Gårdagens låt

Israel Kamakawiwoole - Over The Rainbow

Nobelpriset i ilitteratur

Yes!

Here, kitty, kitty.

C**s

Det är med darrande tangentbord jag skriver det här. Förmodligen har jag endast timmar kvar att leva. Jag tror att de vet var jag bor. Jag har lagt ut sill späckad med bjällror för att få en förvarning om när de är här, men på nåt sätt tror jag att de kommer att ta sig förbi alla larm och klösa mig till döds.

Jag visste att kattkvinnorna var onda, men föga anade hur illasinnade de var. Man skulle kunna tro att jag skrikit "Mensfittor!!" på ett feministmöte, men allt jag sa var katt. När mina vänner viskade "Don't mention the c-word, trodde jag alltid att de menade "cunt", men nu förstår jag att de menade "cat".

Det finns säkert en mening med att jag är allergisk mot katter. Och det finns säkert en mening med att jag ska spela in en reklamfilm för kattmat snart. Och det finns säkert en mening med att jag gått igenom timtals med band av kattcasting.

Det är nåt sorts straff.

Det går rykten att de ska göra en nyinspelning av "Farlig Förbindelse" med Glenn Close. Men den här gången kommer inte Glenn att koka kaniner eller hugga med kniv.

Hon kommer att ha katt.

Och blogga.

That's it.

Folk kommer bli skitskraja.

Dagens låt...

är "Over The Rainbow" med Israel Kamakawiwoole.

Den vackraste versionen.

Lätt.

Så här tror jag att det är

Jag som läser den här bloggen...
	är kvinna och har katt.
	är katt.
Free polls from Pollhost.com

Ingen Palme, ingen yoghurt.

Läser på nätet att Chrille P sköt Palme av misstag.
Av misstag!?
Igår glömde jag köpa yoghurt när jag gick och handlade.
DET var ett misstag.
Palme är död.
Jag har ingen yoghurt.

Vi behöver fler ord för misstag.

Vanlig jävla grädde, bonnjävlar!

Det är självklart mycket som är annorlunda när man bor på andra sidan jordklotet. Faktum är att det knappt är fysiskt möjligt att bo längre bort från Sverige än vad jag gör. Wellington ligger längst bort, men där är det så jävla tråkigt, så där kan man inte bo.
I alla fall.
Att man inte kan hitta vanliga matvaror i livsmedelsaffärerna är väldigt irriterande. Jag har flera gånger stått och svurit i butikerna för att man inte kan hitta saker. Häromdagen behövde jag Heinz chilisås. Inte då. Finns inte. Sweet Thai Chili funkar inte lika bra. Chilisås? No can do.
Men det mest irriterande är att man inte kan hitta vanlig grädde. Istället är den lite halvtjock, som creme fraiche ungefär. Och visst kan man laga mat med sånt, men det börjar gå mig på nerverna. Varför i hela friden kan man inte hitta rinnande grädde? Och hårdostar ska vi inte tala om. Jag har gått till svindyra ostbutiker för att hitta vanlig ost. Och betalat fem gånger mer för att få käka en vanlig jävla ostmacka till frukost. Köpte ost som kostade 350 spänn kilot för ett tag sen. Helt vansinnigt.
Det är fredag, det är 36 grader varmt och jag är arg.
På grädde och ost.
Tror att jag får gå och ta mig en öl i byråbaren.
Och ett par ostbågar.
Nähä, inte det.
Ostbågarna är runda och smakar ost OCH bacon.
Tur att ölen är kall i alla fall.

Tack, den kom idag!

Singla slant

Kerry Packer, Australiens rikaste man dog nyligen. Kerry Packer var enormt tät och ville gärna se sig som en man av folket. Han omgav sig helst med riktiga människor, sa han. Han gick aldrig på opera eller annat finkulturellt utan föredrog lite redig grabbsport. Att han var vän med Tom Cruise, den konstigaste mannen på jorden efter Michael Jackson, får mig att tvivla lite på det där, men det hör inte hit.

Kerry gillade att spela. Han spelade på allt, hästar, hundar och kort. Han var stammis på många kasinon världen över. Rykten säger att han satt vid ett Black Jack-bord i Vegas en gång. Bredvid honom sitter en skränig oljemiljonär från Texas. Han skriker och håller på. Till slut ber Kerry honom att lugna ner sig eftersom han stör de andra runt bordet.

"Do you know who I am!? I'm so-and-so and I'm good for 60 million dollars", gormar Texassnubben till Kerry Packer.

Kerry tittar lugnt på honom och säger:

"I'll flip you for it."

Tsubi

Till alla killar som läser det här (ja, just det, ni två) kan jag meddela att färgade jeans is the shit i sommar. Och inte lite småfega färger heller. Nix. Jag paraderar runt i mina mintgröna stuprör på kontoret just nu. Visserligen får man lite gliringar från grabbarna, men det får man ta. Smala färgade jeans är rock n roll i sommar.

