Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch

Dagarna i Auckland följer redan en rytm, en lunk jag söker för att göra allt lite drägligare innan jag vant mig vid staden.

Klockan ställd på 07.00,
snooza i 20 minuter,
duscha,
frukost framför tvn,
iPod på,
promenad nerför College Hill,
titta på nålen och skaka på huvudet,
upp för backen,
in på byrån,
jobba,
lunch på nåt av de asiatiska ställena på K Road,
jobba,
promenad nerför backen,
titta på nålen och skaka på huvudet,
gå in på supermarketen,
gå upp för College Hill,
laga mat,
tv,
sova.

I morgon är det fredag.

Då ska rutinen jävlar i mig brytas.

Flottur texti

Isländska Svala tipsar om lite isländsk musik på YouTube och jag klickar mig dit och får mina fördomar bekräftade:

1. Det är alltid molnigt på Island och alla flickor där är attraktiva på något älvlikt sätt.

2. Jag läser kommentarerna och inser igen att jag förstår isländska. Allt. Vartenda ord.

Flottur texti.

Got it.

Tecken på att man är - eller har varit - lillgammal:

1. Man använder sig av uttrycket "till yttermera visso".

Tolv

Det känns galet nog att bo i Melbourne när man vill kommunicera med Sverige. Åtta eller tio timmars tidsskillnad beroende på årstid gör att man sällan kan höras på vettiga tider. De få samtal jag har haft med mina vänner de senaste åren har uteslutande skett på fyllan. Antingen har jag ringt dem runt midnatt i Australien och skrikit och haft mig. Eftersom klockan är lunchdags hemma i Sverige då har de sällan varit imponerade. Lika lite imponerad blir jag när de sen ringer tillbaka kalaspackade sex timmar senare då de är ute och stökar medan jag ligger och trynar som bäst.

Men Auckland tar priset. Tolv timmars tidsskillnad är mongo. Jag tänker inte ens försöka ringa nån i Sverige.

Inte en chans, Frans.

Hamster

Jag har lärt mig en sak när det gäller idéer. Om jag inte skriver ner dem med en gång glömmer jag bort dem. Det slår aldrig fel. Annars kommer jag ihåg att jag att jag haft en bra idé, men utan att komma ihåg vad den gick ut på. Till följd av detta skriver jag numera in saker i min mobiltelefon, på post-it-lappar och på många andra ställen. I morse vaknade jag med laptopen bredvid mig i sängen. Nån gång under natten hade jag öppnat mina virtuella post-it-lappar på datorn och skrivit en sak.

Hamster.

Det var allt.

Jag vet inte vad jag hade kommit på, om det gällde en reklamfilmsidé, en textidé eller nåt annat.

Hamster.

Undrar vad jag tänkte.

Utan byxor i Tyrolen

Jag älskar att resa, gärna med så lite bagage som möjligt. De senaste åren har dock ett problem uppstått. Min kamera måste ju förstås med på resan. Med örton objektiv. Eller nej, vänta lite, mina kameror måste med. Gärna två, ibland tre. Systemkameran för rent plåtande och småkamerorna för kvällar då jag inte orkar bära med mig den stora. Och så laptopen förstås. Den är alltid med. Och den externa hårddisken där jag lagrar bilder. Och tar jag med mig datorn kan jag ju lika gärna ta med lite filmer på dvd. Det regnar ju ibland. Och iPoden packar vi också ner. Jag tvingar mig att inte ta med min gamla iPod trots att den kan funka som back-up till den externa hårddisken. Men min iPod Shuffle åker med. Och min PSP. Och en miljard meter kablar av olika slag. Jag klockar in på ungefär 18 kilo innan jag ens packat några kläder. Men vad fan, ett par kalsonger, en sliten t-shirt och två par strumpor får räcka för en månad hemifrån.

Vem fan behöver byxor?

Jag har ju alla mina prylar.

Vad göra?

Istället för att blogga om nåt vettigt tänkte jag utnyttja dem som varit på norra ön här på Nya Zeeland. Jag kommer ju ha ett antal helger ledigt och jag funderar på att hyra en bil och dra ut och köra lite. Kan någon rekommendera nåt sevärt hade jag blivit glad som ett barn på socker. Och jag säger det igen; norra ön, inte södra.

