PS

Och blir ni inte glada, och kanske till och med lite tårögda, när ni ser kramkillen krama den där första äldre damen har ni inget hjärta i kroppen.

Spam

Jag fick ett mail med rubriken:

You ejacculatte within a few minutes of penetration!

Kan man få latten med extra skum?

Undrar jag.

Kramar

Ni har säkert sett videon med killen som delar ut gratis kramar till förbipasserande. Jag blev som så många andra lite småvarm när jag såg den första gången. Döm av min förvåning när jag var i Sydney veckan senare och jag såg killen mitt på Pitt Street Mall. Jag hade inte fattat att videon var inspelad här i Australien. Men det var den alltså. (Så här i efterhand ser man ju med en gång att det är gågatan i Sydney han är på. Konstigt vad man inte lägger märke till när man inte aktivt letar.)

Juan Mann, som killen kallar sig, har ingen annan baktanke än att få folk att le, säger han i en intervju i Sydney Morning Herald.

Jag stannade i en kvart för att ta bilder och se hur folk reagerade. Jag kan meddela att han lyckades ganska bra med sitt mål. De som inte kramade honom gick i alla fall vidare med ett stort leende på läpparna.

Idag hörde jag att killen varit med på Oprah i veckan. Allt på grund av lite kramar på YouTube.

Och ja, jag kramade honom.

Blev lite tårögd också.

Förstås.

Det kan ha varit de spexiga byxorna han hade på sig.

Mitt stilsinne grät.

Så säger vi.

Arrival

Det känns skönt att veta att det finns människor som är sjukare än jag.

Länkarna

Enligt uppgift är det här den femte mest länkade bloggen i Sverige. Det är extremt smickrande och väldigt, väldigt svårt att greppa.

Några gånger har jag märkt att det jag skriver här tas upp på andra håll i bloggosfären, men det är lätt att glömma att folk faktiskt läser. För mig är det nog ett måste att glömma.

Hade jag känt mig tvingad eller peppad att sprida saker jag tycker är viktiga på en mer "viktig" nivå hade den här bloggen blivit något helt annat. Och det tror jag inte att jag vill.

Jag vet att jag bloggat oerhört sporadiskt och blekt den senaste tiden, men sånt är livet ibland.

Sånt är bloggandet.

I alla fall mitt.

Det faktum att det här är den femte mest länkade bloggen i Sverige får mig att känna visst illamående. Jag känner mig skyldig att skriva bättre. Annorlunda.

Men det blir inget med det.

Det här är jag.

Det här är vad som bjuds.

Var dag var mörker

Jag tittade ut genom de stora fönstren och allt jag såg var mörker. Göteborg i februari var precis lika fruktansvärt som det brukar vara. Och trots att jag satt på Sveriges bästa reklambyrå kändes allt bara tomt. Jag borde jobbat livet ur mig för att imponera på mina arbetsgivare, men det gick inte längre. Jag var på botten. Allt var bara mörker.

Och ingen förstod.

Visst såg familj och vänner att jag inte mådde lika bra som jag brukade, men ingen anade hur illa ställt det var. Uppbrottet från min före detta flickvän vara bara det första steget på min resa in i mörkret. Jag var en spillra av den jag en gång varit.

Precis just då, när regnet som kanske var snö som kanske var regn piskade rutorna på NK-huset som värst, fick jag ett sms från Björn Rietz i Melbourne.

"Sitter i Richmond, äter en Thai Beef Salad och dricker en kall öl. Det är 34 grader varmt."

Jag bestämde mig där och då för att fly Sverige en gång för alla.

Jag måste bort.

Börja om någon annanstans.

Tre månader senare landade jag i Melbourne.

Utan något annat än hopp om ett liv.

Söndag

Tiden går. Klockan är snart halvnio på kvällen och fortfarande är det ljust. Försommar är lika magiskt här som hemma och nu när vi gått in i sommartid blir det plötsligt än mer påtagligt vad som närmar sig. När ni ställde tillbaka klockan i natt ställde vi fram vår. Kvällarna är längre och ljusare och Sverige känns längre bort än någonsin. Och tidsmässigt är nu tio timmar efter istället för åtta. Medan jag skriver det här märker jag en av de stora skillnaderna mellan svensk sommar och australisk. När mörkret väl kommer går det fort. På en timme går vi från skymning till mörker.

Jag har spenderat veckan med att se mycket film. "The Departed" var väldigt, väldigt bra. Visst var den extremt våldsam och Jack Nicholson var nästan en karikatyr på sig själv, men fan, en bra film var det.

I veckan köpte jag även "It's all gone, Pete Tong" på inrådan av en söt isländsk bloggare. Om ni får chansen tycker jag definitivt att ni ska se den. En mycket annorlunda feelgoodfilm. Jag mådde bra i alla fall.

Och så "Crash" som jag lyckades missa på bio. Såg även den hemma häromdagen och trots att jag sett mycket bra film på sistone stod den ut rejält. Vilket manus! Och alla duktiga skådisar! Och musiken! Och, och, och! Allt var lysande.

Nu har telefonen börjat ringa. Blandade bekanta försöker släpa med mig ut på Halloweengalenskaper, men jag tror att jag håller mig hemma ikväll. Scenapan i mig vägrar att jag göra nåt halvdant. Antingen all out eller ingenting. Och jag har nada lust att börja rådda utklädnad nu. Nej, det blir nog sitta hemma och muttra framför tvn istället.

Spank me, I've been bad.