Det måste det bli.

Annars har jag gått runt och sett ut som en clown helt i onödan.

Jag, en grändfetischist.

Running to stand still

Kan du inte vara lycklig här, min pojke, skriver mamma i ett brev. Och det gör ont. För jag vet inte. Det kan jag säkert. Jag kan vara lycklig i Sverige. Men jag är lycklig nu. Jag har slutat fly. Slutat fly från mig själv. Gräset är inte grönare på andra sidan. Eller det kanske det är. Men det handlar inte om det. Det kan alltid bli lite bättre. Men det går inte att hålla på så. Inte för någon som mig. Jag är aldrig nöjd. Jag måste rota mig och leva i nuet. Annars kommer jag aldrig att sluta springa.

Tillbaka från chokladfabriken

Hela jag luktar choklad.
Allt.
Kläder, hud, hår och andedräkt.
Choklad.
All over.
Låter säkert jättegott, men jag behöver en dusch.
Och en kopp choklad.

Willy Wonka

Idag ska jag på studiebesök i chokladfabriken. På riktigt. Det är stort. Jag ska vallas runt och få se hur de gör alla chokladbitar.

Man får även äta hur mycket man vill. Plocka från bandet när och hur man vill. Och doppa fingrarna i rinnande choklad och kolasås.

Har jag bestämt.

F**k

Mer av Ron Mueck

Lill

Jag tycker Lill Lindfors verkar vara en underbart trevlig kvinna, medan jag får utslag av Lill-Babs. Lill som Lill skulle man kunna tycka, men inte då.

Fuck the Babs.

hon funderar lite bara

Med bluesen i blodet

Jag började spela gitarr när jag var 15. Som för så många andra pojkar var det väl (ytterligare) ett sätt att försöka bli sedd på. Jag spelade jämt. Låste in mig i mitt rum och spelade skalor och låtar och allt annat man kunde lära sig. Jag var besatt. Till slut gick det så långt att jag började lyssna på Robert Johnson, av många kallad bluesens fader. För att börja vid rötterna. Jag lyssnade på repiga gamla inspelningar av Robban och Howling Wolf och andra bluesgubbar.

Jag började ta lektioner i bluesgitarr. Lärde mig spela slidegitarr och stämma om min gura i olika tonarter. Jag läste böcker och forsatte öva på bluesskalan. Än idag är mina fingrar snabbare i vänsterhanden på grund av alla skalor upp och ner.
Jag åt blues.
Jag sket blues.
Jag var den vitaste bluesmannen öster om Mississippi.
I alla fall i min värld.
Tills jag insåg att flickorna inte gillade blues. De gillade inte Howling Wolf. Eller Robert Johnson. Inte alls faktiskt. Så jag slutade. Det handlade ju inte om bluesen.

Det handlade om att få hångla.

Jag lärde mig Patience med Guns 'n' Roses istället.

Gaudi goes Melbourne

Måtte djävulen ta alla cliffhangers

Ena avsnittet älskar jag Lost. Passionerat. Och sen hatar jag nästa avsnitt än mer. Jag är en nyfiken människa. Och därför blir det extra svårt med en tv-serie som Lost. Jag måste få veta vad som i helvete händer.
Feed me!
Med en gång.
Genast.
Detta insåg jag redan efter att ha sett första avsnittet förra säsongen. Jag bestämde mig därför för att våga vägra Lost. Jag såg inte ett avsnitt. Lyckade undvika att ens bry mig. Men så gjorde jag det stora misstaget för ett par veckor sen. Jag köpte hela första säsongen på DVD. Det var en söndag. Det var soligt och 27 grader ute. Jag vet inte varför jag petade in skivan i DVD-spelaren. Egentligen. Jag vet bara att jag sen såg alla avsnitt i följd. Och allt extramaterial på DVDn. Enda pauserna jag tog var för föda.
Sen kom nästa probläm. Hur skulle jag palla med säsong två? Anledningen till att jag inte tittade på säsong ett var ju att jag inte orkade med alla cliffhangers. Och blogga om det kunde jag ju inte göra heller eftersom Australien är tio avsnitt efter Sverige. Ni hade säkert berättat nåt jag inte ville veta. Men nu har jag laddat ner alla avsnitt from the good old US of A. Jag är ikapp. Faktum är att jag är ett par avsnitt före Sverige. Men jag är fast i cliffhangerhelvetet igen.

Röven.

