Köp den om livet är er kärt

Det har ju tipsats om Band of Horses skiva "Everything All The Time" lite överallt i bloggvärlden senaste veckorna. Med rätta. Förra fredagen la jag upp "The Funeral" som jag tycker är en av årets bästa låtar. Och för att ni verkligen ska förstå hur bra skivan är så bör ni även ladda ner "The Great Salt Lake". Lysande på alla sätt.

Köp skivan nu.

Lova.

Band of Horses - The Great Salt Lake

han kör bil

Jag gick till parken på lunchrasten. Det var bilar där.

Jag gick på efterfest

40-talet ringde, de vill ha sin rubriksättare tillbaka.

Jag har ingen morgontidning längre. Har inte haft nån sen jag kom hit. Mest beror det på en annan sak som skiljer Australien från Sviden. Jag har ingen brevlåda. Eller i alla fall inte en sån man har hemma. I dörren. Nej, min brevlåda sitter nere i porten och eftersom jag inte har nån lust att ta hissen ner till entrén när jag fortfarande har dregel på axeln och grus i ögonen så blir det ingen tidning. Istället morgon-tv och nättidningar. Inte riktigt samma sak. I detta nu hittar jag följande rubriker på aftonbladets nätsida:

Lyssna på Darin the Kid - Besök Landet för en countrykväll.

Hoppa i skinnbrallorna och dra på hojkryssning.

Jazza till voodoo beats

Metal till tusen - Debaser kan sjunka av nitar i kväll.

Cowboysarnas skrovmål - Här hittar du Stockholms godaste hamburgare.

Hallå Virtanen, vem sätter rubrikerna hos er egentligen?

Tore Skogman?

Årets bloggare

Inte för att man har nån chans mot Lassboar och Husmöss, men ni får gärna rösta på mig som årets bloggare om ni känner för det. Mest för att det hade varit väldigt roligt att åka till Stockholm och hänga lite. Eller så röstar ni på nån annan. Men rösta tycker jag allt att ni ska göra. Jag tror att man röstar i nedersta rutan.

Klicka här.

hosier lane

Örn

Hela morgonen har jag suttit och tittat ut på Saint Kilda Road och bilarna som kör förbi. Förundrat har jag tittat på skruttbilar som låter som värsta fartvidundren. Öööööööörn, ööööööööörn låter det om en Saab som gör 30 km/h utanför fönstret. Det låter dock som den gör 300 km/h.

Sen slår det mig hur puckad jag är.

Det är Formel 1-bilarna på andra sidan parken som låter.
Inte bilarna på gatan nedanför.
De tidstränar för helgens lopp.
Saab är inte med.
I år heller.

The modern world

Alltså, att bo utomlands är märkligt på många sätt, men ibland undrar man ju. Jag kom just hem och när jag skulle låsa upp hissen till min våning så visar det sig att man bytt lås. Och eftersom det är enda riktiga ingången till lägenheten blir man ju lite förvånad. Det slutar med att jag fick ta brandtrappan upp. Jag ringde min landlord och undrade vad fan som pågick, men de hade ingen aning. Vi får kolla det imorgon var det enda de sa. Allt är galet här.

För ett par veckor sen var elen avstängd och elmätaren bortmonterad. Ingen kunde svara på varför då heller. Jag hade ingen el på två dagar.

I morse läste jag i tidningen att min bank ska lansera en nyhet. Det kallas kontokort. Ett visakort där pengarna dras från ditt konto istället för att man betalar på kredit och får en räkning varje månad.
Skönt.
Inte ett sekel för tidigt.

En stund senare

Det blev en skål med chips också.

Tomt

Det är konstigt, ibland är det helt tomt i huvudet. Jag är inte den som sitter och filar på inlägg utan istället skriver jag när jag känner för det. Och nu vill jag skriva. Men jag har fanimej inget att skriva om. Huvudet är tomt. Hjärnan har åkt på semester. Det är bloggtorka. Jag får nog gå och ta mig en öl i byråbaren. Klockan är snart 17.

Tror jag.

strandväder

Ned

Emelie skriver ett mail till mig och berättar hur det är med Ned. Jag har inte skrivit om Ned tidigare. Det är så jävla orättvist. Han är inte 30 fyllda men har ändå opererats för cancer i ryggraden tre gånger. Efter den första lyckade operationen gick Ned ner på knä och friade till Emelie. Han hade inte velat tidigare eftersom han var osäker på om han skulle överleva. I alla fall. Han överlevde och de förlovade sig. Ett halvår senare var cancern tillbaka. Igen sa läkarna till Ned att chanserna var hyfsade att han skulle överleva. Operationen gick bra och Ned och Emelie gifte sig i september förra året. Jag skrev om bröllopet då. Men cancern gav sig inte utan kom tillbaka. Emelie skriver:

"Despite having to remove the C8 nerve, Ned has not suffered paralysis to his right hand/arm.  This is probably because other nerves have picked up the slack.  There are certainly cases of this happening but it is also partly luck - the doctor couldn't explain why it happened and you certainly couldn't rely upon it.  The surgery was quite 'radical' as his old surgeon termed it, they have cleared out as much of the tumour (which is lots of little cells not one big lump) as they could find and removed part of the spinal sac through which the tumour grew to try to prevent it regrowing. By doing this and by removing the entire C8 nerve (which the doctor couldn't see because it was so wrapped up in tumour), there is now only a 50% chance of the tumour growing back.  