Två kameler och en missad flight

Jag satte mig i taxin i söndags morse för att åka till flygplatsen. Utanför lägenheten mötte jag fullt med folk på väg hem från krogen. En kille i rugbytröja gick med armarna runt två flickor. Det var svårt att avgöra om de höll honom uppe eller om de var på väg hem för lite snusk. Solen hade precis gått upp och allting var som det brukar en söndagsmorgon. Taxin svängde upp på Swanston Street och sakta åkte vi upp längs Melbournes huvudgata. Vi stannade vid ett rödljus. Med trötta ögon tittade jag ut genom rutan till vänster. Vid ett träd stod två kameler bundna. Inga skyltar, ingen förklaring, bara två kameler vid ett träd. Jag var för trött för att tänka klart, så istället för att undra varför det stod två kameler bundna vid ett träd började jag fundera på personen som bundit dem där. Vart hade han tagit vägen? Var han inne i butiken på hörnet för att köpa jättestora bajspåsar eller hade han bara tröttnat på att hans kameler envisas med att hoppa upp i sängen så att han inte får plats, och därför övergivit dem bundna vid ett träd? Och varför två kameler? Hade det inte räckt med en? Lägenheterna i Melbourne är stora, men inte så stora. Undrar hur kamelers fötter låter mot parkettgolv, tänkte jag sen. Jag kunde alltid höra min labrador Leva när hon tassade fram över parkettgolvet i min lägenhet. Trivsamt klickade klorna mot golvet när hon gick ut i köket för att dricka vatten. Låter det lika trivsamt när en kamel gör det? Och stor måste inte vattenskålen vara? Allt det där funderade jag på där vid rödljuset. Inte en sekund undrade jag varför det stod två kameler bundna vid ett träd. Det var en sån dag. Sen missade jag flyget till Nya Zeeland. Men det var inte kamelernas fel.

Operation Spark Finder

I går kväll satte jag mig ner och skrev ett inlägg som hette "Vägs ände". Efter en timmes skrivande var det skrivet och klart. Mitt farväl till bloggen. Hej då. Tänkte jag. Men i morse när jag kom till min mustaschbyrå öppnade jag upp mailboxen och läste ett mail om att jag blivit erbjuden att skriva krönikor i en ganska så jättekänd tidning riktad till tjejer. Jag omvärderade mitt beslut. Skrivandet här har gett mig möjligheter att skriva på sätt jag inte ens hade en tanke på för ett år sen. Jag har blivit ombedd att skriva krönikor i olika tidningar och jag har börjat skriva på en bok. Det känns rätt pantat att sluta blogga nu. Så istället för att ta död på bloggen får jag se till att göra nåt åt den. Hitta gnistan igen. Jag börjar leta genast. Måste bara hitta på en reklamfilm för en chokladbit först.

Movember

Auckland alltså. Och Movember. Jag vet inte om fenomenet Movember slagit i Sverige än, men här nere är det en jättegrej. Under november månad samlar man in pengar till forskning runt prostatacancer. Ett sätt att visa att man är med på tåget är att man låter sin mustasch växa. I slutet av november hålls tävlingar där bästa muschen vinner. Under hela månaden får folk med mustasch dessutom rabatter på allt från drinkar till mat på restauranger. En del ställen bjuder till och med på hela kalaset. Mycket trevligt. Det gör också att mer eller mindre alla killar på vissa arbetsplatser sportar olika sorters ansiktsbehåring. På byrån jag hamnat på här finns det allt från killar som ser ut som Ned Flanders till klassiska Saddam-look-a-likes och fjuniga mopedhuliganer. Och alla nickar vi åt varandra på stan och i sagda barer.

Long live the mo.

It's sex o'clock

Så varför Nya Zeeland? Jag vet inte, men jag har alltid varit fascinerad av detta land som ligger längst bort från Sverige. Gräv en grop så hamnar du i Kina hette det när jag var liten. Nja. Gräv en grop så hamnar du i Wellington, NZ hade varit det korrekta svaret. Det känns som att jag måste ge Auckland en chans, och en månad känns som en ganska lagom tid att känna på ett land jag inte vet så mycket om. Dessutom är det "christmas party season" i reklambranschen. Det festas ganska duktigt och det är ett bra sätt att lära känna människor. Jag måste bara försöka komma ihåg att sex faktiskt betyder siffran sex, precis som i Sverige. Om en flicka i Auckland säger "It's sex o'clock" så försöker hon inte vara knullrolig, hon vill bara berätta vad klockan är. Bra att komma ihåg.

Flyg, fula fluga, flyg.

Jag packar igen. Viker saker och lägger dem till rätta i väskan jag köpte av en tandlös thailändska i Los Angeles. Det känns som jag inte gjort annat de senaste åren. Packat alltså. Köpt väskor av tandlösa thailändskor har jag bara gjort en gång. Den här gången är det dock för ett kortare äventyr jag viker tröjor. En månad är ju inget egentligen. Det känns så där att åka hemifrån, men det måste göras. Måste kolla. Känna lite. En månad på hotell låter jättespännande för en del, men jag har gjort det ett antal gånger nu. Det känns gjort. Pringles i små burkar, once you pop you can't stop, småflaskor med sprit och städerskor som knackar fastän man har "don't disturb"-skylten på handtaget. Been there, done that. Men Auckland, New Zeeland blir det. Och ett jobb som på papperet lever upp till de krav jag satt. Vi får se. Vill nog inte lämna Melbourne, tror jag. Well, well. Den här gången skiter jag nog i Nålen. Japp, så får det bli. Det känns tuffare så.

