Den kan göra allt. 2 megapixels kamera, autofokus, blixt, 1 GB minneskort för mp3-låtar och annan skit. Ringa kan man också göra. Tydligen.

Men varför i hela helvete kan man inte spara mer än typ tre sms. I nån mobiltelefon. Sms-minnet mer än 95% fullt är min telefons mantra. Jag hatar den. 12000 låtar eller bilder går bra typ, men 12 rader text? Nänä, det går inte serru. Alldeles för high-tech.

Fuck you, Sony.

And fuck you, Ericsson.

Spring, Leland, spring

En man springer efter spårvagnen utanför. Samtidigt vill han se sådär obesvärad ut som man gör.
Nänä, jag springer inte efter spårvagnen, jag bara småspringer lite här.
Med min attachéväska och långrock.
Ta ingen notis, please.

Men det gör jag.

Jag till och med pekar och skrattar från min plats vid fönstret fyra våningar upp.

Självklart missar han vagnen.

Sucker.

Tagga ner, killen

Ibland får jag för mig att jag lever ett lite småspännande liv. Inbillar mig till och med i svaga stunder att JAG är lite småspännande.

Då dessa hybristendenser infinner sig påminner jag mig själv om att jag

1. är lifetime member i Star Wars International Fan Club.

2. har haft ett ryggmärke med Howard Jones (Jo, det är sant (jag var iofs nio år)).

3. gråter när jag ser program som "Spårlöst försvunnen".

Och pang så var man nere på jorden igen.

Road trip

- Fuck off, Sydney, we're leaving nothing but broken hearts behind!, skriker A genom sidorutan.

Vi hade bestämt oss för att åka bil när vi flyttade till Melbourne. A road trip. Nice.

Byrån hade förstås erbjudit sig att flyga ner oss till Melbourne. Men en väldigt sen kväll på Lady Lux i Kings Cross tyckte vi att en biltur på drygt 100 mil lät som en jätterolig idé.

Jules satt bredvid och skakade på huvudet.

- You're mental, sa hon och la armarna i kors.

- Do you know how boring the road between Sydney and Melbourne is?

Eftersom Jules blir nervös bara hon lämnar innerstan så tog jag ingen riktig notis. Hon funkar inte så bra på landsbygden om man säger så. Vid en diskussion vi hade blev hon väldigt överraskad när A sa att kor äter gräs.

- You're kidding me?, sa hon förvånat medan hon smuttade på en mojito.

- They have FOUR stomachs, honey. They need to fucking nibble on something, sa jag i ett försök att vara rolig.

- I'm a city girl, but I'm not that gullible (lättlurad). Four stomachs, yeah right, muttrade hon surt.

--

Anyway. Tillbaka till bilresan.

Vi lämnade Sydney tidig morgon. A hade laddat upp med cigaretter medan jag hade ansvar för musiken. Jag sätter på "At the hop" med Devendra Banhart

- Man, turn that shit off. That boy can seriously not sing, säger A och blänger på mig.

Strike one.

Jag inser att Joanna Newsom inte skulle klara sig mer än två sekunder. Sätter på Postal Service. A muttrar gillande.

- Great album. Awesome.


Och det har han ju rätt i. Sen händer inte så mycket. I 11 timmar kör vi genom New South Wales och Victoria. Vi passerar småstäder, väldigt mycket får och kör om en och annan lastbil.


De öppna vidderna har nästan meditativ effekt på mig.
Ge mig utsikt och jag håller käften.
Sitter tyst.
Tänker på annat.
Mitt liv.
Mina misslyckanden.
Och mina lyckanden.

Sätter på Tom Waits. Nähej. Inte det, nej. Strike two.

- The big merino is coming up, säger A och pekar.

Och mycket riktigt. Ett väldigt stort får tornar upp sig framför vindrutan.


- What the fuck is that, undrar jag förvånat.

- It's the big merino. It's famous. His eyes and balls glow green at night.