However, Ned is suffering some quite severe short term side effects as a result of the surgery.  He has fever, headaches, dizziness and strong pressure from the spinal fluid leaking (this is an expected side effect from removing par tof the spinal sac, which had to be left open).  It is expected to heal soon but for the time being he can barely sit up for a few minutes without feeling ill so he is spending most of his time lying down.  This is on top of the usual impact on his body of having this operation so it is obviously a hard slog for him at the moment."

Det är förstås goda nyheter, men ingen vågar hoppas längre. På något. Vi pratar om det när vi ses, men mest försöker vi bara ha roligt tillsammans, vi äter god mat och lyssnar på bra musik.

Ned och Emelie vågar inte skaffa barn.

Om nån säger till mig att det finns en gud så vet jag inte vad jag gör.

Det svänger, katten.

Melbourne vimlar av band och bra ställen att gå och titta på dem på. Man blir väldigt fort bortskämd. Jag såg Cat Empire live förra året, en helt galen mix av ska, salsa, rap, reggae och en massa annat. Inte riktigt min kopp, men det var omöjligt att inte ryckas med. Tror till och med att jag dansade. Ja, jävlar i det.

Cat Empire - Music Is The Language

Cat Empire - Hello

Lost in translation

Eftersom Melbourne har varit värd för Commonwealth Games under två veckor så bestämde man sig för att skjuta fram övergången till vintertid en vecka. Detta för att... äh jag vet inte. Det fanns säkert nån jättebra anledning när man planerade det. På papperet. Men i söndags var det inte lika roligt längre. Datorn hade ställt om sig, men inte klockan. Mobilen var jag osäker på. Hade de ställt om i de andra staterna. Och i Sverige? Och hur var det med mötesagendan på jobbet? I två dagar har folk gått runt och undrat OM klockan ÄR korrigerad. Om svaret på a är ja är då mötena ändrade eller måste man göra det manuellt? Och är det i så fall nu som jag borde vara där eller var det då som borde vara nu? Eller då?

Jag vet inte.

Jag vet bara att det är dags att muttra lite.

2006

Ibland tänker jag att jag borde köpa såna här glasögon för att ha på mig i kundmöten och när kunden bjäbbar om något i ett reklamfilmsmanus jag skrivit så svarar jag "you feedback is soooo 2005" men sen bestämmer jag mig för att det förmodligen vore lite dumt eftersom det är de som i slutändan betalar min lön så jag biter mig i tungan och säger att det kan vi säkert ordna medan jag knyter näven i fickan.

Sarah och jag

Jag tog den här bilden precis innan jag kysste henne. Det blåste lite vilket gjorde att Sarah var tvungen att stryka undan lockar från ansiktet hela tiden. Hon tittade på mig. "You and your camera", sa hon och log. "Why are you sitting over there? Come closer".

Drömde jag.

Sen insåg jag att Sarah Blasko och jag inte har nån framtid. Lika bra det kanske. Jävla söt-flicka-med-vacker-röst-och-snygg-gitarr liksom. Funkar inte på mig. Inte alls.

Och just det ja.
Det är australisk musikvecka på bloggen.
Temavecka.
Tufft som fan.

Sarah Blasko - At Yer Best

Sorgligt men sant

Let it die and get out of my mind
We don't see eye to eye
Or hear ear to ear

Don't you wish that we could forget that kiss
And see this for what it is
That we're not in love

The saddest part of a broken heart
Isn't the ending so much as the start

It was hard to tell just how I felt
To not recognize myself
I started to fade away

And after all it won't take long to fall in love
Now I know what I don't want
I learned that with you

The saddest part of a broken heart
Isn't the ending so much as the start
The tragedy starts from the very first spark
Losing your mind for the sake of your heart
The saddest part of a broken heart
Isn't the ending so much as the start

Feist - Let It Die

Hej då, mamma.

Jag gick ner med mamma till Collins Street och satte henne i en taxi. Det har varit drygt 30 grader hela veckan och solen sken som om den ville visa henne precis hur vackert Melbourne kan vara.

Mamma grät lite, men mest tror jag att hon var lycklig. Hon vet hur jag har det nu. Hon vet att jag mår bra och att det inte är så jobbigt att resa till Australien trots allt. Hon vet också att jag kommer att resa till Sverige då och då. Och jag tror att hon redan börjat fundera på nästa gång hon kan komma hit.

Idag är det halvkasst väder, 23 grader och mulet.

Det är vardag igen.

Och jag är på väg in i ett möte om bindor.

