...

Foto: Paul Schiek

Man in the mirror

Som det följsamma får jag är sitter jag framför mitt belamrade skrivbord iklädd en grå cardigan. Eftersom det är Melbourne och inte Stockholm kommer jag undan med min kofta. Cardigan är lite udda i landet där rugbytröja med uppfälld krage är plagget i var neanderthalares garderob. Det som är mellanmjölk i Sverige är fortfarande lite vågat på södra halvklotet. Och det vill jag ju vara. Lite vågad. Liksom. Som det svenska medelklassoffer jag är knallar jag runt i mina cardigans och smala acnejeans och känner mig tuff. Det är förstås en illusion. Inte ens den nya moppemustaschen gör mig cool. På samma sätt som helskägget aldrig kom nära. De är lånade attribut. De är saker jag gömmer mig bakom för att dölja att jag är pojken som aldrig växte upp. För honom kan man ju inte visa upp för folk. Vidöppna ögon, vit polo, lite tjocka handleder och hängslebyxor skulle nog inte göra sig så bra i varken barer eller anställningsintervjuer. Istället går jag runt och låtsas vara vuxen. Spelar det spel jag blivit tillsagd att spela av generationer vuxna före mig. Jag köper konst, dricker margaritas och betalar räkningar som vilken man som helst. Men varje gång jag går förbi ett skyltfönster eller en spegel är det två-åringen som genom mina ögon tittar på den vuxne mannens reflektion. "Det spelar ingen roll vad du klär dig i eller hur du klipper ditt hår. Så länge vi är överens om att du är jag och jag är du så lovar jag att inte avslöja dig. Men den dag du tror att du är mannen i spegeln är det jag som börjar kasta klossar, det ska du ha jävligt klart för dig", säger han och vänder sig om. Kvar står en vuxen man i cardigan, smala jeans och moppemustach och känner sig naken. Igen.

El loco

Sigge tipsar om en bloggintervju med Andres Lokko. Den, och inte minst de efterföljande kommentarerna, är väldigt intressanta.

A Skyscraper of Procrastination

Ania tipsade mig igår om bloggen A Skyscraper of Procrastination. Och hon skojade inte, den är alldeles fantastisk. Ta del. Nu.

Keep on truckin'

Tyst tar jag del

Genom era kommentarer öppnar sig nya världar. Eller i många fall gamla. Jag klickar mig vidare till bloggar som handlar om saker jag inte själv har upplevt eller saker jag själv gått igenom för många år sedan. Sommarlov. Mamma köper ett par nya skor till mig. Åhh, vad jag är trött på Micke. Igår knullade jag med mitt ex. Igen. Jag minns hur det är att vara 16, 19 och 24. Jag upplever hur det kan vara att vara 42 och ha katt i en lägenhet i Orsa.

På samma sätt som jag bjuder in folk till den cirkus som heter Jonas så sitter jag och smyger i hörnen hos folk jag aldrig känt. Jag tar del av liv och död, kärlek och misslyckanden. Jag tittar på modebloggar, men ser sällan kläder utan ögon, väggar, saker runt omkring. Vad är det som sägs? Vad är det som inte sägs? Hade vi tyckt om varandra om vi setts? Hade vi överhuvudtaget sett varandra?

Jag förstår inte hur man inte kan älska bloggar.

Bloggar som vågar.

Släpper in.

Blottar något.

?

Ehh, är det bara jag som tycker Blogger och Statcounter beter sig konstigt?

...