Det här med "guilty pleasures".
Toto?
Kom igen.
Jag blir tårögd av att titta på "50 First Dates".
Tycker den är lite fin.
Kanske inte i klass med Gadjo Dilo, men ändå.
Den förra raden var jag tvungen att lägga in för att ens kunna nämna "50 First Dates" i samma inlägg.
DÄR snackar vi nåt man inte tar upp på middag med finkulturella människor, gott folk.

Äpplet, klapp, klapp, klapp.

Det ska erkännas; jag är Applefetischist. Jag är en av de där som älskar allt med Apple. Hur mycket än folk än försöker klanka ner på Apple är jag trogen in i döden. Jag är nästan överdrivet förälskad och trogen skulle säkert de flesta säga, och till och med jag kan se att det är så. Jag blir stolt varje gång det kommer nåt nytt som jag gillar, nästan som att det var nån i min familj som designat det. Det spelar ingen roll att en del säger att det finns bättre musikspelare, som en lallande fåne håller jag mig till iPoden.

Jag vet att det finns långt bättre datorer än Apples, men ändå beställde jag en ny 17" MacBook Pro igår. Och trots att den kostade som en mindre bil så känner jag inget annat än glädje. Jag kommer med största säkerhet dregla över den iPhone det ryktats om i flera år när den väl släpps på marknaden. På samma sätt jag stod åt viftade åt armarna åt Tim DeLaughter i The Polyphonic Spree när jag såg dem live, äter jag allt Steve Jobs matar mig med.

Jag undrar hur han gör.

Hade Apple spelat i Allsvenskan hade jag stått på ståplats varje vecka. Jag hade åkt med på alla bortamatcher och jag hade slagits med dem som snackat skit om mitt lag. Jag hade badat i fontäner och jag hade skrikit mig hes för att hylla de mina.

Jag är bortom all räddning.

Bunny says, Bunny does.

(\__/)
(='.'=)
(")_(")

Bunny says, "Chill out, have fun, play nice."

Up in the ass of Timo

Lounging

Dagarna går i varandra och samtalen med agenter och byråer har plötligt blivit min enda kontakt med en bransch jag varit en del av i åtta år. Det känns konstigt. Och samtidigt händer det ju en massa annat i livet som man måste ta hand om. Så även om det verkar som att jag tröttnat på bloggen så är det inte så. Jag behöver bara få lite struktur igen. Bloggen finns konstigt nog i bakhuvudet ganska stor del av tiden, men eftersom jag inte framför datorn hela tiden så skriver jag inte de där spontana nonsensinläggen längre. Men samtidigt skriver jag inte heller de där inläggen om saker jag minns eller känslor jag har. Det är helt enkelt för mycket på gång just nu. Bloggen får vila lite. Den sitter på soffan och tittar på tv en stund. Äter lite nötter. Softar med fötterna på bordet. Kanske en folkis eller två. Skriver lite när han hinner. Snart igång igen. Måste bara vila lite.

Fuck you, solen.

30 grader och sol idag. Trots det har jag inte lämnat lägenheten på hela dagen. Jag har slösat bort en möjlighet till att sitta nere vid floden läsandes en bok eller chansen till en promenad längs strandpromenaden i St Kilda. Istället har jag suttit inne och läst. Sett på tv. Surfat.

Förmodligen förtjänar jag stryk.

Tre saker jag inte riktigt förstår mig på

1. Semikolon
2. Roland Cedermark
3. Livets nycker

Prawns à la fuck

Nån som lagat knullpastan? Jag är nyfiken på om ni gillade den. Tyckte själv att man kunde kört med en halv citron istället för en hel. Jag gillar chili, men man får nog även vara lite försiktig med flarnen om man är ovan.

Jag jobbade en gång med en kille som bjöd tjejer på hummer första middagen hemma hos honom. Jag tyckte det var lite overkill. Eller ganska jättemycket overkill, faktiskt. Själv har jag en lite enklare rätt jag brukar bjuda på den där första gången. Mest för att det är gott. Enkelt. Och för att jag kan laga den samtidigt som jag konverserar lite snyggt. Andra rätter kan jag inte laga med nån i närheten. Svårt koncentrerad. Och arg. Blir jag. Inte bra som dejtmat. Tror på den gamla husregeln för reklamare:

KISS.

Keep.
It.
Simple.
Sucker

Jättelöjligt

Ibland skriver jag inte om saker jag verkligen gillar för att andra gör det på annat håll. Det är verkligen jättebarnsligt. Som att jag vill att min smak ska vara exklusiv. Att bara jag får tycka att vissa saker är bäst. Eff skriver ofta om två av mina favoriter; Cat Power och Mitch Hedberg. Så då får inte jag göra det. Tänker hjärnan. Den ska fan tas upp på bakgården och örfilas upp lite. Hjärnan alltså. Den är dum. Så nu måste det sägas: har ni inte insett Cat Powers storhet måste ni lyssna in er och har ni inte sett komikern Mitch Hedberg måste ni googla eller kolla honom på YouTube. Era liv kommer bli rikare. Gör det nu. Gå.

Mitch

I bought myself a parrot. The parrot talked. But it did not say, "I'm hungry." So it died.