Dagens dubbel

Band of Horses - The Funeral

Jenny Lewis - Melt Your Heart

Skägg

I princip känner jag mig likadan fortfarande

Varför har jag lagt upp det här fotot?

Instoppad är inte det nya svarta. Än.

Jag har stoppat in skjortan i byxorna idag. Det känns väldigt konstigt. För det första har jag sällan oironiska skjortor på mig överhuvudtaget och om jag har skjorta på mig så är den aldrig instoppad. Om jag inte har kostym eller smoking på mig, men det händer ännu mer sällan.

Nej, har jag skorta är det antingen den svarta med broderade pistoler på, den ironiska skogshuggarskjortan eller den där konstiga randiga. Men med den konstiga randiga har jag alltid en t-shirt utanpå skjortan. För att ta udden av skjortan liksom. Meget modigt.

Idag har jag dock tagit steget. Svart skjorta INSTOPPAD i svarta tsubis. Väldigt vågat måste jag säga. För mig känns det lite som att gå till jobbet utan byxor, så kontroversiellt är det. Ja, här sitter jag på spårvagnen naken med Petter Niklasson i knät. Jättepinigt. Titta inte. Typ så.

Instoppad skjorta är... är... är inte jag.

Det hela är nog ett stort misstag.

Jag får krypa in under skrivbordet och rätta till saken.

Skortan utanför är lika med byxorna back on liksom.

Bäst att åtgärda.

Jag är ledsen, instoppningsombudsmannen.

Det gick inte.

Dagens mosbricka

Bloc Party - Helicopter (Breakneck Mix)

att måla med ljus

För att jobbet känns så här

Pappa är trött, ni får leka nån annanstans idag, barn.

Efter Return of the Jedi hade jag svårt att få jobb. Jag drog till Australien. Nu bor jag i ett träd. Man ser havet. Alltid något.

Ode till Mårten

Man träffar inte på så många genuint goda människor i livet. De osjälviska. De som finns där när allt skiter sig. Man kanske inte utnyttjar deras utsträckta hand, men vetskapen om att hjälpen finns där är ovärderlig. Folk man upptäcker att man saknar när man inte har möjlighet att träffa dem längre. Folk man tycker riktigt mycket om.

Mårten Westlund är en av dem.

Mårten är en av de få människor jag känner som alla tycker om. Han har en förmåga att göra alla sina vänner glada. Bara genom att vara den han är. Han behöver inte dansa eller sjunga för att få folk att le, det räcker med att han är med.
Det räcker med att han är Mårten.
Och när jag började glida in i nån sorts deprimerad förvirring för ungefär tre år sen var han en av få som förstod. Han fattade inte vad som pågick, men han förstod att nåt var fel. Och han fanns där. Och även om jag aldrig utnyttjade hans hjälp så värmde det mig något oerhört att han fanns där. Att han erbjöd sin hjälp. Han förmanade när det behövdes och han satte mig ner och pratade när det behövdes. Även om jag själv inte såg att jag hade börjat vackla.

Men det hör egentligen inte hit. Jag vet inte varför jag förvånades över Mårtens stöd. För det är ju sån han är. Och det här inlägget börjar låta som ett jag hade kunnat skriva på fyllan, men så är det inte. Jag är helt nykter, sitter i ett 25-gradigt Melbourne och vet inte vad jag vill ha sagt. Jag har ingen tes, och jag vet att jag borde suga på det här inlägget ett tag. Fila på det.
Men jag vill inte.
För det är det vi gör. Vi letar alltid efter ett bättre tillfälle att säga till familj och vänner att vi uppskattar dem. Jag borde skriva, jag borde ringa, jag borde, jag borde, jag borde.
Men vi gör det aldrig.
Vi berättar aldrig för dem att vi uppskattar dem. Att vi beundrar dem för vad de är.

Jag vet att vi är många som tycker det här om Mårten. Och jag tror att andra av hans vänner berättar för honom att han är speciell. Men jag har aldrig gjort det. Så det får bli så här. Lite förvirrat. Nån sorts jag-vill-att-du-ska-veta-att-du-är-en-förebild-och-önskar-att-vi-kunde-ses-blogg. Mitt på blanka eftermiddagen.

För så är det.

Mårten Westlund är en remarkabel människa.

Och han förtjänar att hyllas.

Han förtjänar fanimej en kyss.

Sole pleasure

Dansa, dansa, dansa!

Islands - Rough Gem

Och ja, de kommer förstås från Montreal.

Bloggblockeringen Allan

Jag vet att det har blivit lite si och så med bloggandet på sistone. Och inte blir det bättre av att mamma är här. Hon läser bloggen, det har jag ju förstått. Jag bad henne uttryckligen att inte göra det för ett par månader sen, men se det struntades det i. Men ok, nu är det som det är.

Just den här veckan blir det alldeles för påtagligt. Jag kommer på henne med att läsa det jag skrivit minuter efter att jag lagt upp det på bloggen. Vilket resulterar i total mental blockering från min sida. Jag kan INTE skriva med henne hängandes över axeln. Annat än skojigheter om väder och vind.