VM i gatunamn

Tänk om det hade funnits ett VM i gatnamn. Det hade varit nåt det. Los Angeles hade säkert bidragit med Rodeo Drive eller nån annan flådig gata som synts i filmer. Slagit sig för bröstet hade de också gjort.
Nothing beats us.
USA! USA! USA!
Yada! Yada! Yada!
Stockholmarna hade surmulet lämnat walk over. Folkungagatan känns inte helt fräscht. Folkungarna var sköna killar, nästan lika sköna som Filip och Fredrik, men i VM i gatunamn hade de stått sig slätt.

Göteborgarna hade självklart kommit. Oldsberg och Sonja Hedenbratt hade presenterat namnet. Lite äckligt i och med att Sonja varit död i tio år, men göteborgarna kan det här med event. Sonja hade varit där, tro mig. Tyvärr hade Götlaborg diskats. Avvenyyyn heter inte Avvenyyyn, den heter Kungsportsavenyn. Inte lika najs. Göteborgarna diskade med andra ord.

Jag tror Barca hade vunnit med sin "La Rambla".

Täby hade fått ett hedersomnämnande för "Adolf Lemons Väg".

Melbourne hade dock vunnit det viktigaste priset.

Tidningen OKEJs pris.

Anders Tengners vandringspokal.

Ordpaus

Det blir många bilder nu. Fotograferandet är mitt sätt att vila från orden. Det är så oerhört mycket manusskrivande och jobb just nu, så det måste få bli så. Jag går och funderar med blicken i marken. Vrider och vänder på ord och historier.

Idag paus från det.

Grinning

Feed me

There, there.

Raahhh!

Ballerinan i fönstret

Pretty please with sugar on top

Ok, jag jobbar ju med en reklamfilm för bindor just nu. Och jag behöver er hjälp. Skulle ni kunna säga mig vad ni tycker om den här reklamfilmen? Och gärna berätta varför ni ogillar/gillar den. Jag tror den visas i Sverige just nu.

Champagne och Midori

Ok, den halvlånga versionen. Min byrå handhar M&M som i dagarna har lanserat Miss Green, gröna M&Ms. Hela kampanjen går i grönt. Kunden hade även valt den eminenta Pamela Anderson som ambassadör för Miss Green. Hjärnsläpp.

[rått burkskratt]

Det var även tänkt att Pamela skulle komma till byrån och göra nåt. Jag vet inte vad. Det blev inte så. Pamela var trött. Jetlag. Istället skålades det i champagne blandat med midori (en grön, väldigt söt, melonlikör).

En av produktionsledarna, Sue, serverade mig ett glas.

"Yuk, this is disgusting. Who came up with this?", sa jag.

"My family drink it every christmas. It's great.", svarade Sue förnärmat.

Ridå.

Anvisningar

Fråga er inte varför jag har 3D-glasögon på mitt skrivbord. Fråga er istället varför någon känt sig manad att ange vad som är höger och vänster på sex språk. Jag lyckades ta på mig glasögonen utan anvisningar. Även om det var lite svettigt ett tag.

Himlar

Puss, puss.

Det är intressant det här med bloggandet. Jag skriver inte för att imponera på nån. Och oftast inser jag inte ens att det jag skildrar skulle kunna irritera någon. Ett bra exempel är när jag skrev om champagnen med midori som serverades klockan 11.00 häromdagen. Det var mest äckligt. Men sure enough, nån bitter jävel kände sig provocerad och skrev:

läs said...
åh vilket lyxliv, impad! NOT

Som att jag nämnde just det där för att imponera. Lyxliv. Mooohahaha! Att nån ens tror det är mer skrattretande än irriterande. I alla fall. Ännu roligare att vederbörande ens orkar bli sur.

Ja, ja.

Get a life.

xx

Australisk knäspindel

Reklambranschens Oscar

Kärleken

Jag kommer till jobbet och möts av nyheten att det är slut mellan Tom och Katie. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska klara mig genom dagen. Min tro på livet vacklar. Mitt hopp om kärleken förstört. Vad ska hända med oss nu?

Dear Marketing Director, you've won a prize.

Birds? Nope, guess again.

Grönt

Vi firade just nån kampanj som nån gjort.
Det handlade om nåt grönt.
Det serverades därför Champagne med Midori i.
Det smakade förjävligt.

Challe om pensionärer

we are always asked
to understand the other person's
viewpoint
no matter how
out-dated
foolish or
obnoxious.

one is asked
to view
their total error
their life-waste
with
kindliness,
especially if they are
aged.

but age is the total of
our doing.
they have aged
badly
because they have
lived
out of focus,
they have refused to
see.

not their fault?

whose fault?
mine?

I am asked to hide
my viewpoint
from them
for fear of their
fear.

age is no crime

but the shame
of a deliberately
wasted
life

among so many
deliberately
wasted
lives

is.