Strandfotboll med Ronaldinho. Typ.

Det finns många märkliga minnen att berätta om och det här kommer inte att betyda nåt för 99,8% av er. För ett drygt år sen spelade jag beach cricket med Ricky Ponting på en strand i Queensland. Ricky Ponting är kapten i Australiens cricketlandslag. Efter en lite märklig filminspelning stod jag där och spelade, jag vet inte... typ brännboll, med en världens bästa cricketspelare. Som svensk, och kanske världens sämste cricketspelare, kändes det ganska jättemärkligt. Men ett roligt minne är det. Speciellt när jag ser kamerorna zooma in på Rickys ansikte. Han ser ond ut. Och han såg fan inte snällare ut när han spöade mig och mina kompisar. För spö fick vi. Duktigt med.

Ketchup

Jag har ju som jag sagt legat rätt lågt på jobbfronten den senaste månaden. Vet ju fortfarande inte riktigt vad jag vill. Dock inser jag att jag måste småjobba lite för att få stanna i landet. Därför har jag haft lite krokar ute. Fel fiskar har nappat ett par gånger, men helt plötsligt fick jag två kvalitetsfirrar på kroken samtidigt. Jag är på väg att träffa en av dem nu. Den andra fisken pratade jag med igår. All good. På måndag kommer jag med största säkerhet blogga från ett annat land. I alla fall i en månad eller så. Det går undan in the life of the silverfish, gott folk. Häng med, som han Aschbergarn sa.

Vädjan

Snälla ni, gå och titta på Cansei de Ser Sexy på Debaser i morgon.

Puh.

Lease.

Cricket

Det sista tecknet på att jag är officiellt störd har visat sig. Jag sitter hemma och tittar på cricket på tv. Och jag tycker om det. Ganska så jättemycket, faktiskt. Det finns något både rogivande och spännande med detta extremt långsamma spel. Faktum är att själva monotonin är en av de saker som gör spelet intressant. Man sitter inte och biter på naglarna, utan istället följer man spelarna på ett ganska lugnt sätt. När det blixtrar till då och då reagerar alla desto mer. I like it.

Just nu har i alla fall "The Ashes" börjat. Serien matcher mellan Australien och England är en oerhör stor händelse både här och i England. Australien brukar spöa engelsmännen, men förra året fick the aussies stryk för första gången på mycket, mycket länge. På grund av detta är årets "Ashes" större än någonsin.

Och jag sitter och njuter framför tvn.

Nu bröt de just matchen för en kopp te.

Lovely.

Afri Cola

Inte för att nån bryr sig, men här kommer en länk som inte gör reklam för en sajt jag gillar. Fortfarande lika märklig film dock.

Put another yada yada on the barbie

Klockan är miss i nassen och jag har precis kommit hem från en klassisk australisk grillkväll hemma hos Robin och hans flickvän Tilly. Hon heter förstås inte Tilly utan Matilda, men så funkar det här. Alla ska ha ett smeknamn. Gary blir Gazza, David blir Davo och jag blir... Jonas. Hmm. Det märkliga på kvällens grillafton var dock att det var en annan kille där. Vi hälsade. Jonas, sa jag. Jonas, sa han. Det var konstigt. Dansk kille på genomresa. Vi pratade engelska. Ett par gånger körde han loss på danska. Då log jag och åt korv. Förstod inte ett ord. Fram till för en halvtimme sen var det över 30 grader. Nu är det 17. Mr Mongo sköter vädret i Melbourne. Eller Fredrik Reinfeldt. Så måste det vara. Han ska ha spö.

I love you, Marit

My Love - Marit Bergman

Kissnödig

Jag kom just hem från en liten runda på stan. Varför jag fick för mig att gå ut vet jag inte. Det är molnigt, men värmen slog emot mig som en vägg när jag öppnade dörren. 37 grader i dag. Det är faktiskt skrattretande varmt. Brisen är mer obehaglig än nåt annat och Melbourneborna ser plågade ut. Dessutom kommer galningarna fram i horder. Eller så är det värmen som plockar fram galningen i oss alla. Jag såg just en kille stå och pinka mitt i gatan. Han såg helt normal ut, snygga kläder, välvårdad och allmänt prydlig. Förutom den där lilla detaljen då. Snorren i handen får alltid en liiiten varningsflagg i min bok. I alla fall mitt i en gatkorsning.

Pissoar - snorre i handen = ok

Gatkorsning - snorre i handen = inte ok

Enkla regler.