I förrgår kväll blev just det alldeles glasklart.

Jag ringde upp Hanna Flodr för att diskutera vår kommande krönika. Hanna sov fortfarande trots att klockan var två på eftermiddagen, men efter ett par minuter var hon igång.

Och mamma tjuvlyssnar förstås.

Mitt i samtalet hör jag henne högljutt från soffan.

"Hälsa Hanna!"

När jag inte svarar upprepar hon

"Hälsa Hanna!"

Jag kan inte blogga under de här förutsättningarna.

Bloggen har blivit skvallerstoff.

Och mamma är Hans Shimoda.

Har Virtanen knarkat?

Eller har det faktiskt släppts en ny låt med The Postal Service?

Ni som förstår frågan, svaaaaaaaaaaaaaaraa!

tågdags

Mark Kozelek is playing at my house. Om jag får bestämma.

Mark bevisar att AC/DC-låtar inte behöver låta helt jävla skitnödiga.

Mark Kozelek - Up to My Neck in You

Snart

Eftersom alla på den här bloggen verkar vara pryltokiga män precis som jag, så vet jag att ni delar min upphetsning över att det snart kommer en ny iPod. Förmodligen med touch screen som täcker hela iPoden. Jävlar vad tufft. Och nej, jag är inte ironisk. Förutom i första satsen. Men det förstod ni nog.

Igår

Saker som irriterar mig just nu:

1. När chefen smsar seeeeent på söndag kväll och säger "Jag vill se allt du gjort imorgon kl 07.30" och man dyker upp kl 07.00 vindögd och trött och chefen fortfarande inte behagat dyka upp kl 08.34.

Allihopa tillsammans nu.

Apa.

Check

Löjligt att man ursäktar sig egentligen, men i och med att mamman är här så är vi ute mest hela tiden. Vi har varit nere längs Great Ocean Road i helgen.

Koalor *check*
Kängurus *check*
Piggsvin *check*
Surfare *check*
Rasande tjusig solnedgång *check*

Vara helt jävla dum i huvudet och gå upp på nån jävla rampjävel 50 meter upp bland träden så att höjdskräcken gjorde mig jättelöjlig noch einmal

*check*

The Tjocka Släkt

När jag började skriva den här bloggen skrev jag för mig själv. Sen började ni läsa. Fair enough. Men nu läser följande människor det jag läser då och då:

Mamma
Lillebror
Alla andra plattfotade släktingar (jag kommer på bröllopet, Olle)
Alla gamla flickvänner
Alla gamla vänner.

So exsqeeze me, baking powder, det är lite svårare att vara helt oberörd precis hela tiden.

Men jag lovar att försöka.

Får man säga fitta när familjen läser?

Oh, well.

Dagens handklappselectrorepris

The Presets - Are You The One

I feel great

Så här kommunicerar jag med alla nuförtiden

Klicka här

Dagens knyta näven i fickan

Sparta - Cataract

Josefsson

TURDAYS

QEIII

Alltså, hon körde inte själv. Då hade jag blivit ännu mer förvånad.

QEII

Drottningen av England körde just förbi mitt fönster. Jag blev väldigt förvånad.

Tim och tungan

Dagens låt kommer från Tunng. Med väldigt mycket hjälp från Tim Buckley.

Tunng - No Man Can Find The War

Synskadades sjätte sinne

Jag har just spenderat en timme med en kvinna som är synskadad eftersom vi jobbar med en organisation som heter "Guide Dogs Victoria". Jag ville prata med någon som har en ledarhund för att få någon sorts insikt i deras vardag.

Så vi sitter och pratar en stund, Carol och jag. Hon har varit blind i hela sitt liv, men rör sig ändå runt sitt hem utan problem. Man märker knappt att hon inte kan se.

Carols ledarhund Ranger är fyra år och sitter lydigt vid hennes sida. Eftersom jag läst på vet jag att Ranger kan göra helt otroliga saker för Carol. Och jag vet också att relationen mellan synskadade och deras hundar är väldigt speciell, ibland nästan intuitiv.

Plötsligt tar Carol fram en servett och lyckas fånga en snordroppe från Rangers nos precis innan den faller ner på golvet.

" Wow, det där är helt magiskt, hur visste du att du behövde torka honom om nosen?", frågar jag Carol.

"Well, det kan bero på att jag har snor på hela foten.", svarar hon.

Jättesmart, Jonas.

Verkligen.

Djävulens avkomma

Under mitt inlägg "humor" får jag följande kommentar:

"... Lite på samma ämne blir jag nyfiken på om du Jonas någonsin tänker på hur du kan tänkas påverka folk med den reklam du gör? Har du några moraliska gränser? Jag brukade hånskratta åt moraliserande prat om att film och tv bidrar till ökat våld med mera därför vet jag att det kommer hagla sten över mig nu, men faktum är att media har grymt stor roll i hur samhället ser ut. Folk är lättpåverkade och många är flockdjur som inte kan stava till kritiskt tänkande. Reklam har helt klart hjälpt till att skapa ett mer egoistiska samhälle. Tänker ni reklamskapare någonsin på ert ansvar? Det är absolut ingen anklagelse, utan är ärligt nyfiken".