Be Kind - Charles Bukowski

Avund

De heter så fint. De som bloggar. Och låt mig betona att jag är helt oironisk. De har fina namn.
Dubbelnamn.
Komplicerade namn.
Isobel Hadley-Kamptz.
Det låter nästan som mörk choklad. Nåt man knaprar på i badkaret ackompanjerat av nåt alkoholaktigt och syndigt.
Ungefär så.
Eller varför inte Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Vad fan har man att komma med jämte ett sånt namn?
Inget, I tell you.
Inget.
Även de nedlagda bloggarna får man spö av. Joakim Borda-Pedreira. Som ett fint portvin. Eller nåt. Vad har väl en Peterson att komma med då? Låt gå för att släkten snofsade till det genom att skippa ett par bokstäver, men ändå.
Peterson.
Visst, styrkan sitter inte i namnet, jag vet det. Men har man hetat nåt vanligt i hela sitt liv drömmer man om nåt ovanligt då och då. Ett namn som Natt Och Dag till exempel. Eller Lejonhjärta. Eller nåt annat med schwung. Med viss risk för att få spö om man ställer sig i klacken på Ullevi, förstås. Men vill man heta fin får man lida pin.
Ni förstår.
Men, jag saknar ett namn på blogghimlen. Ett namn jag stötte på i Stockholms reklambransch. Jag tror att vi satt i en reklamjury nån gång. Hon borde blogga. Med ett sånt namn är hon skyldig oss att blogga.

Ysabel zu Innhausen und Knyphausen.

Now THAT'S a name.

Dating 101

Om ni får för er att bjuda en flicka på DVD-kväll så bör ni välja film noga. Det kan tyckas självklart, men jag missade just den detaljen nyligen. Allt annat hade jag tänkt på. Plockmat. Dryck. Moodlighting. The whole shebang. Allt såg perfekt ut på papperet. Om det inte vore för en sak.

Requiem for a dream.

Det är ingen film man ligger och småhånglar till i bakgrunden, om jag säger så. Det är ingen film man ligger och smågör nånting alls till om sanningen ska fram. Jo, man kan få småsvara på frågan:

"Why the hell did you pick that movie?"

Och sen kan man få småspringa lite när man försöker förklara varför.

Requiem for a date, borde den heta.

Varning för hunden

Tears of a clown

Jag och min art director satt och retade upp oss över en av våra före detta projektledare, inte så mycket på grund av hennes kompetens, utan för att hon är tråkig.

Trååååååååkig.

Ler aldrig.

Skrattar än mindre.

I alla fall.

"Her husband's a clown", säger Linda.
"Nah, he's alright, I've met him", säger jag.
"No, he really is. He's a clown. That's his job."

På något sätt blev hennes tråkighet ännu roligare.
Världens gråaste kvinna är gift med en clown.
Det känns fint.

Schmåndag

Söndag för er.
Måndag för mig.
Som nån sa: oroa dig inte för att världen ska gå under imorgon.

Det är redan imorgon i Australien.

Elva och elva

Klockan är 11.11. Jag sitter i min lägenhet i Melbourne och tittar ut genom fönstren mot Elizabeth Street. Killen som brukar spela oljefat är tillbaka. Varje söndag vaknar jag av att fanskapet spelar Ace of Bases "The Sign". Det är tortyr på hög nivå. Det är Ace of Base. Och det är oljefat. Som om det inte hade räckt med endera.

Oh, well, om jag går 300 meter upp till Bourke Street kan jag ju alltid få höra inkabandet spela låten ur Titanic. Om jag vill, alltså. Undrar om de är släkt med dem som står vid T-Centralen. Jag tror nästan det. Samma kläder. Samma mössor. Samma låtar. Måste vara släkt.

Just nu är det 25 grader och jag kan höra spårvagnarna gnissla förbi utanför. Ibland får jag för mig att det är samma spårvagnar som hemma i Göteborg. Att Melbourne ligger bakom nån av de där tunnlarna man åker igenom i Tynnered eller Angered. Nån sorts göteborgsk variant av Harry Potter märkliga plattform. In i Tynnered, ut i Melbourne. Har aldrig funkat på mig, dock. Jag fick flyga hit.

Nu är det dags att gå ut i solen. Min vän Darcy spelar på festivalen "Good Vibrations" idag.

Just det ja.

Till er som hittat hit via Aftonbladet:

Öhh... hej.

Kul. Ni kan läsa om mig här. Jag bor i Melbourne. Vill ni ha nån sorts sammanfattning kan ni läsa texterna under "Oldies but Goldies" i länklistan till höger.

Ooo....key...

"De läser för att jag skriver om känslor" var väl en liten överdrift.

Hej då.

www.picturesonwalls.com

Symbolik

Han satt där alldeles ensam på scenen på Northcote Social Club i Melbourne. José González. Vågade inte titta någon i ögonen. Hans mellansnack var märkliga. Det märktes att han var nervös. Men så började han spela Kylie Minogues "Hand on your heart".