Let love rule

Eftersom jag inte jobbar just nu har jag lyckats vända på dygnet ganska rejält. Jag vaknar sent och går sällan till sängs tidigare än 04.00. Jag skriver. Jag dricker. Jag skriver. Sover oroligt. Och jag tittar på film. Av någon anledning fick jag just för mig att jag ville se Eternal Sunshine igen. Jag vet inte varför. Jag minns när jag såg den första gången. Med vissa filmer vet man med en gång. Jag vet inte varför, men efter 30 sekunder började jag le och sen kunde jag inte sluta. Jag älskade allt från Kaufmans manus och skådespelarinsatserna till soundtracket och Gondrys bildspråk. Jag föll smask pladask. När twisten dök upp efter en halvtimme eller så blev jag lite förvirrad ett tag, men när jag accepterat den kom jag snabbt tillbaka. På något sätt speglar "Eternal Sunshine" och "Closer" kärleken bättre än några andra filmer jag sett. I alla fall just nu i mitt trötta sömngångartillstånd. And oh, Michel Gondry är Gud. Men det har jag ju redan berättat.

Ord

Man behöver inte nödvändigtvis hålla med om det Carl Hamilton skriver för att njuta av hans kolumn "Verkligheten hinner alltid ifatt män i tofs". Skriva kan han. Och jag är en sucker för bra rubriker.

Klädval

Jag brukar inte hänga på så många uppmaningar om listor eller enkäter, men på Hannas uppmaning - och för att få en hyfsat klädintresserad killes perspektiv - så svarar jag på denna.

1. Hur viktiga är kläderna för din identitet?

Det korrekta jag-bryr-mig-inte-om-vad-folk-tycker-svaret är säkert, "inte alls", men mitt svar blir nog ändå att de är extremt viktiga. Med kläderna markerar jag för andra vem jag "vill vara" och med kläderna placerar jag mig i - eller utanför - de grupper av människor jag träffar. Jag är förmodligen för medveten om hur mycket klädvalet påverkar. Eller i alla fall för intresserad.

2. Uttrycker du dig annorlunda från dag till dag beroende på sinnesstämning, etc?

Både ja och nej. Jag använder kläder som uttrycksmedel i vissa fall, dock inte lika mycket som flickor, men visst, jag använder färger och plagg för att påverka mig själv, och andra.

3. Hur mycket använder du kläder för att passa in?

Jag använder kläder för att passa in, men försöker allt som oftast göra det med en twist. Jag vill inte passa in. Våga vägra. Scenapan vill skilja sig från mängden. Om jag måste passa in använder jag mig av "reglerna", men försöker att vrida och vända på dem så mycket som möjligt. If that makes sense.

4. Hur mycket använder du kläder för att få bekräftelse?

Jätte.

5. Hur mycket använder du kläder för att utmärka/få makt?

Makt? Att folk gillar hur jag är klädd ger mig kanske lite tillfredställelse, men lika gärna kan det få mig att hamna i underläge. Och i slutändan handlar det ju bara om kläder, inte om dina verkliga styrkor. Jag använder nog inte kläder alls för att få makt, tror jag.

Feber minus en grad

De ljög.
Det blev bara 36 grader i dag.
Småkallt.

Happymart

My main man Nicolas har regisserat en film för MTV UK. Den är väldigt, väldigt mycket Nicolas. Inte för att det säger er nåt, men i alla fall. It's oh so Nicolas.

The poo

The Polish Ambassador är skiten.

Bara så ni vet.

Vädergudarna boffar lim

Jag vet att jag skriver om vädret en hel del, men det beror på att jag aldrig varit med om såna omställningar som här i Melbourne. Ena dagen är det långkalsonger, dagen efter högsommarvärme. Det är helt bisarrt.

För några dagar sen såg jag folk med mössa och vantar på sig.

I morgon ska det bli 37 grader varmt.

Och ingen reagerar.

Alla är vana.

Sjuttiotalshaiku

Livet är en fest
Håll med om det folk och fä
Livet är en fest

on/off

Sommarkväll

Det är kväll i Melbourne och gatorna luktar av sommar. Asfalten som hettats upp hela dagen andas och får hela staden att kännas levande. Alla ljud och dofter blir starkare, de blandas med varandra till ett märkligt kaos av intryck. Utanför min lägenhet sitter fyra flickor från förorten i en bil och sneglar oroligt mot ingången till baren i källaren. De är alldeles för unga, men ännu hoppas de att de tjocka lagren av smink ska lura David som vaktar dörren. Flickan i framsätet smetar på mer rosa läppstift, rättar till brösten och i en synkroniserad rörelse öppnar de fyra flickorna bildörrarna och kliver ur. Jag vänder blicken från dem till David och förstår med en gång att de inte har en chans att komma in. David ler mot mig medan jag tömmer brevlådan i porten. När dörren slår igen bakom mig hör jag fyra tonårsröster i kanon. Men i kväll kommer ett fyrstämmigt trevande "hi" inte att göra någon skillnad. I alla fall inte på Elizabeth Street i Melbourne. Sex trappor upp hör jag genom öppna fönster hur deras röster försöka övertala David en stund till, men till slut försvinner de. Jag går igenom min post och upptäcker ett meddelande om att de ska spela in reklamfilm utanför min port nästa vecka. De ber om ursäkt för oljud och de avspärrningar filmandet kommer orsaka. För mig känns det konstigt av en annan anledning. Det är jag som skrivit reklamfilmen. Det känns som det var hundra år sen nu, dagarna har blivit år, tänker jag tyst. De fyra tjejerna kommer få vänta 1500 år på att komma in i baren i källaren. Kanske 1000 om de är snygga.