Det är en intressant fråga. Många verkar tro att folk som jobbar med reklam är utsända av satan för att lura på konsumenter saker de inte behöver. Och visst, mitt jobb ÄR att påverka folk med den reklam jag gör. Jag är anställd för att sälja mina kunders produkter. DET är mitt jobb. Inget annat. Det är inte konst. Jag är anställd för att sälja. Dock försöker jag göra det på ett konstnärligt sätt. I alla fall ibland. Och jag försöker att inte göra reklam som är dum eller fördummande. Och jag skulle vägra göra reklam för tobak. Eller reklam riktad till barn. Samtidigt gör jag reklam för alkoholprodukter, så jag är inte helt konsekvent vad gäller mina "moraliska gränser".

Men vad menar du med att reklam har "hjälpt till att skapa ett mer egoistiskt samhälle?". Sen när? Reklam har alltid funnits. För att sälja behöver man marknadsföra sig. Det gäller att skilja sig från sina konkurrenter. Visa varför någon ska köpa en produkt.

Det du är ute efter är nog en kritisk granskning av konsumtionssamhället eller kanske till och med marknadsekonomin som sådan.

Och den är befogad.

Men att påstå att reklamare skulle ha skapat konsumtionsamhället är lika befängt som nåt annat. Reklambranschen har alltid funnits. Den skapades ur ett behov. Vanliga, kritiskt tänkande och hårt arbetande människor, behövde hjälp med att sälja sina produkter. Och voila, nån tog det som sitt yrke. Idag är det mitt yrke. Ett yrke jag är bra på.

Att sedan den vanliga människan sålde sitt företag till en annan människa som ägde andra företag som sedan blev ett enormt multinationellt företag som idag säljer massor med saker till massor med människor, ja det är en annan fråga och ett annat dilemma.

Vi äger alla ett ansvar för det samhälle vi lever i. Och vi kan alla påverka. Och vi har alla en skyldighet att vara kritiskt tänkande. Jag säljer chokladbitar, bindor, tandborstar och fan och hans moster. Kränger grejor.

Men samtidigt såg vi till att 800% fler människor gick och gav blod i Australien förra året i och med en kampanj som vi gjorde.

För att vi gjorde reklam.

Och endast därför.

Det är ett sätt att påverka.

En sak - the summa summarum

Tyvärr får man inte ta med sig mat in i Australien. De är väldigt kinkiga med det där. Så ostar och allt sånt är kört, tyvärr. Annars hade jag röstat på fri man i stans förslag, "en räkmacka från Heaven 23".

Svårt gott.

Fotoalbum har jag redan bett henne om.

Och "Ett Kolikbarns Bekännelser".

En sak

Mamma skriver och undrar om hon ska ta med något. Vad hade ni bett er mor ta med? Och ni får bara välja en sak. Såna är reglerna.

A broken nose is a job well done

Vi går sakta längs Southbank. Det är människor överallt. Människor med mål, människor utan mål och människor som ska stå i mål. På onsdag börjar Samväldesspelen och staden kokar av förväntan. Till slut trillar vi in på en bar där vi sätter oss för att vila benen lite. Tysta sitter vi så. Vi beställer mat och en flaska vin. Jag vänder mig sakta om för att titta på människorna i baren. En enorm man tittar tillbaka på mig. Jag låter min blick vandra vidare, men när jag senare tittar tillbaka stirrar han fortfarande på mig. Stora vattniga ögon fångar mina. Jag ler. Han ler tillbaka och reser sig upp. Vad gör människan?, hinner jag tänka innan han kommit fram.

- Hej, är du svensk?, säger han på bruten svenska.

- Öh, ja, svarar jag.

- Can I buy you guys a beer?, fortsätter han.

Innan vi hinner svara vänder han sig om och beställer. Vi börjar prata när han kommer tillbaka. John är Head Coach för Skottlands boxningslandslag, men i sin ungdom spenderade han fem i Malmö medan han pluggade i Lund, berättar han. Vi pratar om Lund och Sverige och om känslan att inte höra hemma nånstans. John är kiwi, bor i Skottland och har hela världen som arbetsplats. De skotska boxarna har just boxats i Oslo och efter samväldesspelen bär det av någon annanstans.

Vi dricker oss onyktra.

Sätter oss närmre varandra.

Vi talar tystare. Viskar ibland. Skrattar och smågrinar lite. Åt allt. Efter ett par timmar måste John gå. Hans boxare väntar på honom i Footscray.

- How'd you know I was Swedish?, säger jag innan han går.

Han tittar på mig, ler och blinkar med ena ögat, sen vänder han sig om och går.

Efter ett par meter har han slukats upp av folkmassan. En urdrucken Guinness är enda tecknet på att han ens varit där. När vi ber om notan för maten visar det sig att den redan är betald.

Tack, John.