Måndag

Sakta kommer sommaren. Varje morgon jag lämnar lägenheten för att köpa latte på Centre Place känner jag solens strålar sakta bli varmare och varmare. Det ät tröttsamt att vänta på samtal från agenter och byråer, men just nu är det så mina dagar ser ut. Jag ringer lite samtal och spenderar sen resten av dagen görandes ingenting. Jag försöker vara ute så mycket som möjligt. Sommaren i Melbourne kan vara ohyggligt varm och egentligen är det nu som alla Melbournians njuter mest. Vi är mitt uppe i det bisarra som är Spring Racing Carnival, en månad fylld med olika galopplopp. Alla klär upp sig till tänderna, dricker skumpa och tittar på hästar som springer fort, fort. Jag har inte varit på nåt lopp i är än, men gissar att det kommer snart. Alla går. Trots att det alltid sker i Melbourne står Australien stilla när Melbourne Cup går av stapeln i början av november. Jag tycker att det är lite märkligt att ett galopplopp kan få landet att stanna upp, men så är det.

Idag har den stora nyheten varit att en hästjävel som dog för typ 100 år dog av arsenikförgiftning. Phar Lap blev förgiftad. När mormor var ung. Jag gäspar lite och skakar på huvudet av förvåning.

Slötittade lite på Idol nyss och givetvis åkte min andra favorit ut idag. Lisa Mitchell kommer förmodligen också klara sig i fortsättningen, men nu är det inte mycket kvar att titta på. Kvar har vi ett gäng publikfriande karaokesångare med noll framtid som skivartister.

Istället avnjuter jag ett av Greys Anatomys bästa avsnitt på länge. Det slår mig hur mycket jag älskar bra tv. Ända sen jag var liten har jag älskat tv. Vi är uppvuxna med otroligt bra tv i Sverige, det märker man snabbt när man flyttar utomlands. Australien är faktist inte så kassa de heller, men precis som hemma är det mycket amerikanskt numera. Men om ni trodde att "Grannar" var en australisk ikon så har ni inte sett "Home and Away".

Där snackar vi fair dinkum aussie smörja.

Hybris

Jag vill gärna tro att Bon hittade Mjolk via mig. Jag kan även skvallra lite och meddela att de splittrats. Fredrik som är en trevlig skånsk gosse drog från brödraskapet. Han har även designat typ allt ni ser i min lilla presentationsbild. Svårt bra smak. Har han. Lars känner jag inte.

Tre saker ni inte visste

1. Lasse Brandebys Kurt Olsson-kostym luktar oerhört illa av svett och cigg. Kräkvarning.

2. En av Sveriges mest kända barnprogramstjärnor har en gång, i en väldigt snäv krets, varit känd som "Bajskungen" för hans ambition att aldrig ha vanligt sex innan han kört tvåan.

3. Måns Herngren använder sin bastu som humidor.

Evolution

Det suger förstås att det är Dove som ligger bakom den här lilla filmen, men intressant är den.

Me and a black bitch who bit my arm

Det var egentligen inte meningen att det skulle gås ut igår, men nu blev det så i alla fall. Hamnade med Jacqui och hennes vänner på The Argo i South Yarra. Jag och Darcy fann oss omringade av flickor som småberusade pratade om sina senaste erövringar. Jävlar i havet vad det hade tagits för sig. Jag och Darcy pratade datorer. Fy fan vad tragiskt. Dessutom berättade han att hans band "Mr Jigga" fått mail och beställningar från folk som upptäckt dem via den här bloggen. Han var mycket fascinerad. Du får gärna skriva om oss fler gånger, vi bjuder på fylla för varje såld skiva, hintade han. Såatte. Ehh, Mr Jigga alltså. Fina killar. Bra live. Och snygga. Säkert välhängda.

När alla andra ville packa ihop och gå hem blev det som det brukar. Jag ville förstås motsatsen. Ensam fortsatte jag ut i natten. Först mötte jag upp med mina vänner Paul och Simon på Chapel Street, men efter ett tag tröttnade jag på deras jakt på droger och drog vidare upp till Fitzroy och klubben Alia på hörnet av Gertrude och Smith. Den första som hoppar på mig - bokstavligen - efter att jag klivit in, är Nadia, flickan som också går under namnet "girl who always gets naked". Hon frågade om jag lagt upp fler nakenbilder på henne på nätet sen sist. Nej, det muttrades så mycket, sa jag. I could give you plenty more, svarade hon och blinkade. Hennes pojkvän kom lämpligt nog och gav henne en drink just då, så jag slapp svara.

Igen hamnade vi på en märklig fest i ett omgjort loft eller "warehouse conversion" som det heter här. En man med hel leopardkostym öppnade dörren och pussade alla på kind. Jag dansade tryckare med en labrador.

En sån fest.

En sån natt.

En sån morgon.

Var det.

Dagens ord

Man lär sig nåt nytt varje dag. Fängelse heter "gaol" i Australien. Och ja, det är samma ord som jail. Fast här har de behållt den äldre stavningen. Så nu vet ni det.

Nada dis

En sak slog mig just. Det är sällan disigt här. Nästan aldrig, faktiskt. Det tycker jag är konstigt.

Video killed the radiostar

Triple J är en radiokanal här i Australien. Och en sak ska sägas; privatradio ger mig krupp, hjärntumörer och vanföreställningar om domedagen. Presentatörerna på kommersiell radio skrämmer mig mer än Storpotäten någonsin gjorde. Och då var jag ändå skiträdd för Mr Potatis. Jag var tvungen att gömma mig när han körde igång sitt "putt, putt, putt". Livrädd. Men presentatörerna på Rix, Mix Megapol och de andra radiokanalerna väcker nåt annat i mig. Ingen normal människa pratar som de gör. Vad är det de gör med sina röster? Jag kan inte lyssna.