Killen från Göteborg spelade Kylie i Kylies hemstad.

Och de älskade det.

Well it's one thing to fall in love
But another to make it last
I thought that we were just beginning
And now you say we're in the past
Oh, look me in the eye
And tell me we are really through

Och jag stod mitt i alltihop och grinade.

Kanske för att låten på nåt symboliserade mig. Göteborgskillen. Som så gärna ville passa in. Bli accepterad i Australien. Men det var nåt annat också. Texten var ju också jag. Och de jag svikit. Lämnat.

You know it's one thing to say you love me
But another to mean it from the heart
And if you don't intend to see it through
Why did we ever start
Oh, I wanna hear you tell me
You don't want my love

Så illa var det alltså.

Jag hade blivit en låt med Kylie Minogue.

Eller inte ens det.

En cover.

Tro fan jag grinade.


José González - Hand On Your Heart

Kött

Det var "Trivia Night" på The Elephant and the Wheelbarrow häromkvällen. Min vän Dave var där med sin flickvän. Luften darrade av förväntan. Det utlovades finfina priser. Resor, restaurangbesök, presentkort, you name it. När kvällen var slut hade Dave lyckats ganska bra. Han hade vunnit. När jag träffade honom frågade jag vad.

"A meat tray", svarade Dave och log snett.

Jag vet inte vad som är roligast, att man faktiskt kan vinna en köttbricka, en bricka full med kött, eller att Dave och hans flickvän är veganer.

Av alla priser lyckades veganerna kamma hem köttbrickan.

Lysande.

Bröstsim

Friday, bloody Friday.

Det finns många saker jag skulle kunna tänka mig att göra en fredag kväll. Drinkar med en trevlig flicka på nån bar runt Chapel Street. Sitta i Botanical Gardens och dricka lite öl med samma flicka. Titta på Fira med Ferris på utomhusbion ikväll. Kanske ligga under gemensam filt. Smutta på lite mousserade (men inte röd lambrusco). Ja, faktum är att vad som helst skulle vara trevligt med en trevlig flicka ikväll.

Längst ner på listan skulle jag nog placera... hmm... låt mig se...

Sitta i fokusgrupp och lyssna på kvinnor som pratar om tamponger.

Och inkontinens.

Hela kvällen.

Tack, chefen.

Verkligen.

Spann

Alla dessa gränder

Det är nåt med gränderna.

Nåt som lockar.

Jag vill gå in.

Jag har inget behov av att utforska djungler på Borneo eller öknar i Afrika. Men gränder. Jag måste. Alla dessa smala gränder med skumt ljus. Mellan soptunnorna utanför en kinesisk restaurang sitter kockarna och spelar tärning. De kastar färgglada australiska sedlar på marken och skrattar högt. Pratar om saker jag inte förstår. Bakom dem klättrar rören upp längs de bara tegelväggarna i ett system som är omöjligt att förstå.

Solen når aldrig ner. Jag står vid hörnen och tittar en stund. Jag går sällan in. För varje gränd är ju en dröm om något spännande. Om något farligt. Kanske finns det nån märklig svartklubb bakom hörnet. Pundare som tagit över en lagerlokal. Något. Men för varje gränd jag går in i, för varje gränd jag faktiskt utforskar, blir staden en farlig plats fattigare. Mindre spännande. Mindre intressant. Därför går jag inte in. Jag vill inte veta. Att gränderna bara är gränder.

Att staden bara är en stad.

Jag vill fortsätta fascineras.

Varje dag sen 1998

Jag har tittat på bilderna länge, länge. Jag vet inte vad som fascinerar mig mest, att han tagit en bild på sig själv varje dag sen 1998, att han väldigt ofta bär samma tröja två dagar i rad, eller att han har samma ansiktsuttryck på alla bilder. Fascinerande är det i alla fall.

Kolla här.

En why see

Jag vet inte vad det är med New York. Jag har haft en dragning till staden så länge jag kan minnas.

Jag är helt hjärntvättad.

Helt.

Är kär i allt från brandstegarna till ångan från tunnelbanan till allt. Jag har aldrig medvetet jobbat mot att jag skulle kunna bo där en dag. Men nu börjar det närma sig på nåt konstigt sätt. Även om jag inte har några planer på att lämna Melbourne och mitt jobb här på ett tag så känns det som att New York är nästa steg. Kanske det sista steget innan jag bestämmer mig för att jag vill flytta "hem" till Sverige, men jag vet inte. Kan inte planera så långt i förväg. Kanske stannar jag här. Eller där. New York är nästa steg. Så känns det i alla fall.

Och drömma lite kan man väl få göra?

Kolla in de här lägenheterna.