Curiosity killed the cat

Som om det inte vore illa nog

Humor

Jag känner att jag vill skriva nåt om seriestripparna jag lagt ut. Inte be om ursäkt, tvärtom, men att de upprör så är intressant. Jag har alltid skrattat åt det förbjudna, fnissat lite åt det som är tabu. Och det är klart att det inte är kul "egentligen". Att våldta någon är inte kul, att bli våldtagen är inte kul. Förstås. En del skämt är kul för vissa, men inte alls för andra. Men betyder det att vi inte får skoja om något?

Det blev ett jävla hallå när Filip och Fredrik i "Uräkta röran, vi bygger om" gick runt på Skansen och berättade för pensionärer där att Lasse Berghagen var död.

Och det var förstås inte kul.

Egentligen.

Men likväl ganska komiskt. Tycker jag. Och samma sak gäller också i de här stripparna. Om nån blivit våldtagen så är de här stripparna inte så kul. Och skulle jag berätta ett skämt om nåt sånt och någon skulle komma fram till mig och berätta att de blivit sexuellt utnyttjade så är det förstås jättebeklagligt och lite pinsamt. Men då får det vara så. Humor har alltid fungerat så. Humor har alltid varit en ventil. För någon. Och nåt annat för någon annan. Att ens försöka förklara varför jag skrattar åt stripparna nedan är omöjligt, att bli OMBEDD att förklara varför ass rape är kul är lika svårt.

Jag ber om ursäkt om jag sårat någon.

Ok, bögjävlar?

Feber

Det är 39 grader varmt i Melbourne. Det är faktiskt inte kul alls.

Klassiskt

De här två inläggen gör mig så glad, så glad.

Blogghistoria in the making.

Ett.

Två.

---

ett par timmar senare vet jag inte riktigt vad som gjorde mig så glad, så glad, men jag låter det stå kvar...

Inte heller roligt

Bögförväntningar

Min frisör heter Jean Paul. Han är heterosexuell. Det hela är mycket märkligt.

Kristallkula

Jag känner på mig att Karolina Lassbo kommer att göra debut i någon debattsoffa inom en inte allt för snar framtid. Gooo Lassbo. Blog Power!

Älska eller dö

Det är dags. Helsinkidags.

Architecture In Helsinki - Maybe You Can Owe Me

*squeeze*

Yep

Hemmablind

Ni vet hur det är. Man uppskattar inte det man har nära efter ett tag. Man blir hemmablind. De som bor i Henån tycker nog inte att det är så hot att åka till Käringön till exempel. Och i Ronehamn på Gotland drömmer man sig nog inte bort till Närsudden så ofta. Vilket jag kommer på mig själv att göra allt oftare. Jag kan känna doften av tång och mossa medan jag sakta åker ut på det märkliga som är Närsudden. Och jag sitter ofta på Petersons krog på Käringön och äter kräftor. I alla fall i tanken.

Jag glömmer lätt bort att det kostar runt 100 dollar att åka upp till Stora Barriärrevet eller att det endast tar ett par timmar till Fiji och Söderhavet.

Nä, nä, jag sitter och käkar broilerräkor på en sketen krog i Bohuslän.

Go figure.

Jag gillar min chef

Min Creative Director är tjej och 35 år. En av få kvinnliga CDs i Australien. Faktum är att hon är en av anledningarna till att jag valde att ta jobbet här. Och hur kan man inte tycka om en kvinna som skickar såna här mail till personalen:

George Bush is a an absolute cock, but there’s lunch anyways tomorrow at The Espy, 1pm, to say hey to xx, our new yankee copywriter.

Taxi’s out front as they say at 12.45pm.

xx.

The Meek Shall Inherit The Earth

if I suffer at this
typewriter
think how I'd feel
among the lettuce-
pickers of Salinas?

Charles Bukowski

Fröken Höger

Jag gick och la mig igår kväll. Som jag brukar. Hade inte ont nånstans. Imorse vaknade jag med en vansinnig träningsvärk i höger underarm. Och bara där.

Hallå, eller?

Hon och han

En svensk tiger

Eftersom det är akustisk kärleksvecka på bloggen går vi vidare med en annan låt jag lyssnat på alldeles för många gånger. Mucke, mucke bra.

Tiger Lou - You Can't Say No To Me

Hej!

Skadeglädjen är den enda yada yada yada

Hösten är officiellt här.

Bara så ni vet.

time for reflection

Löv

Jag tycker det här är en av de vackraste kärlekssångerna som någonsin spelats in. I mitt fall är den dock förknippad med mer än löv. Jag delar den med en flicka det inte funkade med. Brusten smooch plus musik är lika med dubbel smärta. Tack för den.

Cat Power - I Found A Reason

Från någon som står mig nära

...det måste vara oerhört märkligt för dig som inte riktigt kunnat släppa in
andra människor i verkliga livet att plötsligt släppa in flera tusen på
samma gång? I syfte att samtidigt försöka underhålla dem.