Måste.

Stänga.

Av.

Men Triple J är annorlunda. I alla fall lite. Förutom att de som väljer musiken lämpligt nog delar min musiksmak så är de inte så där over the top som på andra kanaler. Jag kan lyssna utan att stänga av. Nu har de dessutom startat nån sorts tv-show som heter JTV. Varje lördag morgon vaknar man bakfull, sätter på tvn och möts förvånande nog av lysande musik och ännu bättre videos.

Jag har tidigare skrivit om hur mycket jag älskar musikvideos. Det är ingen slump att många av mina favoritregissörer började som just regissörer av musikvideos. Spike Jonze och Michel Gondry är två jag skrivit om tidigare. I morse såg jag denna video till Ben Kwellers "Sundress". Kanske inget mästerverk, men i sin enkelhet är den faktiskt ganska lysande. Välberättad och inte minst visuellt utsökt. Som amatörfotograf tycker jag det är intressant att regissören är så skicklig på komposition, kontraster, ljus och färgbehandling. Ta en titt på videon. Varje klipp skulle i sig vara ett lysande fotografi.

F**k

Just det ja. Jag har ju tittat på en hel del Deadwood också. Bra, men inte strålande, skulle jag vilja säga.

Pang, pang, fucking, fucking cunt cocksucker fuck.

I 30 timmar.

Jag har svårt att bli upprörd.

Blir mer illa berörd av Siwert Öholm.

Hmm...

Mörkret sänker sig över ett småkyligt Melbourne. Vädret här har fått smartare människor än jag att bli galna av frustration. Man packar aldrig ner "vinterkläderna" här i alla fall, den saken är säker.

Idag har jag faktiskt inte gjort nånting. Jag önskar att det fanns något element av min dag som vore värt att rapportera om, men inte då. Jag får gripa efter halmstrån. Och jävlar som jag får sträcka mig.

Frukost: Tre rostade mackor med jordnötssmör och sylt.

Nyttigt.

Nej, det var väl det mest intressanta.

Hittills i alla fall.

Vänta bara.

Sverige och drogerna

Torsdag kväll och funderingar framför datorn. Läser Virtanens inlägg om knarket och finner det mer fascinerande att Resumé tar upp det hela som en nyhet. Virtanen har provat knark. Jesus. Att Stockholms mediavärld fullkomligt dammar av kola vet ju alla redan. Att ni inte får läsa om det i tidningen beror ju helt enkelt på att alla gör det. Eller har gjort det. Det finns helt enkelt inget nyhetsvärde i att folk springer in på tjotta och drar i sig knark då och då. Man kan tycka vad man vill om det, men att det ska bli rubriker av det är rent löjeväckande. Det knarkas rätt rejält i världen. Det är inte så bra, men människan har alltid älskat berusningsmedel. En av de farligaste och mest beroendeframkallande drogerna efter crack och heroin är nikotin. Alkohol är inte heller så bra. Inte alls, faktiskt. Varför pratar vi inte om all fyllemisshandel istället för journalisters och avdankade friidrottares privata drogvanor?

Buh Bye Bobby

Bobby went out with a bang. Det här är hans sista framträdande. Han framförde en egen låt; "The Boy Had Trouble". Den är nu en av de mest önskade låtarna på radio i Australien.

Ute

Det är inte så att jag har mycket att göra, tvärtom. Grejen är den att det är försommar och jag är ledig för första gången på väldigt länge. Det blir helt enkelt inte så mycket tid framför datorn. Men å andra sidan börjar jag tröttna på den friska luften, papegojorna i träden när jag tar mina morgonutflykter med kameran, och solen som värmer upp allt som varit dött. Fy fan för det. Nej, snart är jag tillbaka framför datorn igen. Blek är det nya brun. Och jag börjar bli för brun redan. Fy fan för brun.

Filet O' Fish

Slapphet

Jag vet att jag inte varit speciellt flitig med bloggandet på sistone. Jag lovar att bättra mig. Promise.

Australian Idol dog just

Bobby Flynn åkte ut. Jag orkar inte ens beskriva hur trött jag blir. Patetiskt.

Knullpasta

En av mina vänner är kock på en restaurang i Sydney. En gång för länge sen hade jag lovat att bjuda en flicka på middag hemma hos mig. Två timmar innan hon skulle dyka upp satt jag forfarande fast på jobbet. Desperat ringde jag till min vän och bad honom hjälpa mig. Jag behöver nåt enkelt, men som ändå imponerar, sa jag. Han sa till mig att svänga förbi restaurangen för att hämta upp råvarorna på väg hem från jobbet. När jag kom hem hade han skrivit ett enkelt och pedagogiskt recept till mig. Dessutom var allt upphackat och klart. En vän i nöd and all that.

Längst ner på receptlappen hade han dock skrivit till en sista mening.

If this doesn't get you laid, nothing will.