Enkät

Hej, vi är tre studenter från Örebro Universitet som studerar Medie & kommunikationsvetenskap. Vi skriver en uppsats om bloggar och dess effekt på publiken och då ni som läser här är publiken så är vi mycket intresserade av era tankar. Därför skulle vi vara mycket tacksamma ifall ni ville fylla i vårt online-formulär som ligger här

Tack på förhand. (Jonas, vi fick inget svar på mailet där vi frågade om lov så om du misstycker så får du ta bort kommentaren)

Anders, Martin och Johanna

The baddest thugs from South Australia

Jag sitter och läser på lite om Hilltop Hoods och kommer på mig själv med att skratta högt. Jag tycker det är väldigt roligt med vita rappande killar som försöker låta som att de är bad niggaz. Det är väl helt ok att vita unga män anammar en musikstil och ett stilspråk, men ändå sitter jag och ler när jag tittar igenom bilder och lyssnar på Hilltop Hoods låtar. De har några ok beats och "The Hard Road" är inte dålig, men det går inte. Jag kan inte.

Killarna kommer från Adelaide.

Inte den hårdaste av städer, om vi säger så.

Jag tror inte att vägen har varit så jävla hård, faktiskt.

Känns mer som straight outta Kungsbacka än Compton.

Aijt?

The Hard Road - The Hilltop Hoods

Jag är han

För övrigt har jag kläderna från profilbilden på mig i dag. Jag ser ut exakt så där. Dock har jag haft svårt att äta eftersom jag stått bredbent med tummarna i mina fickor hela dagen.

Men vad fan, vill man vara profilbild får man lida pin.

Shoegazing in Richmond

Idag har jag gjort det skamliga. Nej, inte visat könet för en grupp skolbarn. Inte heller har jag sjungit med i Tomas Ledin-låtar framför nyktra människor.

Jag har varit på min månatliga skamrunda till IKEA.

Den här gången struntade jag i mitt vanliga låtsasvarv genom butiken. Jag gick rätt till den svenska matbutiken utan att passera gå. Förutom de obligatoriska bilarna blev det även kaviar, pepparkakor, glögg och ballerinakex. Och svenska skorpor.

Jag tycker inte ens om skorpor.

Meta

Det här med bloggandet. Jag märker ju själv att det har förändrats. Mitt alltså. Och det beror inte på nån sorts hybris. Jag kom inte från ingenstans, fick en plats i idol för att i slutändan hamna i Brinkenstjärnas stall. Jag är fortfarande ingenstans. Jag är fortfarande där jag var. Där jag är. Om det jag skriver har förändrats beror det på andra orsaker. Hänsyn kanske. Oro att uppröra fel människor. Oro att inte uppröra alls. Jante är så djupt rotad i mig så ni behöver inte oroa er. Jag märker ingen som helst skillnad trots att bloggen blivit mer populär. Och det är nog tur det. Jag söker uppmärksamheten och älskar att sola mig i glans av alla sorter. Den glans jag fått på grund av bloggen är dock den märkligaste någonsin. Det är en glans jag läser om. Det handlar om mig, men ändå inte alls. Trendgalan utser mig till populäraste blogg och jag läser om det på nätet. Jag finns, men ändå inte. Jag hälsar på i Sverige, ingen kommer fram, men ändå får jag mail från folk som sett mig på gatan. Det är en mycket märklig känsla. Jag är "känd". I och för sig i den minsta av världar, men ändå. Jag har aldrig känt av det. Kanske är allt det här på låtsas. Jag skriver kuken då och då för att provocera mitt eget språk, för att uppröra mig själv. Ni finns inte. Jag finns. Men inte ni.

Couch potato

Ahh, klockan är morgon och jag har bestämt mig för att se staden. Göra den! Ta bilder av den! Vad som helst! Jag har suttit inne och kurat för mycket på sistone. Därför kliver jag upp, sätter på lite te, duschar, tittar ut... och upptäcker att det spöregnar. Kuken. Istället senaste avsnittet av Studio 60 som jag har... öh... fått... levererat... över natten.

Nevada Day II, te och täcke i soffan är också rätt soft.

Fuck you, regnet.

Tsunami

Jag skrev just ett inlägg om den Tsunami som är på väg mot Japans kust. Hoppas det är falskt alarm. Aftonbladet har redan toppat med nyheten. Expressen skriver fortfarande om Anna Sjödin och en förlorad nalle.