Foto: Corey Arnold

Fångarne

Än är det lite kyligt i Melbourne, men våren är definitivt på gång, det är inget snack om saken.
Vi sträcker lite mer på oss.
Ler mot varandra.
Och det slår mig att kanske är det därför mitt humör varit så upp och ner den senaste tiden.
Kroppen vet inte riktigt vilket ben den ska stå på.
Jaha, vinter på gång, nu drar vi igång lite depma.
Eller nähä, nu var man visst i Sverige.
30 grader och sol.
Depma av.
Eufori på.
New York? Huh? Jaaa, där ser man. Varmt som fan.
Jaha, nähe, LA tydligen.
Eller näää, Melbourne och vinter igen.
Nu får han väl ändå bestämma sig.
Vinter var det, ja.
Depm... jamen, va faaaaan, är det vår redan?
Ja, ja, vi kopplar väl på spänsten i steget igen.
Men håller lite i tyglarna för säkerhets skull.
Han vet ju fan inte vart han är på väg.

do not cross

Nu med mustasch

Nyss på jobbet. En kollega kommer in till mig för att fråga om en sak.

- Whoa, where did Chuck Norris go?
- He died. Sorry.
- Ok, but who the fuck invited Bobby Peru?
- Moooohahahahaha

Bobby Peru var Willem Dafoes karaktär i Wild At Heart. Kanske den hårdaste skurken någonsin, spelad av en av mina favoritskådisar alla kategorier. Att kollegan skulle pricka honom var ju ren röta (även om los neues frisyr är lite mer quiff än gamle Bobbys)

Tyvärr ser jag nog inte lika hård ut heller.
Men hellre Bobby Peru Light än Chucken.

Any day.

A plethora of engines

Igår fyllde jag moppe.
Eller vad fan.
Två mopeder.

Och ett par motorgräsklippare.

Jag dansar lite för mig själv här om det är ok

Hounds Of Love (Phones' Wolves At The Door Mix) - The Futureheads

Mina vänner duvorna

Jag har balkong i lägenheten. Rent tekniskt hänger den ju utanför lägenheten, men ni fattar grejen. Balkong. Problemet är att jag inte kan använda den. Den är nämligen fylld med bajs. Jag vet inte vem av duvornas generaler som bestämt att just min balkong ska vara latrin för hela den duvianska armén, men så är det i alla fall. Troligen beror det på att min lägenhet var obebodd ett tag medan den renoverades; duvorna bestämde sig för att min balkong var kalas att kacka på, och hey presto; the pigeon pooper was invented.

Jag har försökt alla trick jag kan komma på, men eftersom jag är extremt blödig när det kommer till djur så vill jag inte ta till alltför drastiska lösningar. Först prövade jag att hänga upp ett par tomma cd-skivor från taket, men det skrattade duvorna bara åt. En morgon när jag tittade ut på balkongjäveln satt det en fet duva PÅ cd-skivan. Hade han skitit där och då hade jag slitit ner honom från snöret och använt honom som mopp på mitt nedbajsade balkonggolv. Istället tittade han på mig lite förvånat och flaxade iväg. Troligtvis kom han tillbaka och hämndbajsade när jag gått till jobbet.

Ni kanske tror att jag överdriver problemet, men icke. Vi snackar hundratals med små lämningar. Varannan vecka gör jag rent. Jag får då skopa upp duvbajs med en skyffel eftersom golvbrunnen inte mäktar att ta emot allt.

På sistone har jag legat jävligt nära gränsen för vad jag pallar med. Så fort jag hör flaxande ute på balkongen släpper jag allt jag håller på med för stunden och rusar till balkongdörren. Gormandes och flaxandes med armarna försöker jag visa de flygande råttorna vem som bestämmer. I'm gonna dropkick your sorry pigeon ass all the way to New Hampshire, you flying fuck. Liksom. Skrämda flyger de sin väg och jag känner mig som lord of the manor för en stund. Nästa natt har de förstås ringt in förstärkning. Nån magsjuk jävla jätteduva har bjudits in för att diarréa ner räcken och blomkrukor.

Det är krig.

Och det är inte jag som vinner.

När jag intet ont anandes åkte upp i Empire State i NYC för ett par veckor sen kändes det som att duvorna visste vem jag var.