(Sidan tar ett tag att ladda)

Kiss

(från picturesonwalls.com)

På väg hem till mig

Dagens citat

"Advertising is the 'wonder' in Wonder Bread."

Jef I. Richards (1995), advertising professor

Hästpolo

"Ahem, when you party, do you party or do you PARTY?", säger Matt och tittar på mig menande. Jag har just ätit middag med kunder och konstigt folk på Pearl i Richmond. Jag vet med en gång vad han vill. Han undrar om jag känner nån som kan få tag i kokain.

"We just moved over from the States, see? No contacts.", säger han och visar upp en löjligt bländvit tandrad.

"Nah, sorry I can't help you. Just moved down myself.", svarar jag för att slippa diskutera saken mer.

Men Matt ger sig inte. Han hämtar sin flickvän och presenterar henne. Kimberley har flyttat med Matt från San Fran och är väldigt vacker. Delar av hennes överkropp trotsar definitivt tyngdlagen och hur klänningen överhuvudtaget sitter uppe övergår mitt förstånd. Gaffatejp? Häftapparat?

Jag frågar Matt vad han gör och han meddelar att han är börsmäklare. Eller han är det, men han har inte jobbat på ett år. Det behövs liksom inte. Säger han.

"Så vad gör du istället då", frågar jag.

"Just nu funderar jag på att bli hästpolospelare. Jag flyger över till Argentina imorgon för att titta på hästar", säger han och gäspar.

Jag är inte lika intressant längre. Han letar redan efter någon annan att fråga efter kola.

"Åh. Dyrt?", frågar jag tillbaka.
"Yes", säger han och tittar över min axel.
"How old are you?", fortsätter jag.
"25", säger Matt och går.

Han kommer inte tillbaka.

Without music

På hjärnan idag

1. Bindor
2. Snickers.
3. Blindhundar (Bindhundar kanske? Hmm).
4. Sätt att ta kål på jobbiga kunder.
5. Bläääääääääääääääääääääääääää.

English 101

Looser - Lösare
Loser - Förlorare

Ok?

Kärlek

Sanitetsartiklar

Det är klurigt det här med bindor, alltså. Jag sitter och försöker hitta på reklamfilmer för bindor och det är klurigt. Jag vill inte överdriva och lova en massa skit som ändå inte stämmer. Som att du kan dansa can-can och rida häst naken på stranden och gymma och skit när du har mens. Sure, det vore väl kalas, men jag har aldrig träffat nån tjej som vill göra de där grejerna när hon är på den röda cykeln. Jag tror det får bli nåt i stil med "Med den här bindan kan du göra precis vad du vill - som att sitta hemma på soffan och käka glass. Utan att bindan är i vägen".

Eller jag vet inte.

Har ingen lust att skoja till det, men ändå måste det vara underhållande.

Svåååårt.

Skrivstil

Det här med bloggandet. Det omedelbara. Det Sigge vill åt (tror jag). Det är intressant som fan. Och jag tänkte på en sak när jag läste Mats Olsson i Expressen. Han har alltid skrivit så där. Direkt. Det finns nåt i hans texter som alltid intresserat mig. Mats har alltid varit lite av en husgud för mig. Oavsett om han skriver om sport eller musik eller film eller fan och hans moster så har han nåt.

Att han tycker Los Lobos är det bästa som finns får man ha överseende med.

Dykes On Bikes

Det är Pride-parad idag i St Kilda. Folkfest. Glamour. Stolthet. Och jätteroliga namn på diverse sällskap. Eller vad sägs om Melbourne Argonauts Queer Rowing Association, OUTBLACK, Rainbow Cloggers och Fucking Faggots?

Lysande.