Jonas ser ut som min bror. Dessutom har han släppt en skiva.

Min gamle vän och namne Jonas Larsen har släppt en ny skiva. Vi sjöng ihop när jag pluggade för ganska många år sen och redan då skrev han låtar och siktade på en karriär som rockstjärna. Envis som fan är han också. Den här skivan har han sponsrat själv genom att jobba sena kvällar på Statoil. För ett par år sen hade han en mindre hit som snurrade på ZTV. Kommer tyvärr inte ihåg vad den hette. Förlåt, Jonas. Men nu släpper han alltså nytt. Och vad fan, vad har man vänner till? En skamlös plug för en kompis skiva alltså. Om ni gillart kan ni kolla in hans hemsida.

Om ni tycker att han bryter lite så beror det på att han kommer från ett land som heter Örebro.

Som kuriosa kan jag nämna att jag tycker Jonas är kusligt lik min lillebror Andreas.

Men det hör kanske inte det här inlägget till.

Väder

I förrgår var det 29 grader i Melbourne.

I dag är det 5 grader.

...

Återvinning

Jag lyssnar mycket på musik just nu. Och kanske borde jag dela med mig mer. Men istället kommer jag på mig själv med att återvända till Andrew Bird hela tiden. Jag vet inte varför. Men jag tycker om nästan allt med hans musik. Det borde du också göra.

Tables And Chairs - Andrew Bird

Jag står

Av olika anledningar råkade jag såra någon häromdagen genom att jag blev rejält trött och förbannad och fräste ifrån via mail. Fräsandet gällde saker jag inte tänker gå in på här. Jag är trött, grinig och känslig just nu och i precis fel ögonblick fick jag ett anklagande mail från en person som känner mig allt för väl. Jag tycker att jag hade rätt i sak, men det rättfärdigar inte min reaktion, som var att bita ifrån. Och det rejält. Jag ångrade mig morgonen efter, men då var skadan redan skedd.

Kanske är det därför jag bloggar mindre de här dagarna också. Jag är trött och frustrerad och vet att jag är ett blödande sår som väntar på att någon ska hälla salt i blottade ådror.

Jag är inte olycklig, långt därifrån, men skölden är nere just nu.

Ord menade som en klapp på kinden känns plötsligt som slag i ansiktet.

Jag står.

Jag faller.

Jag står.

I väntan på nästa slag.

Partay

Det är märkligt. Jag tittar på min länklista till höger och tänker att det hade varit så jävla roligt att träffa er alla. En fet jävla fest där alla hade kommit och garvat ihjäl sig åt varandra. Kanske beror det på att jag sitter 400 000 mil bort, men ändå, det hade varit intressant. Jag känner (knappt) ingen av er. Förmodligen är det därför jag fascineras av tanken på att träffas.

Jag har en liten lägenhet i Horan vi hade kunnat ses i. Typ 18 kvadrat. Bröderna Gelin i köket med Maggie, Zoe och Eff. Håll fingrarna i styr, Eff. Mamselamsen i leopardsmönstrat sittandes på soffan tjabbandes med Mikebike om fan vet vad medan Marla vant lutar på huvet åt... jag vet inte.

Det hade varit en bra fest.

För mig.

Jag vill verkligen träffa er alla.

Och det känns jättekonstigt.

New cultures, new ways to hurt yourself.

Screw top caps that fail and cut the palm of your hand because you're too pissed to give a fuck.

Now there's a wound I didn't even know about three years ago.

Jag ska bara

Dagarna går i varandra. Jag lever i nån sorts ingemansland där inget händer, men allt skulle kunna om jag bara tog tag i saken. I stället ingenting. Jag väntar. På vad vet jag inte. Jag har varit företagsam så länge, nu känns det plötsligt som en del av det där runnit av mig. Men jag vet att jag bara måste ta nya tag, och det kommer, men just nu känner jag inte för det. Allt känns oviktigt. Liksom. Jag kommer närmare och närmare insikten om att jag måste göra nåt annat än det jag gjort de senaste åtta åren.

Men vad?

Valen är oändliga och just det gör allt så svårt. Vad skulle du göra om du kunde göra vad som helst? Jag vrider och vänder på alla alternativ och inser att möjligheterna är för många, för abstrakta, för osäkra. Det säkraste alternativet är förstås att bara fortsätta med det jag gör. Lunka på. Men jag har aldrig varit sån. På gott och ont ser jag utvägarna och vet när jag måste ta dem. Problemet just nu är bara att de är så många. Istället sticker jag huvudet i sanden en stund till.

Jag ska bara, sa Alfons.

Kunde varit jag.

Kristallkul

Jag gjorde det där testet där man sätter sin musikspelare på shuffle och låter den svara på frågorna. Svaren blev helt galet sjuka, jag vågar inte publicera. No way, José.