"Ohoj, vänner, han är i New York, det är fritt fram att sprutlackera killens balkong i Melbourne. Meddela vår kusiner i nedan."

Jag ger mig fan på att den här killen satt och laddade för resan down under. Han tittade på mig med en blick av avsky.

"Jag har inte bajsat på veckor och nu drar jag till Oz för en nummer-två-orgie på din balkong, din jävla pundare.", kändes det som han tänkte.

Eller så är det bara jag som håller på att bli paranoid.

The sultan's girl

On the morning of Sunday 7th May the little girl giant woke up at Horseguards Parade in London, took a shower from the time-travelling elephant and wandered off to play in the park.

Lögardagen

Jag kan ha varit lite onykter när jag skrev det där senaste inlägget. Om att rulla på dansgolvet. Men bara lite. Jag skyller på byråbaren. It's pure evil. Men för att inte få en mängd sura kommentarer för att jag ursäktar mig på grund av fylla så helgarderar jag.

Jag var full MEN jag står för innehållet.

Till 100 %.

Så där.

Släpp knivarna, giftet och de glödgade spetten.

Move along.

There's nothing here to klanka ner on.

Repeat

Är det bara jag eller är "Music Is My Hot Hot Sex" otroligt jävla superhet? Jag skulle dansa skiten ur vem som helst när som helst om jag hörde den på ett dansgolv. Risken finns att jag skulle hångla upp vem som helst som gillar låten. Vem som. Rulla runt på dansgolvet. Tungan i halsen.

Music Is My Hot Hot Sex

"Cansei De Ser Sexy" betyder ironiskt nog "Trött på att vara sexig". Ironiskt eftersom låten "Music Is My Hot Hot Sex" är en av årets sexigaste. Tycker jag. När de börjar pratsjunga på portugisiska efter två minuter känner jag ett starkt behov av att rycka tag i närmsta flicka, slita ut henne på ett dansgolv, trycka upp henne mot en pelare och hångla ner henne i brygga.

Det blir förstås inget med det så här på eftermiddagen.

Istället skriver jag brödtext för en tysk bil.

Kalas.

Men i tanken så.

Brygga.

Music Is My Hot Hot Sex - Cansei De Ser Sexy
bonus! Alala - Cansei De Ser Sexy

Sigge om att radera kommentarer:

tröttsamt: Jag tog bort ditt inlägg för att jag upplevde det som aggressivt. Jag tycker inte att argumentet om att jag måste acceptera vad som helst bara för att jag har en kommentarsfunktion håller. Det är som att säga att bara för att man har en altan så är det okej för folk att gå in o pissa på den.

juni 9, 2006 | Sigge

i shot myself

På västfronten intet nytt

Jag skriver ju en krönika varje månad i Plaza Kvinna. För ett tag sen meddelades det att tidningen skulle bli med ny chefredaktör. Inget namn nämndes. Hysch hysch. Av en slump fick jag just reda på att den nya chefen heter Frida Boisen. Roligt tycker jag eftersom vi pluggade ihop ett kort tag på 90-talet.

Hon gick vidare och blev journalist. Jag åkte ner till Alperna som reseledare. I färgglad sombrero och påklistrad slokmustasch stod jag på scen på Haeggbloms i Badgastein ivrigt sökandes uppmärksamhet från alla som var villiga att ge mig nån.

Se mig!

Älska mig!

Tio år senare är det inte så mycket som har förändrats.

Quiffness

Jag pratade just med min frisör. Bara det är en jävligt metrosexuell sak att göra, men det bjuder jag på. Jean Paul is the man. När min vän Sevda satte sig i stolen hos JP första gången tittade han på henne och sa, "You want to look like Karen O, but with a hint of trash and glamour, right?" Sevda gapade och nickade.

Till mig sa han just, "Man, for you I'm thinking quiffness. But rough. You're gonna look ace."

Vi får se vad det blir.