Mer flis

Men åh. Det där med pengarna. Det handlar ju inte om att jag vill hala upp guldkortet och visa bloggosfären att jag tjänar bra. Det handlar om nån sorts skam. Som jag inte förstår. Och det handlar om mig. Inte om er. Min skam. Och det är därför jag tassar runt ämnet lite grand. För pengarna GÖR skillnad. De påverkar på ett sätt som jag inte trodde de skulle göra. Och de skrämmer också. Ju mer pengar jag har på lönechecken desto mer krampaktigt håller jag i mig. Det går för fort. Pengarna rinner iväg för snabbt. Jag borde vara duktigare på att hålla i dem än vad jag är. Och funderar inte ni mycket på pengar? Om att ha för lite eller vad ni ska få i löneförhöjning och hoppas, hoppas att jag kan lägga undan lite till den där resan och oj, borde jag inte pensionsspara lite mer? Och så. Mycket av det vi gör handlar om pengar. Mycket av det jag gör handlar om pengar. Och trots att det inte definierar mig så gör det det. Definierar mig. Påverkar hur jag lever mitt liv. Kanske var det inte det inlägget jag skrev här nedan, men ändå. Jag tycker det här med pengar är jättekonstigt. Pengarna placerar dig i nån sorts fack vare sig du vill eller inte. Eller har jag fel? Det kanske jag har. Jag har ofta det. Men med pengarna kommer också respekten. I arbetslivet. Jag placeras högre i hierarkin på jobbet för att de vet att jag tjänar bra. Mer därför än på grund av att jag är bra på det jag gör. Pengarna är den första måttstocken. Om han tjänar bra måste han vara bra. Eller jag vet inte. Jag vet bara att jag tycker det är helt knäppt. Jag pratar sällan med nån om det. Mest för att jag inte vet vad jag ska säga. Och det är än mer så i utlandet än vad det är hemma. Här ÄR du det du tjänar. Du är den bil du kör och de restauranger du har råd att gå på. Hemma är det inte riktig så. Än. Tack och lov. Och det handlar inte egentligen om exakt hur mycket jag tjänar. Det handlar om att det påverkar mig. Och kanske är det där pudelns kärna. Jag skriver inte om hur pengarna påverkar min vardag därför att de inte definierar vem jag är. Jag är jag oavsett om jag skiter på potta eller guldkantad klosett. Och ändå så påverkar pengarna mycket i vårt liv. Var vi bor. Vart vi reser. Vår stress. Vår oro. Vår "lycka". Äh, jag vet inte. Jobbigt. Inte snacka pengar. Ok, jag hajar.

Till Linda Skugge

Linda,

Varför ondgör du dig över att Hemliga Pappans blogg kallas succéblogg för att den har haft 130 000 besökare på ett halvår bara för att du minsann haft "mellan 1-2 miljoooooner träffar sen aug"?

Hemliga pappans blogg kom från ingenstans och roar många. Att lyckas bygga upp en läsekrets på så kort tid är väl ganska bra?

Du har skrivit i Expressen sedan du var 19 år. Det är väl 13 år ungefär. Du har byggt upp en hyfsad läsekrets på den tiden. Men ännu viktigare är väl att expressen.se har över 12 000 000 besök i månaden. Och på expressen.se ligger din blogg. Och det görs reklam för din blogg överallt på sidan.

Tror du att du hade haft lika många besökare om du börjat skriva anonymt på oannonserad plats för ett halvår sen?

Det undrar jag.

Klottergränden Allan

Are you gonna go my way?

Min vän Robin ser ut nästan exakt som Lenny Kravitz. Inte Lenny när han såg ut som Sean Pierre Barda utan som när han hade lite mer stillsamt krull. Och ganska ofta kommer det fram folk till Robin och påpekar just detta. "You look exactly like Lenny Kravitz", säger de. Robin har tröttnat lite på detta och svarar nästan alltid numera:

"What!? You're saying that because I'm black, right?"
"No, but you do."
"You wouldn't say that to that white skinny kid over there."
"No, but he doesn't look like him at all."
"You think all black people look the same, is that it?"
"No, no, forget about it."
"No I won't. Has anyone told you you look exactly like Prince Charles?"
"I'm sorry, forget about it."

Visst, han tar i lite för mycket, men jag kan inte låta bli att le när han kör igång. Eftersom han håller minen vet inte folk om han menar allvar eller inte. Han skojar förstås, men att vara okänslig mot svarta är mycket, mycket känsligt här nere på grund av hur man behandlat aboriginerna.

Men greker, italienare, turkar, libaneser, araber och asiater spyr de gärna galla över.

Go figure.

Matbloggen

Saker JAG inte ätit på länge:

- Dillkött
- Kräftor
- Sill
- Ostbågar
- Färskpotatis
- Kalops
- Falu Rågrut
- Nån vanlig god jävla hårdost
- Jansson
- Fläsk med löksås
- Pyttipanna med ägg och rödbetor

Saker NI förmodligen inte ätit på länge:

- Vegemite

Ni ska vara glada. I just det här fallet gäller följande regel:

"Om det ser ut som bajs, så smakar det bajs."

Night Rocker med David Hasselhoff

City lights are comin’ on one by one
So are the stars in the sky
We’re saying goodnight to the settin' sun
That's where now world comes alive

I am the night rocker
I wanna rock you all night long
I am the night rocker
I wanna love you in a song
It’s a sweet lullaby
And I know you want to fly
So come, let’s fly away
I am the night rocker

Kiss me and world is so cool and bright
It's so much music in the street
And when I'm walking you down the boulevard
Something comes alive in me

I am the night rocker
I wanna rock you all night long
I am the night rocker
I wanna love you in that song
It’s a sweet lullaby
And I know you want to fly
So come, let’s fly away
I am the night rocker

I don’t mind the morning light
I love it shining down on me
But there’s something about the night
It feels so right, just you and me
I am the night rocker
I wanna rock you all night long
I am the night rocker
I wanna love you in that song
It’s a sweet lullaby
And I know you want to fly
So come, let’s fly away
I am the night rocker

I am the night rocker
I am the night rocker
Let’s fly, let’s fly away

I am the night rocker
I am the night rocker
I am the night rocker
Let’s fly, let’s fly away

Gladiatorerna

Jag hamnade på en efterfest i Fitzroy förra helgen. Efter att ha dansat mig äckligt svettig hamnade jag i den improviserade kuddhörnan med några flickor jag inte kände. Min vän Mikey släntrar över och slår sig ner. Han frågar de två flickorna vad de heter.