Ett exempel:

What song will they play at your funeral? Brittas Fitta

Hur fan visste iTunes det, undrar jag.

Spooky.

Jag är avslöjad.

Brittas Fitta - Bare Egil Band

Mate, quit your day job. Seriously.

Jag tycker synd om killen som är illustratör på Aftonbladet. Han sitter säkert med ett antal opublicerade seriealbum som refuserats av oförstående förlag som Galago och Semic. Varje dag tar han tunnelbanan till jobbet. Han är en killen som aldrig ler. Istället sitter han där och glor ut genom rutan. Med vilsen blick åker han till redaktionen i Globen City med hopp om nåt spännande att bita i. Under tiden illustrerar han bråk i fotbolls-VM.

Och andra intressanta händelser.

Ont

"Lite champagne har aldrig gjort ont"

Lite, Jonas.

L I T E !

Glömde faktor

Jag brände mig i solen igår förresten.

Det hettar.

Ville bara meddela det.

Igenkänd

Musiken spelade högt på St Jeromes igår och jag satt och väntade på en vän. Jag var lite småirriterad eftersom han var sen. Precis när jag var på väg att kasta in handduken kommer det fram en flicka till mig.

"Är du svensk?"

Jag svarade ja, och hann knappt fundera på hur i hela världen hon gissat sig till det innan hon fortsätter.

"Är det du som skriver bloggen?"

Det finns inte ord för hur bisarrt det kändes att bli igenkänd 2000 mil från Sverige, men Amanda var var väldigt trevlig och jag tvingade henne att prata med mig en stund. Det visade sig att hon pluggade psykologi och var på på nån sorts utbytestjosan från Linköping. Vi pratade vidare och hon berättade att hon snart skulle tillbaka till smällkalla Sverige. Att bara uppleva Melbourne på vintern känns som ett straff tycker jag, men hon hade inte så mycket att välja på.

Amanda gick, jag fortsatte vänta på min vän en stund, men till slut skickade han ett sms och berättade att soffan i Collingwood var alldeles för mjuk för att han skulle orka ta en taxi in till stan.

Jag gick hem genom ett stojigt Melbourne och småfnissade lite åt att ha blivit igenkänd som den där bloggaren.

Sjukt.

Men Amanda var trevlig.

Vuxenpoäng

Innan varje tv-serie och film på australisk tv får man en liten varning så att man ska veta hur hemskt det man ska titta på är på en skala.

"This show contains nudity, adult themes, sex scenes, frequent coarse language and some violence."

Avskräckande?

Jag gissar tvärtom.

Man vill ju åtminstone veta vad "adult themes" är.

Samtal om pensionssparande?

Vilka band som var heta på 80-talet?

Eller bara lite pinsamt raggande på fyllan?

Spring, spring, spring, spring, spring, spring, spring, släpp hästarna fria.

Ännu en dag till ända. Det har varit helgdag i "The Garden State" idag. 120 000 människor tog sig till Flemington Racecourse för att titta på galopp. Galet. Melbourne Cup är lite som Valborg hemma. Den stora skillnaden är att även de vuxna festar. Nåt så in i helvete. Och allt på grund av ETT hästlopp. Det är the Royal Ascot, hattar och blottade lökar kombinerat med skolavslutning och drängfylla.

Själv sket jag i det trots att min kompis Tilly ordnat "members tickets".

Jag kommer förmodligen gå på Oaks Day på torsdag istället.

Lite champagne har aldrig gjort ont.

Vi ses där.

Pubrock

Som de flesta svenskar hade jag väldigt dålig koll på australisk musik innan jag flyttade hit. Mr Strypsex, Men At Work, Kylie, Midnight Oil och Crowded House var väl i stort sett det man hade hört.

Hunters & Collectors är ett av de där banden som är ikoner här nere, men som aldrig blev lika stora nån annanstans. De började spela 1981 och splittrades 1998.

"Throw Your Arms Around Me" från 1986 är en av de där låtarna som kan få vuxna australiska män att skråla med samtidigt som deras ögon fylls med tårar. Jag har sett mer än en kalaspackad kille bjuda upp sin flickvän till dans när han hör den här låten.

Och australiska män dansar inte.

Inte.

Throw Your Arms Around Me - Hunters & Collectors

Då, för länge sen.