Dagens cover

Ja, jag vet att den här OCKSÅ har spelats i den där tv-serien från Kalifornien. Den där som har koll på musik. Och visst känner man sig lite purken när de letar upp låtar man gömt undan för att ingen annan ska upptäcka dem (ja, jättelogiskt, jag vet). Dessutom gillade jag aldrig riktigt Oasis version. När jag hörde den här versionen för första gången insåg att Wonderwall faktiskt handlade om kärlek. Och det är ju fint. Det är ju så här den ska låta.

Ryan Adams - Wonderwall

Ordförande Bajs

Ok, jag vet att det är lite dagisnivå på det här, men så får det bli. Styrelseordföranden på min byrå heter Ron i förnamn. Han kallas allmänt för Chairman Ron av fotfolket på byrån. Ron har varit Creative Director för olika byråer världen över i många år och är en rolig jävel i största allmänhet. Idag har han hunnit bli runt 60 år och jobbar mer på en strategisk nivå samtidigt som sitter och är styrelseviktig.

Han saknar nog att jobba kreativt till vardags eftersom han ofta kommer ner och pratar med oss kreatörer. Han har spenderat många eftermiddagar på mitt kontor där han berättat historier från hans långa och mycket intressanta karriär. Han har också gjort sig känd som en tuff skit som varit hård mot både kunder och kreatörer genom åren. Sen jag började har jag haft ganska mycket med Ron att göra i och med att jag jobbat på en del pitcher tillsamman med honom.

När jag skulle lägga in Rons telefonnummer i mobilen skrev jag därför in "Charman Ron", men eftersom jag hade stavningsförslag påkopplat blev det "Chairman Poo". Jag vet inte varför, men just då tyckte jag att det var väldigt roligt. Högsta hönset på byrån stod som "Ordförande Bajs" i min mobil. Problemet var att jag började använda det namnet när jag pratade om Ron med andra.

"Yeah, I had a meeting with Chairman Poo yesterday and took him through the scripts."

Mina kollegor tittade på med uppspärrade ögon. Man skojar inte med chefen i Australien. Speciellt inte med en tuff jävel som Ron.

Ett par veckor senare stod vi allihop och drack öl i byråbaren då Ron kom ner för att käka lite taggtråd. Så såg det ut i alla fall. Han såg tuff ut. Jag var lite halvbladig och tyckte att det var en bra idé att dela med mig av mitt smeknamn till honom.

Han tittade på mig förundrat. "Did you just call me Chairman Poo", frågade han mig tyst. Jag försökte förklara det här med stavningskontroll och varför, varför, varför det blivit som det blivit. Jag började kallsvettas. Mitt hjärta bestämde sig för att ta en paus. Han skakade på huvudet. "This is very serious, Jonas", sa han. Jag var mer eller mindre på väg att få sparken kändes det som. Mina vänner som stod runt mig vände sig om, de ville inte vara inblandade alls.

"It's MR Chairman Poo to you, thank you very much", sa Ron och log med hela ansiktet.

Mitt hjärta började slå igen.

Och Chairman Poo garvade rått.

Ateist, javisst.

Kanske har ni sett videon med den här kvinnan redan. Om inte så är den värd att titta på. Marguerite Perrin var med i den amerikanska tv-showen "Trading Spouses". Jag har glömt bort vad den heter i Sverige, förlåt mig TV3.

Man skulle kunna säga att hon symboliserar allt jag har svårt för vad gäller religiös fanatism.

Titta bland annat på hur den minsta flickan i familjen reagerar på hennes utbrott i guds namn.

Eller varför inte ta en titt på hennes fina hemsida som hon skapade efter showen.

Eller lyssna på hennes senaste cd.

Jesus, säger jag bara.

#9983

Ni vet killen som listar de 10001 bästa låtarna genom alla tider? Han tyckte nog att livslängden på bloggen behövde ökas på lite, så han bestämde sig för att posta mer sällan. Han snittar nu sju låtar i månaden.

Nummer ett når han med andra om sisådär 119 år.

Han får nog testamentera bloggen till sina barn.

Som då vill börja om och välja SINA låtar.

Fatta jobbigt.

Jag, en lostknarkare.

Jag erkänner. Jag har tappat greppet över mitt Lost-missbruk helt och hållet. Jag är bortom all räddning. Jag har sett alla avsnitt, häromdagen det senaste, "Maternity Leave". Och det ligger väl inget fel i det.
Men när jag sitter och laddar ner den senaste episoden från nätet sitter jag girigt och väntar tills allt är nedladdat. Skulle det då råka vara något fel på det jag laddat ner blir jag vansinnigt arg eftersom jag då inte får se på Lost som jag räknat med utan måste vänta ett antal timmar medan jag laddar ner episoden igen. Och när jag sen börjar titta blir jag nästan besviken med en gång. Jag vet ju att avsnittet bara är 40 minuter långt (utan reklam) och att jag kommer ha fler frågor än svar när allt är klart.
Jag har blivit svårt beroende.
Jag måste ha mer.
Nuuuu.
Undrar om det finns nån trailer på hemsidan i USA? Eller nåt annat? Vad som helst. Kanske en skrivbordsbild på nån? Vem som helst.
Måste.
Knarka.
Mer.
Nu.