Vissa dagar måste det bara bli två låtar

Anti Anti - Snowden

Robot Motivation

It really sucks ass when your robot learns laziness and starts sleeping in until like 11 A.M. You might be up and at ‘em, ready to go for a walk, but he or she’s just laying there, mouth open, hand on battery pack. Like dangling a carrot in front of a donkey, it’s important to keep your robot motivated for optimum performance. Sure, the robot can still be your friend, but he must learn his place in the pecking order. Insolent sleeping habits will not be tolerated. Insert this mp3 into the robot’s sensory control panel and watch him fly.

Robot Motivation - The Polish Ambassador

Overheard in New York

Mother: We need to find Sound of Music for your brother.
Child: No! I want to watch Star Wars.
Mother: You can watch this. It has Nazis!

- Kim's Video, Morningside Heights

A new york minute

A New York minute is a very short period of time, sometimes significantly shorter than sixty seconds, and sometimes a form of hyperbole for "perhaps faster than you would believe is possible". The term refers to the common perception that New York City is very busy and that people often are in a hurry and likely to be impatient.

(original)

Han fångade sparken med huvudet

Det har skrivits så oändligt mycket om de som skriver elaka kommentarer anonymt. Goesta skrev att jag fått förhållandevis få elaka kommentarer i förhållande till hur många som läser min blogg. Jag förtjänar alltså fler? Hmm, nej, jag fattar vad han menade.

Saken är den att de grövsta påhoppen raderar jag. Igår var det nån som tyckte att det var läge att anonymt inflika att jag såg ut som puckelryggen i "I Rosens Namn". Det kändes säkert jättekul att slänga iväg en sån syrlig liten godbit anonymt. Men igen så glömmer den som skriver spydigheter bort att det finns en människa på andra sidan skärmen. Just den här kommentaren bet väl inte så illa, men den är ganska typisk. Och riktad till någon som länge, länge kämpat med en rädsla att inte duga så hade den kunna tagit mycket värre.

Jag förstår inte hur ni tänker när ni slänger iväg era elakheter. På sistone har en ännu mer tragisk samling människor börjat kommentera. De har så lite att komma med så att de enbart kommenterar andra som kommenterar. Nån sorts metakommentarer. Självklart anonyma. Alltid anonyma.

Ibland får jag en känsla av att det är nya människor som tillkommer. Nya spydiga kommentarorer tar plats på den nersläckta scenen. De levererar sina giftdrypande monologer i skuggorna. Och varje gång någon bloggare reagerar så svarar andra: bry dig inte om dem, de är bara avundsjuka. Well, en elak, bitsk, och i många fall träffsäker, kommentar biter ändå kan jag meddela. Oavsett varför den skrivits. Och oavsett om den skrivs som nån sorts motpol till de många positiva.

Igen vill jag bara be er att tänka på att det inte sitter en redaktion med härligt cyniska människor bakom bloggarna. Oftast är det en enda människa. Oavsett hur populär bloggen är. Och oftast är det nån som tar åt sig. Men kanske är det det ni vill. Att såra. Att skriva spydigheter från en plats i mörker utan att behöva stå för dem.

Jag tror att jag senast skrev om detta bland kommentarerna till mitt inlägg Sal 16. Inget nytt har tillkommit. Och inget har förändrats. Hoppas ni får ut nåt av påhoppen. Ni vinner. Jag har ingen chans mot skuggfigurer.

i see a darkness

Trams

Mobilkondom. Det kan faktiskt vara det absolut löjligaste jag hört talas om någonsin. Visst, det finns säkert smuts och bakterier i överflöd på mobilen, men om ni på fullaste allvar använder er av en mobilkondom så behöver ni hjälp. Ni är vä-hä-häldigt nära smutsfobi. Det är lite i nivå med att inte ta i handtag utomhus eller att tvätta sig med tvål varje jävla gång man tagit i något. Skärp er. Lite skit rensar magen und so weiter. Mobilkondom. Vart i helvete är världen på väg?