Sen ingenting annat än vägren, gräs, kullar och träd på ett par timmar.
More vistas.
Jag sitter tyst.

Sätter på Arcade Fire. Gillas inte. Strike three. The Knife får passera. Om än knappt.

Klockan 11 på kvällen rullar vi in i ett smällkallt Melbourne.


Jag är tillbaka.

Tillbaka i staden jag svor att aldrig återvända till.

Det känns väldigt märkligt.

Fekalier

Jules

Min första vecka i Sydney förra året träffade jag en av de märkligaste flickor jag någonsin träffat. Eller kanske inte märklig. Bara väldigt, väldigt annorlunda från mig. Jules är extremt mycket sex and the city. Mycket kindpussar i luften och "Darling, how are you?". Och otroligt intensiv. Hon pratar non-stop med allt och alla. Det är omöjligt att inte ryckas med.

Jag som ibland brukar stämplas som "alternativ" kunde inte tro mina ögon när jag träffade henne första gången. Hon är som en Ebba von Sydow på speed. Nu har jag ju förstås inte träffat Ebba, men ni fattar. Hon klär sig oftast i rosa. Stora solglasögon. Hatt. Den prylen. Inte alls min typ av tjej. Helt fel.

Jag frågade A vem hon var. Why do you ask, svarade han. Jag anade ugglor och svarade "She's very intense".

Det visade sig att Jules var före detta flickvän till As bästa vän A (Ja, de heter samma sak).
"She's off limits, man", säger A och tittar barskt på mig.

Ett par månader senare träffas vi ute igen. Jules är full som en spruta efter att ha tagit hand om ett par japanska kunder hela dagen. Hon har servat dem med allt från sprit till lyxhoror. Och knark. All day. Som man gör i Sydney.

Jules och jag börjar prata. Jag är själv rätt slirig. Hon tittar på mig och lutar sig fram och säger "You're very spunky. Hot.".

"You're hilarious", svarar jag, dum som ett fån.

"You know I'm As ex girlfriend, right?", säger hon och tittar på mig.

"Yup, so I've been told", svarar jag och ler.

"Do you find me attractive?, fortsätter hon.

"I've been told I'm not allowed to think that", säger jag.

"Do you wanna pash (hångla)", säger hon tyst.

"What? Now? Here?", undrar jag.

"No, the boys would kill both you and me if we did that, säger hon.

Alla As vänner är där. A själv har tydligen flyttat till London för att jobba på nån byrå där.

"I need a line [of coke]", säger Jules. "Meet me in the bathroom in five"

Väl i damrummet drar hon in mig i ett bås. Hon lägger upp en lina kola på toalocket (jag vill inte ha nåt) som hon vant drar i sig med en hundradollarsedel.

"Let's make out", säger hon och tar tag i min nacke.

Sen höll vi på så tills jag flyttade till Melbourne. Hånglade i smyg. Och gjorde annat. Överallt. Jämt. På toaletter. I trappor. Bland soptunnor och hos mig eller henne. När jag lämnade hennes ställe behövde jag alltid ha en cover story ifall någon skulle råka se mig komma ut från hennes ställe. Allt var väldigt hemligt. Och inte så lite upphetsande.

Idag var hon nere i Melbourne för lunch.

"You're very spunky. Hot", sa hon och log.

"You're hilarious", svarade jag.

Add headline here

Måste skriva ett inlägg idag som inte hamnar om knark.

Sådär, då var det gjort.

E

Nehe, det var tydligen inte kokain.

E.

Och nån reklamstudentska med kåtslag.

Nitton och tjugofyra

Klockan 19.24 i fredags kväll när jag skrev det där jävla "Önskas" nedan var jag kalaspackad.
Full som en örn.
Det gör inlägget - om möjligt - än mer tragiskt.
Byråbar. Inte bra.
Svepa en pint med vitt vin (don't ask why). Inte bra.