Ingredienser:

500 g skalade räkor
1-2 vitlöksklyftor
1-2 tsk chiliflarn (hackad torkad chili med frön och allt) beroende på hur starkt du vill ha det
2-3 msk olivolja
1/2 citron
Tagliatelle
Soltorkade tomater (ungefär 6 st)
1 litet glas torrt vitt vin
Ruccola

1. Hacka vitlöken fint.
2. Hacka de soltorkade väldigt fint (helst i matberedare)
3. Riv skalet av en halv citron (spara citronen)
4. Hacka en handfull ruccola

5. Sätt på pastan
6. Stek vitlöken och chiliflarnen i olivoljan på medelvärme i typ tio sekunder
7. Kasta i räkorna och se till att de får smak av den nu smaksatta oljan
8. Kasta i de hackade soltorkade tomaterna och rör runt.
9. Häll i ett litet glas vitt vin
10. Och en handfull hackad ruccola och rör runt
11. Pressa i saften av en halv citron
12. Pastan är förstås klar precis just nu, annars ställer du stekpannan åt sidan.
13. När pastan är al dente häller du av vattnet (duh) och sen häller du tillbaka pastan i kastrullen.
14. Häll såsen över pastan.
15. Lägg upp på två tallrikar
16. Krydda med lite salt och peppar från kvarn
17. Toppa med mer ruccola
18. Och ganska rikligt av det rivna citronskalet
19. Ät
20. Knulla (ledsen, men det stod så)

Jay

"You gotta get out before it kills you", viskade Jay till mig i baksätet på en taxi på väg till en ny fest nånstans i Sydney. Hans trötta och snälla ögon stirrade för en gångs skull strängt på mig. Från att ha varit en av Australiens mest firade reklamare hoppade han av nyligen för att skriva på nåt eget. Det blev en barnbok. Ett konstigt val kan man tycka om man känner Jay som jag gör. I ett tidigare liv var Jay officer i brittiska elitförbandet SAS. Han slutade med det för han tröttnade på att se vänner omkring honom dö i strid. Hur han hamnade i reklambranschen vet jag inte, men han är på alla sätt briljant, både som människa och kreatör. Kanske var det därför hans ord till mig tog hårdare än om de kommit från nån annan.

Istället för att tänka på det mer åkte vi vidare mot nya galenskaper. För så länge vi inte stannar upp kan vi låtsas att vi rör oss framåt. I tre dagar hade jag träffat folk i branschen. Sydney stannar aldrig. På samma sätt som det alltid finns en fest i New York finns det alltid en branschtillställning i Sydney. På nån pir här - eller ett lager där - arrangeras det alltid nåt reklamigt. Är det inte Getty som vill slicka upp branschen i brygga så är det ett produktionsbolag som vill att vi ska jobba med deras regissörer. Och så länge man tar det för vad det är går det alldeles utmärkt att inte förakta det. Förstår man spelet kan man spela det precis som vilken annan lek som helst. "It's just a game, Jay" sa jag när vi kom fram till dit vi skulle. "I think you already know it's not", sa Jay och skakade på huvudet.

Ray

R&R

När jag har lite mer tid ska jag sätta mig ner och berätta om intervjuerna. Jag älskar intervjuer. Att bjuda på sig själv och hela den där biten. Ett spel förstås. I like. Nu är det dags att dra vidare ner till Sydney Harbour för lite drinkar på en katamaran i solnedgången. Det är det fan inte varje dag man kan skriva på bloggen.

Alltså.

Katamaran.

Sydney Harbour.

Solnedgång.

[Titel på en skiva med Bo Kaspers]

Sydney igen alltså. Och ännu ett hotellrum. Trots att jag bott i Australien ett tag nu som har jag svårt att vänja mig vid alla "Sir" och "Mr Peterson" när jag bor på hotell. Det är skönt att bli bortskämd, men samtidigt...svårt. I och för sig betalar man ju rätt saftigt...

...

Jaha, nu ringde Esther om en intervju.

måste springa

kuken

Dang!

Om att bli människa

Jag läser på Det Ljuva Livet om Erik Schuldt som svarar så här på en fråga från Goesta:

2. Vilka högkulturella uttryck borde dagens 18-åringar ta del av och skulle det egentligen göra någon skillnad i deras liv?

2. Utan viss klassisk musik skulle jag ha blivit en grundare varelse. Det är jag helt övertygad om. Gäller det här då automatiskt för alla andra människor? Svårt att sia om, men jag hoppas det. Jag skulle däremot aldrig uteslutande kunna ägna mig åt hundratals år gammal musik, då skulle jag känna mig isolerad från nuet, men den klassiska musiken är en del av ett komplett känslospektra. Eric Prydz snilletechno kan vara en del, sen italiensk 1800-talsopera en annan. Men båda behövs, för mig i alla fall.

Jag måste säga att jag tycker det känns oerhört förlegat. Sorry. Jag har själv spelat både Moliere, Lorca och Norén på olika teaterscener, men att idag hävda att man bör ha gjort det eller att man måste ha lyssnat på tex klassisk musik känns märkligt.

Visst, all kunskap är bra, men att klassisk musik idag skulle vara VIKTIGT för en ung människas utveckling? Nej, jag anser inte det. Jag är en av de idioter som alltid varit intresserad av väldigt många saker, men att sätta klassisk musik högt på den listan tycker jag verkar rent löjligt faktiskt. Samma sak gäller nog många av de pjäser jag läst genom åren. Som merkunskap har alla mina erfarenheter bidragit till den jag är idag, men jag lärde mig långt mer om livet av att jobba på ett kryssningsfartyg med ryssar och polacker än jag "lärt mig" av mitt intresse för klassikerna.

Frågan är vilka saker som borde vara obligatoriska i en ung människas utveckling. Är det klassisk musik? Ett par dikter av ee cummings? Att ha älskat så man inte vet in eller ut? Att ha kräkts blod bakom skolan i gymnasiet. Att ha rest och träffat människor, oavsett om det är i Alby eller El Paso?

En mix av allt förstås, men jag väger ändå över åt mötena.