Gud är tillbaka

Brinn i helvetet, Susanne Lanefelt.

Det här ska handla om träning. Problemet är bara att jag nog inte är rätt person att snacka om träning. I alla fall inte den fysiska sortens. Den utanför sängen. Ähä.

Jag har aldrig ägt ett gymkort. Jag har enstaka gånger i mitt liv bestämt mig för att komma i form. Det brukar hålla i sig i ungefär två löppass, sen skiter jag i det.

Så att be mig skriva om träning är bara det roligt i sig. Ät kolhydrater. Och kött. Eller? Jag vet inte. Jag gillar kött. Och potatis. Men om spinningpasset blir lidande vet jag faktiskt inget om.

Det är inte så att jag inte vill träna. För innerst inne är jag sugen. Men en kombination av att jag är smal, mår bra och har världens sämsta karaktär gör att det inte blir nåt av. Jag är så lat att jag inte sträcker mig efter fjärrkontrollen om den ligger för långt bort. Istället sitter jag och tittar på meningslösa program om jordekorrar i de södra delarna av Ekvatorial-Guinea. För att min arm är 12 cm för kort för att nå soffbordet.

Samtidigt kan jag ägna timmar åt saker jag tycker om. Jag kan gå runt och handla en hel dag för att bjuda folk på en god middag. Förmodligen knatar jag en mil eller två bara för att hitta rätt sorts kapris. Brottas med pensionärer i nån märklig saluhall för att få tag på rätt sorts parmesan. Hoppar högt för att nå den där flaskan med olivolja på översta hyllan i en skum siciliansk butik i Northcote. Och sen bär jag aptunga kassar hem genom Melbourne. Och får träningsvärk på köpet.

Men att jag skulle ge mig in i en sal med speglar, lyssna på techno, svettas och cykla som om jag hade hela Hells Angels efter mig?

Tror inte det.

Kanske om de hade en hylla med importerad salsiccia på rea längst fram istället för en svettig nazihotting med mikrofon.

Då jävlar skulle ni få se på cykla.

ge den en minut och femtiofem sekunder tycker du inte om den då ska du ha stryk hårt och länge

Brother - Annuals

What have I become?

För ett tag sedan skrev jag om att jag var med och jobbade på en reklamfilm för Australian Childhood Foundation, en organisation som bland annat hjälper barn som utsatts för sexuella övergrepp. Mina vänner Emma och Cameron kom på idén till slut och är de som bör äras. Jag hjälpte dem på ett hörn med val av musik. Här är i alla fall den färdiga filmen.

Allvarligt

Alltså, this whole travelling business. Jag vete fan vad det är, men de senaste veckorna har jag varit så in i helvete seriöööös. Allt har varit på blodigt allvar. Att lämna hemmet och tryggheten för en stund fick mig att inse hur mycket i mitt liv som måste tas tag i. Och därför har det varit pannan i djupa veck. Non stop fanimej. Och så kan vi ju inte hålla på. Me no likey at all.

Visst måste saker råddas, men att gå runt och vara allvarlig är inte min kopp, inte alls. Det får bli som det blir. Jag sätter lite bollar i rörelse, sen får vi se. Att försöka planera i förväg och stirra sig blind på olika tänkbara scenarion kommer inte funka. Nä, nu ska här tas lugnt. Saker kommer hända, sanna mina ord, men att sitta här och nojja blir det inget med.

All work and no play makes...

Äh, ni fattar.

Tyck om

Etienne D'aout - Malajube
Montreal -40˚C - Malajube

Jag och Liv har ett ansikte ihop

Herte, Gotland, 29 juli 2006

peace enters in

For to know nothing is nothing, not to want to know anything likewise, but to be beyond knowing anything, to know you are beyond knowing anything, that is when peace enters in, to the soul of the incurious seeker.