Note to self

1. Inte blogga om att du är ensam.
2. Inte blogga om att du är ensam när du sitter skitfull på byrån.
3. Inte blogga om att du är ensam när du sitter skitfull på byrån och sen skicka länk till alla dina vänner i Sverige.

Önskas

Ok, det är inget att hymla om. Jag vill träffa henne. Med stort H. Men jag är alldeles för singel för att orka hänga upp mig på hela grejen. Men ja, jag vill träffa nån som greppar mig, som fattar vad jag sysslar med, som inte blir rädd när jag är intensiv eller extremt passionerad.

Jag har haft min del av långa förhållanden. Och min del av korta.

Jag vill hitta henne.

Nu.

Tills dess tänker jag leka.

Dansa.

Hångla.

Men ensam är jag.

Orkar inte inte ens sortera bort de som vill ha mig för pengar, image eller annan skit.

Vill bara ha nån som fattar.

God kväll.

xx

Julafton 1979

Rödvinsvänstern.
I dess innersta upplevde jag min barndom.
Det var lata eftermiddagar på Angeredsteatern varvat med diskussionkvällar och konserter på Sprängkullen. I juni, dagen efter skolavslutningen packade vi volvokombin, körde de 25 milen till Oskarshamn och tog färjan över till Visby. Längs småvägarna söderut kryssade vi mellan överkörda igelkottar medan svalorna gjorde saltomortaler i morgondimman. Väl framme sågs vi alla igen på Herte. Vår strand. Våra människor. Samma människor. Fast nu på Gotland.

Anton hade just spelat in "Mitt liv som hund" och vi andra var avundsjuka. Han skulle bli fotbollsproffs. Min bror ville bli bagare. Jag ville bli skådis. Jävla Anton. Jag sparkade honom på smalbenen när han försökte dribbla av mig.

Anyway.

Julafton 1979.
Jag och min lillebror vaknar till i huset hemma. Allt är tyst och stilla. Inga julsånger. Koldolmar och Kalsipper från stereon. Vi tassar ner i vardagsrummet. Nån julgran har vi inte. Julgran är småborgerligt. Jag och min bror letar desperat efter julklapparna. Under bordet. Ingenting. Bakom benjaminfikusen. Ingenting. Mamma kommer ut i vardagsrummet. Min brors underläpp darrar lite nervöst.

- Vi har en liten överraskning, pappa och jag. Det blir ingen julmat i år. Och inga julklappar. Vi ska fira jul på Blå Stället. Alternativ julafton. Det blir väl kul!?

Min bror rullar ihop sig till en liten boll på den handtuftade mattan. Resan ut till Angered från de västra förorterna är ett töcken. Åttans spårvagn. Kvävda snyft från två chockade bröder i matchande kläder. Plysch.

Pappa tar mig i handen och vi går in. Alla är där. Svenne och Viveka. Familjen Glanzelius/Hirdwall. Kenta. Alla.

- Det blir julklappar i alla fall, viskar pappa.

Min ögon lyser upp, men bara för ett par sekunder.

- Alla har med sig en julklapp, man lägger de under granen och sen byter man. Fint va, säger han.

Min bror får en bicpenna, ett anteckningsblock som luktar vanilj och ett luktsuddigummi i form av en melon. Den luktar precis som en kondom. Fast det visste jag inte då. Jag får en uppstoppad ekorre. Vänster framben saknas helt. Höger bakben är fasttejpat med silvertejp.

Det bjuds på julspel. Utan rökelse, vise män eller stall. Traditionella vänsterlåtar varvas med "Det blåser högervindar" och "Balladen om Olsson" med NJA-gruppen.

Jesus is nowhere to be seen.

Vid midnatt åker vi hem. I taxi. Så minns jag julafton 1979. Att vi sen fick julklappar och julmat dagen efter hör inte hit. Eller det kanske gör. Men ändå.

Upp till kamp.

För i helvete.