Splitterskada

Är lite splittrad idag så bloggandet får vänta. Varför jag känner mig tvingad att skriva detta för att förklara övergår mitt förstånd. Men nu blev det så.

Senare alltså.

Vädret: Sol och tjugofem.

Så.

On The Wall

The Pool Boy

Bobby överlevde förstås. Och även om jag gillade hans framträdande igår vill jag se lite eget material nu. Inte Bobbys fel, men risken är att han blir nån sorts Mike Flowers snart; en kille som sjunger croonervarianter av andras låtar. Men vad fan, nästa vecka är det akustiskt, då jävlar.

Aj, sa magen.

Ibland inser jag att det finns folk som faktiskt läser saker jag skriver här.

Då får jag ont i magen.

Fråga

Är Deadwood bra? Jag köpte de två första säsongerna på DVD för att... för att... för att... jag vet faktiskt inte. För att jag hörde att serien var bra. Men källan och jag har inte samma smak. Han gillar Steven Seagal och Chuck Norris. På ett oironiskt sätt. So, tell me.
Puh-lease...

Besked

Idag släpper vi nyheten att jag slutar på jobbet. Det känns lite smånervöst. Inte så att hela världen kretsar runt mig, men det känns ändå lite konstigt. Från att vara med i en gemenskap går man på ett ögonblick till att vara någon som lämnar densamma.

På onsdag flyger jag upp till Sydney och stannar där i ett par dagar. Medan jag funderar på framtiden passar jag på att träffa folk, både i "branschen" och utanför. Det ska bli kul även om det är mest jobbrelaterat. På onsdag kväll blir det vimmeldrinkar med Esther, A och en massa andra gamla bekanta. Torsdagen är vikt för lite "meet and greet" med folk som vill träffa mig av olika anledningar.

Den här posten kändes lite meningslös, men jag sitter här, trummar med fingrarna och väntar på "all staff"-mailet som kommer snart. Sen får jag förklara mig för folk här resten av dagen.

Mumma.

Biff

Jag har lagat pannbiff med lök ikväll.
Till detta lingonsylt.
Det var gott.
Hade jag haft lite Rallyglass hade nostalgin varit fulländad.

Freaky

Klockan är 20.53 och Bobby Flynn har just framfört en av historiens sexigaste discolåtar, "Super Freak", som en långsam bossa nova. Dessutom iklädd en svårt töntig skjorta. Den såg ut som nåt McDonalds ratade förra året. Det var... intressant. Och ändå sopade Bobby banan med övriga deltagare just för att han gjorde nåt eget av låten. Jag har inte sett svenska Idol på många år men problemet här nere är bristen på originalitet. I stort sett hela startfältet låter som amatörversioner av riktiga artister. De gör habila versioner av gamla låtar, men de tillför inget nytt. Bobby vrider och vänder dock på allt han gör. Visst, idag var han tvingad att göra en discolåt, och det kommer aldrig att vara hans genre, men sättet han gjorde det på visar på att han har just det alla de andra saknar; originalitet. Jag kan inte lägga upp nåt klipp idag, men det kommer, I promise. Vinner inte Bobby Flynn Australian Idol kommer jag ge upp hoppet om mänskligheten. I alla fall den populärkulturella versionen av hopp. Resten lägger jag just nu på Carl Bildt.

Kuriosa

Jag har varit fantastiskt bakfull idag. Dagen har spenderats framför tvn och sista säsongen av Vänner. Jag kommer inte idag ihåg varför jag missade sista säsongen av serien, speciellt eftersom det alltid kommer vara en av mina favortiserier, men så var det i alla fall. Så nu har jag suttit och småhulkat åt Ross, Rachel och alla de andra hela dagen.

En av mina favoritgästskådespelare i Vänner är Giovanni Ribisi, som spelade Phoebes lillebror. En dag kommer jag att skriva ett inlägg om alla mina birollsfavoriter, och Giovanni finns på listan, men idag nöjer jag mig att konstatera att Giovannis tvillingsyster Marissa är gift med Beck, en kille jag liknats vid ett antal gånger. Det är antingen Beck eller draken i Neverending Story. Go figure.

I alla fall.

Den läkare som förlöste tvillingarna Ribisi hette Bibbi Hansen.

Bibbie är Becks mamma.

Sa jag att jag är bakis?

Eller att en av mina bästa killkompisar igår berättade att han var kär i mig?

Oh, well.

Om man fick göra om

Om jag hade varit den jag är nu när jag var tjugo hade jag sökt HDK eller en skrivarlinje. Men då hade jag inte blivit den jag är nu. Och jag gillar den jag blivit. Trots allt. Eller kanske just därför.

Hade du vågat chansa?

Uttryck jag inte blir klok på men som jag är ibland

Pruttfull
Full som en örn
På lyset
Packad
Dragen

Öppet för tolkning

Fredagslunch

I reklambranschen här nere är det rätt vanligt att man går ut och dricker lunch på fredagar. Man går till en pub, käkar en Chicken Parma eller Bangers and Mash och dricker en massa öl. Sen kommer man tillbaka vid fyrasnåret lite halvpackad, kollar email, låtsas jobba lite och sen drar man ut på puben igen. Jag kom just tillbaka från ett möte. Alla har dragit, så jag får väl göra dem sällskap.

Tror på korv.

Och öl.