- Samuel Beckett

23rd street

Flickor i barer

De viktigaste flickorna i mitt liv har jag träffat i barer. Nån av oss har stått vid baren när den andre klivit in. Vi har sett varandra genom massorna av människor, känt det som att vi var de enda två i rummet, yada, yada, börjat prata och sen har vi fallit för varandra. Antingen där och då eller efter att vi känt på varandra ett tag. Efter det har vi älskat och hatat, skrikit och gråtit, i ett fall förlovat oss och i samtliga fall till slut skiljts som ovänner. Det har aldrig slagit fel.

Med flickor i barer har jag gått igenom de bästa och värsta ögonblicken i mitt liv. Jag har älskat och blivit älskad av andra, men aldrig har det varit så intensivt som med flickor jag träffat i barer.

I vissa fall har jag förlorat mig själv. Helt tappat begreppen. Jag har betett mig som jag vet inte vad. Endast med flickor i barer har jag varit desperat. Skickat sms, brev och märkliga ord. Smask pladask har jag fallit. I flera veckor efter det där första mötet har jag försökt bete mig normalt. Jag har aldrig lyckats.

Som tur är har de flickor jag utsatt mitt märkliga beteende för oftast varit vettigare än jag. De har stannat när andra skulle sprungit. Till slut har jag börjat bete mig normalt. När jag förstått att de verkligen vill ha mig. Varför mig, när du kan få vem som helst, har jag desperat undrat. För att jag vill ha dig, pucko, har de svarat.

Flickor i barer.

Hatten av.

Ni har förändrat mitt liv. Fått mig att bete mig som en idiot. Fått mig att sänka garden. Blotta strupen. Fått mig att garva åt mig själv.

Och jag älskar er för det.

Bananas

Här sitter jag och känner in staden

Los Angeles var precis så lurigt att få grepp om som jag hade väntat mig. Som Ernst Kirchsteiger försökte jag känna in staden, men det var lönlöst, det fanns ingen stad att känna in. Inte ens Sunset Strip kändes speciellt där och då. Jag körde förbi Viper Room och tänkte på River, gick Venice Ocean Walk och tittade på galenskapen där och garvade åt det elände som heter Rodeo Drive. Och även om varje plats på nåt sätt var exakt som väntat, fast i mindre format, så gick det inte att hitta nåt Los Angeles. Det fanns ingen själ. Det kändes som att LA var en samling upplevelser, men utan sammanhang.

Och trots att alla sagt att det var precis så jag skulle uppleva Los Angeles så var jag besviken. Jag ville så gärna motbevisa alla som dissat Änglarnas Stad, men hur jag än försökte så gick det inte.

I ett sista desperat försök åkte jag längs Pacific Coast Hwy till Malibu för att komma ifrån allt. Åt lunch på Moonshadows, stället vid stranden som Mel Gibson festade på innan han bestämde sig för att köra bil jättefort jättefull och klaga på judar.

På väg tillbaka sätter jag på bilstereon för en stund.

Och då händer det.

Till en mild bris och ett glittrande hav drar Elton Johns "Tiny Dancer" igång. I sex minuter och femton sekunder känns det som att jag är ett med LA, att jag fattar lite vad staden handlar om.

Nästa låt är "My Humps" med Black Eyed Peas.

Det lilla samförstånd jag haft med staden försvinner med ens.

Dags att åka hem.

Eller i alla fall dags att åka dit jag bor.

Till Melbourne.