Det är sent en natt i Kings Cross. Hororna försöker vinka in amerikanska sailors med löften om fitta och dans. Kanske inte nödvändigtvis i den ordningen. Själv står jag i en bar och låter mig förföras. "I have a thing for hands", säger hon och vänder mina handflator uppåt. Hon låter fingrarna glida längs fårorna och känner försiktigt på ett ärr hon hittar på min tumme. Hon sluter ögonen och låter fingrarna fortsätta upp längs min underarm. Jag känner håren resa sig medan hennes fingrar sakta trevar uppåt. Killen bredvid mig i baren tittar först på henne, sen på mig. Jag ler. Hela mitt vuxna liv har jag varit tillsammans med flickor så det är inte ofta jag låtit mig smekas i barer av okända skönheter. "You're a virgo, with quite a lot of leo", säger hon och öppnar ögonen. Mina höjda ögonbryn är svar nog. Hon tar tag i mitt ansikte med ena handen, stryker min kind och vänder sig om för att gå till toaletten. Efter 20 minuters samtal med en av mina vänner börjar jag undra vart hon tagit vägen. Det finns inget annat än en toalett dit hon gått och hon har inte kunnat passera det bord vi står vid obemärkt. Jag letar efter henne, men hon är borta. Jag går igenom hennes handväska efter ett nummer att ringa, men hittar inget annat än ett par kreditkort. På väg hem ett par timmar senare lämnar jag in väskan på polisstationen. Jag träffar henne aldrig igen.

Typ

Nån undrade hur många läsare jag har. Jag har (enligt statcounter) ca 4000 unika besökare per dag (5000 träffar). Jag snittade fler tidigare, men i takt med att jag skrivit mer sällan försvinner folk.

Men typ så.

Jag gillar inte ordet typ, men i det här fallet kommer det att reta just de jag vill reta.

Typ.

Möten i natten

Jag är tydligen en "känd bloggare". Det hela är lite märkligt eftersom väldigt få i bloggosfären har träffat mig. Jag har inte ens b-kändis-status. Inga filmpremiärer, inga rabatter på La Redoute och inga stockings från fan vet var.

Noll.

Kanske är det som en del tror; jag finns inte.

Om man läser andra "kända bloggare" verkar det som att alla hänger med alla. Det slafsas mule på Tranan och det dricks drinkar på Riche. Jag har fan inte träffat nån. Eller jo, några har jag väl stött på, men min lista blir kort:

1. Niklas

2. Maggie May

3. Viggo

4. Maria

5. Frida

5. Pontus

Vissare kändare än andra, men i alla fall.

Jag har fan inte träffat nån.

(Om jag glömt nån får ni hojta)

How about you?

De tre nervösaste ögonblicken i mitt liv

1. När jag öppnade dörren och klev in för att möta scenskolans jury i Malmö.

2. När jag öppnade dörren och klev in för att möta scenskolans jury i Göteborg.

3. När jag plockade fram ringarna av blått papper och friade till min dåvarande flickvän i Venedig.

Mejl

Nästan alla som skriver mail till mig börjar med att skriva "Du får säkert jättemånga mail så jag förstår om du inte har tid att svara."

Jag vill börja med att berätta att jag inte får så många mail. Skriv gärna fler (till min yahooadress, inte hetmajlen). Jag gillar brev.

De senaste veckorna har jag varit dock jättedålig på att svara på de få mail jag fått. Känns lite pinsamt eftersom jag just berättat att jag inte får så många.

Jag lovar att svara.

Promise.

I morgon.

Word of the day - Procrastination

natten är varm

Natten i Melbourne är varm.

På min väg hem möter jag studenter, uteliggare och människor som inte vill sig kategoriseras av en svensk hobbyanalytiker. På ytan är jag lugnet själv. Under ytan leker nerverna hela havet stormar utan att jag kan påverka.

Vad vill jag?

Vad gör jag?

I ena vågskålen har jag reklamjobb som gör mig lönemiljonär och mer därtill. I den andra har jag ingenting. Och ändå allt. Reklamen gör mig bara lycklig när jag kan förändra något. "Bidra". Få er att lyfta på ögonbrynen och nicka gillande. Resten av tiden är reklamandet en sorg som äter stora hål i min själ. Lyxproblem kan tyckas, men det struntar jag i. Vi pratar om mitt liv här, och mitt liv ser ut så här.

Så vad göra? Skriva vidare på "boken" medan jag försörjer mig verkar väl vara den enklaste lösningen. Men saken är den att mina potentiella arbetsgivare förväntar sig mer om de ska betala mig vad jag vill ha. Som de flesta växer jag med ansvar, men problemet är att ansvaret samtidigt äter upp mig. Jag vill, men hatar, att VARA mitt jobb. Och det är vad som krävs av de som vill anställa mig. Och kontaktar jag mindre byråer undrar de varför jag ringer dem. Har han psykiska problem ser jag dem undra. Du kan få bätter betalda jobb utan att anstränga dig, ursäkta, men nej, vi fattar inte varför du inte vill leka med de stora pojkarna längre, har du gått in i väggen, dörren är där, tack, men nej tack.

Natten i Melbourne är varm.

Det hindrar inte tankarna från att galet springa i cirklar.

Flashigt

Your Hill - Dntel

Rest in pieces

P W Botha har avlidit.

Det var inte en dag för tidigt.