Morsan

Jag är ledsen, men jag gjorde en fuling. När jag la ut blandskivan "dearly beloved" (scrolla, people, scrolla) så valde jag en bild av en blondin på en strand. Jag hoppades att jag skulle få kommentarer. Både på musiken och på bilden. Men inte. Visst, jag är bortskämd med kommentarer, men jag blev lite putt när jag knappt fick några denna gång. Få snälla kommentarer om musiken och inga syrliga kommentarer om valet av en ung blondin på en strand. Men igår var det så nån som skrev ett mail där de tyckte att mina tidigare omslag varit bra, medan detta var billigt. "Nån sorts Slitz-kopia". Ahhh, jag log och blev glad. Fällan hade slagit igen. Blondinen på bilden är min mamma som artonåring. Det känns lite sjukt att lägga ut den, men vad fan, att se hur ens mamma såg ut innan hon hade en tanke på mig känns intressant. Så där fick du som kallade mig gubbe.

Gotcha.

Och nu över till vädret

Idag är det 15 grader igen. Igår hade folk shorts. Idag kofta. Välkommen till berg-och-dalbanelandet. Jag räknar med snö imorgon. Eller kanske så där grisvarmt så att pensionärerna dör. Som i Aten i augusti, ni vet. Att vara meteorolog här kan inte vara det lättaste.

Konflikt med det undermedvetna

Nackdelen med att släppa på mer är att jag sitter och småhulkar åt de löjligaste saker. Visst, det är fine and dandy att jag är i kontakt med mitt inre igen, men måste idioten innanför skalet bli tårögd av alla jävla amerikanska tv-serier? Eller på grund av folk som vinner maraton or you name it?

Jävla amatör.

Lurve

Tårarna

Jag slutade gråta den dag jag fick reda på att pappa hade cancer.

Femton år gammal stängde jag av. Det var som att kroppen stålsatte sig. Jag grät inte på tio år. Inte åt någonting. Inte åt sorgliga filmer, lyckliga slut, glädje eller död. Inte åt någonting. Jag grälade med flickvänner, blev sårad till oigenkännlighet, och upplevde saker som skulle rubba vem som helst. Men jag grät aldrig. Inte en tår.

Trots att tårkanalerna torkat igen visste jag dock innerst inne att tårarna fanns kvar. Bakom fasaden. Det var inte så att jag fick fick kämpa för att hålla dem tillbaka, det var bara att jag satt min kropp under sån oerhörd kontroll att den aldrig skulle kunna lura mig till att gråta. Det var som att jag talat om för mig själv att jag måste vara beredd. Inte gråta nu. Var redo. För vad vet jag inte.

Sent i juli 1999 dog pappa. Jag grät inte. Inte en tår. Men på begravningen hände något. En präst som inte kände pappa stod och berättade om vem han var. Det har du ingen aning om, jag vet ju knappt själv vem han var innerst inne, tänkte jag ilsket. Och till tonerna av "Så skimrande var aldrig havet" förstod jag att jag höll på att bli likadan. Hälften verbal show- och dansman och hälften sluten för omvärlden.

Jag grät aldrig där i kyrkan, men jag släppte kontrollen. Med små trevande steg började jag öppna mig. Sakta sänkte jag garden för de flickor som valde att leva med mig. Jag insåg att jag hade en enorm rädsla för att bli sårad. Inte av dem utan i allmänhet. Jag hade stängt av känslorna som femtonåring just av den anledningen; jag var rädd.

Det har gått mer än sju år sen den där dagen i kyrkan. Jag är fortfarande inte den som släpper på och storgrinar, men jag gråter ibland. Jag låter tårarna välla fram och mjuka upp den jag blivit. Jag går på bröllop och snörvlar åt min osnutne syssling som definitivt inte borde vara gammal nog att gifta sig. Jag smågrinar åt filmer, tv-serier och blogginlägg. Pojken som bestämde sig för att bli vuxen har till slut insett att tårarna inte gör honom svag.

Let's hug it out, bitch.

Ikväll har Entourage premiär på rikstäckande TV i Sverige. Har ni inte sett serien tidigare får ni inte missa den för allt i världen. Jag har sett de två och en halv säsonger som visats i USA och är helt frälst. Efter en lite trött start tar serien fart och sen går det inte att sluta titta. De fem huvudkaraktärerna är väldigt olika och manuset är grymt välskrivet. Ari Gold är en av de bästa karaktärerna på TV någonsin. Den första säsongen är bra, den andra suverän och den tredje är hittills nåt av det bästa jag sett på TV. Ikväll alltså. Entourage. Don't miss it.

Hej, vad ringer du med?

I somras när jag var i Sverige blev jag påhoppad ett antal gånger av folk som vill få mig att byta mobilabonnemang. Ett helt nytt fenomen för mig. De var som tiggarbarnen i södra Europa, flaxandes med papper och broschyrer för att distrahera mig. De första gångerna sa jag bara att jag inte var intresserad, men efter ett tag förstod jag att de hade kontringsfrågor på alla standardsvar. Varje gång man svarade nåt fick man en ny fråga tillbaka. De vägrade ge sig. Jag övergick till att berätta sanningen. I Stockholm kom det framrusandes en kille med nåt vilt i blicken och frågade vad jag ringde med. Jag svarade, "Jag bor i Australien". Tystnad. Man kunde riktigt se hur han gick igenom kontringsfrågorna i huvudet. Vilken av dem skulle han välja den här gången? Till slut kom det:

- Fan.