Att komma hem ska vara en schlager

Mitt i natten på min flygresa mellan Melbourne och Singapore började jag storgrina. I mörkret någonstans över Borneo satt jag och hulkade okontrollerat åt Kaj Pollaks "Så som i himmelen". Jag blev förbannad på mig själv. Som en trulig skolpojke torkade jag ilsket bort tårarna med tröjärmen. Hade jag kunnat sparka hårt på något hade jag gjort det. Mest för att jag inte förstod varför jag satt och bölade. Kanske var min resa hem till Sverige jobbigare än jag förstått. För så bra var han ju inte, Mikael Nyqvist. Men grinade gjorde jag. Åt något. Kanske för att filmen handlar om att komma hem, om att finna glädjen igen. Jag kände nog igen mig i det där. Jag visste inte hur det skulle kännas att landa i Sverige och Stockholm. Till slut orkade jag inte ens torka tårarna utan lät dem rinna ner för kinderna och tröjan. Flygvärdinnorna kom förbi och frågade om allt var som det skulle. Var det något de kunde göra?

"No, I'm fine, i'm going home. I'm going home.", svarade jag snorigt.

Och på skärmen dirigerade Mikael på som om inget hänt.

Always For You - The Album Leaf

Hyckleri

Det blir en reflektion för stunden.Är lite bladig efter ett par snuskigt stora mojitos. Jag bor på Viceroy i Santa Monica. Vid poolen sitter de fina människorna. De snuskigt rika. När jag hånflinar och pekar finger petar mig någon i sidan och påpekar att jag faktiskt bokat rum här. Att jag faktiskt betalat för samma service som de jag flinar åt. Jag sitter och låtsas vara alternativ och utanför, men ändå sitter jag här. I deras bar. På deras hotell. Och betalar samma priser som de. Vem är det som hycklar säger nån till mig. Du eller de?

56th Street

guggenheim

Nu med skägg

Jag sitter i en kompis lägenhet på Lower East Side och känner att jag vill blogga. Det sjuka är att jag känner att jag måste förklara mig. Därför fortsätter jag blogga. Därför behövde jag fundera. Känns det som att jag måste skriva. Men eftersom det är jag som bestämmer här så tänker jag skita i det.

I alla fall just nu.

Jag läser igenom kommentarerna och förundras - igen - över hur mycket märkligt som skrivs här. En del människor är så positiva så att jag inte vet vart jag ska ta vägen (och ja, jag förstår att en del är ironiska).

Andra är så arga för att folk tycker om det jag skriver så att jag kan se dem framför mig tuggandes fradga framför skärmen. Och visst, jag förstår dem. Det finns bättre saker att läsa. Finare saker. Men kära barn, det här är en blogg. Min ventil. Ta det för vad det är. Jag har aldrig jämfört min blogg med klassisk litteratur. Blotta tanken är ju helt befängd. Det här är en blogg. Populärkultur. Eller åtminstone populär nånting. Låt folk läsa och låt dem tycka om även om det finns bättre saker att gilla. Det finns väl ändå viktigare saker att vara arg över?

Jag skriver här för att det ger mig något. Jag behöver skriva av mig. Och jag tycker om uppmärksamheten. Självklart är det så. Men sån har jag varit hela mitt liv. Jag har alltid sökt rampljuset. Det som är märkligt den här gången - med bloggen - är att jag inte aktivt sökte uppmärksamheten. Folk hittade hit av sig själva.

Jag kommer förmodligen att bli mer privat vad gäller min person och öppnare vad gäller andra saker. Familjen får acceptera att det här inte är en avrapportering om vad som händer i mitt liv just nu. Jag vill inte skriva av tvång. Det här är funderingar, gamla och nya. När jag känner för det.

Om min jorden-runt-resa så här långt kan man säga mycket. Och skriva mycket. En del kan jag skriva om. Om att komma hem till exempel. Annat kan jag inte skriva om ens om jag hade velat. Tyvärr.

Miffo.

Jag såg Peter Jöback på Times Square nyss.

Det kan jag skriva om.

Och Ralph Fiennes på Balthazars för ett par timmar sen.

Det kan jag också skriva om.

Men om det märkligaste kan jag inte skriva alls.

Ja, ja, that's life.

Men hey, Peter Jöback!

Inte så illa.



Long Blondes - Big Infatuation

Ryktet om min död är betydligt överdrivet