Sminket

Nada blogg på hela helgen. Men så slog det mig. Jag var på David Jones idag. DJ är lite som NK eller Åhlens eller PUB.
Och jag har en fråga.
Varför har alla som jobbar i parfym- och sminkavdelningen på varuhus minst 1200 lager smink på sig?
Till och med de söta flickorna ser ut som ryska utbytesstudenter.

Varför?

Bling-bling

Det man säger i Aftonbladet kan komma att förfölja en resten av livet. Jag tror att det kan bli ett nytt djungelordspråk. Är man riktigt jävla dum så säger man saker som "Jag tror att de läser mig för att jag skriver om känslor".
Sicket jävla trams.
Tur att ingen här nere kan läsa allt dumt man säger. "Jag tror att de läser mig för att jag skriver om känslor".
Herre jävlar.
Men andra har det nog värre. En kille i Kista sitter nog och önskar att han också kunde skylla på att han var full när han blev intervjuad.

"Bling-bling är viktigast i min klädsel"

Aaaaahahahahaha!

Ja, jävlar i det.

Brokeback to the future

Dagens låt

Jag har lyssnat på den här låten oerhört många gånger. På många konstiga ställen. I bilen på väg till Herte från Burs på Gotland. På flyget mellan Wien och Kuala Lumpur. På stranden på Koh Tao i Thailand. Alldeles nyss på ett luftkonditionerat kontor i ett sommarvarmt Melbourne.

Men på nåt sätt känns den inte riktigt hemma i de miljöerna. Det känns som att den ska lyssnas på på väg till jobbet eller skolan en kall vinterdag i Sverige.

För att stänga ute kylan på nåt sätt.

Fan, nu blev det pretto igen.

Skit också.

The Shining - Badly Drawn Boy

Mr. Angry and Mrs. Calm

1. Titta på bilden - Mr Angry befinner sig till vänster och Mrs Calm till höger.
2. Res dig upp och gå tre-fyra meter bakåt.
3. Titta på bilden igen.

Fortfarande fascinerad

Jag som läser det här är kvinna och har katt är lika med sextiofem kommentarer.

Crrrrazy.

Babar på jazztobak

Orden som aldrig blev sagda

Jag tycker att ni ska läsa Orden som aldrig blev sagda.
Från början.
Jävligt bra.

Something for the ladies

Vardag

Just because I don't say anything

Dagens låt levereras av Peter Pan och en jättestor kanin från New York.

Moldy Peaches - Nothing Came Out

Möblemang

Undrar om mamma kommer tycka det är konstigt att jag inte har något matbord. Eller stolar. Trots att jag bott i lägenheten i sex månader.

Kanske lite bara.

Besök

Jag förstod att mamma var ledsen när hon slutade höra av sig. Jag vet att jag varit dålig på att ringa. Jag borde skrivit mer. Berättat mer om vad som händer. Men det är svårt.
Vad säger man?
Jag har ett helt nytt liv här. Med nya människor, nya vanor och nytt allt. Och jag kan inte skriva om vädret hela tiden. Jag vet förstås att hon struntar i det, hon vill bara höra av mig. Höra min röst eller få några ord i ett mail.
Usch, jag känner mig usel.
Och ändå vet jag att det beror på att jag är så långt bort. Vi hördes sällan ens när jag bodde 400 meter från henne. Vi känner varandra så oerhört väl inbillar jag mig, och ändå har jag fått signaler på att så inte är fallet längre. Jag tror att jag vet allt som pågår, men får höra att mamma är lite nere. Mamma som alltid varit den som burit oss på sina axlar. Som uppfostrat oss och tagit oss till fotboll och pingis och mer än något barn kunnat önska. Om jag har någon att tacka för den jag är så är det min mamma. Om det är någon jag är skyldig något så är det min mor. Och jag vet att det inte är mycket men nu har jag bjudit ner henne hit. Biljetten är betalad och skickad. Hon kommer hit om två veckor. Kanske lugnar det henne lite. Kanske ser hon att jag slutat fly. Kanske ser hon att jag äntligen hittat hem.

"Garden State II"

är här.

No more cats

Aaa ha ha!
Nu får ni sluta.
Ge upp.
Ni skickar mail och frågar vad jag har emot katter. Men kära nån. Jag har INGET emot katter. Min första fråga ställdes för att jag noterat att det är VÄLDIGT många flickor med katt i den svenska bloggvärlden. Rätt eller fel, så har jag i alla fall uppfattat det.

Jag älskar djur. Har alltid gjort. Att jag aldrig har haft katt beror på att jag är allergisk. Att jag är allergisk betyder inte att jag inte gillar katter, det betyder att jag är... och häng med nu.... allergisk. Inget annat.

Så, nu släpper vi katterna.
För er skull.
Det börjar bli komiskt.
Och lite skrämmande.