- Amber.
- And Nova.

Mikey vänder sig till mig och säger:

- Dude, you seriously need a gladiator name too if you're gonna hang with these girls.

Jag frustar ut halva drinken och skrattar högt.

Amber och Nova?

De gick.

To do

1. Skicka om krönikan till Maria
2. Hitta på reklamfilm för vibrerande "engångstandborste".
3. Hitta på reklamfilm för binda modell osynlig och unik.
4. Hitta på reklamfilm för målarfärg som skyddar mot rost.
5. Hitta regissör och bra musik till Snickersfilmen.
6. Drinkar på Longrain med Jac, Mikey, Sevda och Simon.

"Jonas är"

Jonas är åter på mammas gata.
Tyvärr inte. Mitt liv är här nu, även om jag vet att det smärtar henne.

"Jonas är mitt livs kärlek"
Ja, hon sa det. Och jag sa det till henne. Och ändå lämnade jag henne. Jag mådde inte bra.

Jonas är tekn dr i transport- och lokaliseringsanalys från KTH.
Nej, jag bara skrev det i mitt CV. Det lät tufft.

Jonas är oerhört medveten om vad han har för kläder, ja nästan lite fåfäng. Han bär alltid det senaste och ser direkt om nåt inte passar på Carl Philip.
Ja, vad fan, man försöker väl så gott man kan. Och Carl Philip behöver ju hjälp. På många sätt.

Jonas är en av de främsta kosmopolitiska kockarna i Skandinavien.
Ja, jo en och annan rätt har man väl lärt sig piska ihop.

Jonas är också positiv till arbetssättet, att samtala kring problem.
Sluta älta, sa hon hela tiden. Och hon hade ju rätt. Så jag slutade med det. För min skull. Hon var redan borta.

Naken- Jonas" är mer komisk än provocerande.
Jaha, ok. Det där gjorde lite ont.

Jonas är en man av den typen som gillar att sätta sig på andra.
Stryk "sig". Och inte andra män då utan... äsch. Glöm det.

Jonas är troligen född 1785 i skredsvik?
Ja, ibland känns det så. "Du har en gammal själ", sa hon.

Jonas är högerhänt, pappan vänsterhänt.
Pappa var högerhänt, men han är död.

Jonas är urtypen för hur en forward skall vara idag för att kunna lyckas på en högre nivå. Vindsnabb och teknisk. Även ett bra skott.
Skott? Med gevär? Eller?

Jonas är politiskt intresserad och var under en period nämndeman för Moderaterna i Malmö.
Vänta lite, jag måste bara gå ut och kissa på mig av skratt.

Jonas är otrogen med en gammal klasskamrat, Malin.
Nej, hon var otrogen med Joakim, så var det.

Min bild av Jonas är helt förändrad från och med nu!
Jaha, jag försöker att vara så ärlig som möjligt.

Mitt diskuterande med Jonas är över.
Ok, tack då.

Sigge Stardust

Älskling, har du sett min tandborste?

Den här tandborsten från Oral-B ska jag hitta på en reklamfilm för. Den ser ut - och kostar - ungefär som en vanlig tandborste. Enda skillnaden är att den... liksom... vibrerar. Jättemycket.

Nej, Jonas, inte tänka vibrator och göra "skojig" film om det!

Inte!

Vägra!

Una famiglia interessante

Ibland får jag brev

Att:
Jouns [Efternamn]
Seniur Corpy Writter
xx
xx
Melbourne

I've got two words for you.

Pappers.

Korgen.

Huuuuuurrnnnnnnnnnnn

Adjö.

Jag behöver inte blogga mer.

Efter att ha sett världens bästa blogg är det bara att packa ihop.

Chewbacca bloggar.

Have you seen this man?

Småbyxor

Följande reklamfilm har mina vänner Levi och Dave gjort. Jag log lite. Eller en hel del, faktiskt. Även om det inte har så mycket med produkten att göra.

Glass.

Gott.

Gott Nytt År!

Pappan

Så har det då avslöjats att Hemliga Pappan är kulturjournalisten Andreas Ekström på Sydsvenskan.

Var det bara jag som blev lite... jag vet inte... besviken?

Över att han inte var... tja... vanlig.

Liksom.