Sanningen - Comviq: 1 - 0

Get the fuck out of my life

Förra veckan upptäckte jag följande inslag på Expressens förstasida på nätet. De angav att det var ett riktigt inslag från ett morgonprogram i Australien. För mig är det helt obegripligt att de gått på bluffen. Nu vet jag i och för sig att det är en sketch från en show i Australien som heter The Chaser, men att Expressen (och för den delen en hel del andra nyhetsmedier) inte förstod att inslaget är fejk övergår mitt förstånd. Programledarna spelar över nåt extremt och allting är lite för perfekt. Det här låg på förstasidan i en vecka innan en lillgammal copywriter från Australien påpekade det pinsamma för dem.

Guilty Pleasures

Jag läser på olika bloggar om Guilty Pleasures. Jag vet inte vilka som är mer tragiska, de som bestämt att det nu är ok att gilla viss "töntig" musik igen eller de som helt plötsligt börjar gilla Toto trots att de aldrig hört en låt tidigare. Kanske är det lättare för oss sjuttiotalister. Vi lyssnade på grejerna när vi var tonåringar. Och tyckte om det. Sen har folk gått runt och förnekat sina skivsamlingar fram till idag. Gömt saker längst bak i backen.

Trams.

Jag har förstås alltid stått för min Howard Jones-samling.

Ahem.

Kanske inte.

Men nu får jag äntligen lufta den igen.

Men jag kan ärligt säga att jag aldrig gillat Toto. Och det blir fan inget med det den här gången heller. En grupp som skriver en hyllningslåt till en av världens jobbigaste skådespelerskor har inget existensberättigande.

Hot, hot heat

Det här med vädret i Melbourne är intressant. 30 grader i Melbourne idag. Igår var det 16. Och då är det tidig vår. Det är en märklig upplevelse att leva i en stad som har 500 mil öken norrut och Antarktis fyra timmar söderut. Det är ett på alla sätt dramatiskt land.

Och det enda jag sett är kusterna. Jag har gjort strandhugg lite där och där, men inte mycket mer. Då har jag ändå bott här i två och ett halvt år. Det är som att bo i Sverige och allt man sett är Göteborg och Kungsbacka. Kanske har man åkt till Oskarshamn nån gång. Vilket öde.

Alice Springs är Östersund.
Bestämde jag nu.
Där har jag inte heller varit.
Inte i nåt av dem.

Bobby takes off

Virtanen tipsar om Bobby Flynn idag. Kul tycker jag. Killen har nåt unikt. Goooo, Bobby!

Nada fish

Jag har ju redan tidigare berättat att vissa livsmedel är "omöjliga" att få tag på här nere. Den senaste saken jag retat upp mig på är att det inte går att få tag på fiskbuljong, skaldjursfond eller något som helst fiskigt att ha som bas i tex soppor. Fiskbuljongtärning kan ni bara glömma. I alla fall i min supermarket. Det är kanske inte hela världen, men när man tänkt bjuda på fiskgryta blir man lite lätt småputt. Man kanske till och med står och svär lite på svenska. Jamen jävla fittland, kanske man säger lite omoget. Högt. Så att två norska backpackertjejer börjar fnissa på andra sidan gången. Jättebra, Jonas. Verkligen.

Smörja

Alltså, Johan T Lindwalls "artikel" från Agneta Sjödins bröllop idag på Expressens nätsida är så erbarmeligt dåligt skriven att jag började skratta mitt i eländet. Jag ska i och för sig skämmas för att jag klickade på den överhuvudtaget.

"På fötterna bar hon skor med kärlekens symbol - ett hjärta."

Jag vet att man inte ska läsa smörjan de skriver ibland, men fan, jag halkade in. De var i NYC och jag blev avis. Dessutom är det stiltje på jobbet. Att läsa Johan T gjorde dock inte dagen bättre.

"Hon fnittrade när hon såg sin blivande make. Per kramade om Agneta och de greppade varandras händer."

Jag veeet att man inte ska hånskratta åt kärlek, men här är det faktiskt Johan T vi skrattar åt. Rått.

"Champagnekorkarna gick i luften. Agneta och Per kysste varandra och stod och höll länge om varandra. När månen visade sig över Central Park stod de fortfarande där - hand i hand och kyssandes."

Johan T, Disney ringde, de vill ha manuset till Lady & Lufsen tillbaka.

Here's Jooohnny!

När jag flyttade ner till Melbourne dejtade jag en flicka under den första månaden. Det var mest på skoj, vi hade roligt ihop, men var båda överens om att vi inte skulle inleda nåt seriöst. Jag hade precis brutit upp från ett annat kortare förhållande och var rejält osugen på att inleda nåt igen. Efter en månad började vi ses mer och mer sällan och till slut avslutade vi det hela på ett ganska smidigt sätt. Tyckte jag i alla fall. Men plötsligt började jag få märkliga telefonsamtal mitt i natten och saker instoppade i min brevlåda. Det visade sig till slut att det var hon. Efter en tårfylld återträff berättade hon att hon ville att vi skulle fortsätta träffas. Jag började få lite psycho-vibbar och avböjde. Efter det har det varit lugnt i ett år. Jag får nåt sms då och då på fyllan, men värre har det inte varit. Förrän idag. När jag kom till jobbet i morse visar det sig att hon har sökt jobb hos oss. Hon sitter åtta meter bort och glor på mig med en blick av is. Hilfe.

Studio 60 on the Sunset Strip

Det har skrivit mycket om "Studio 60 on the Sunset Strip" i bloggosfären. Och varför inte. När Aaron Sorkin, mannen bakom "West Wing" är tillbaka i full prakt bör det skrivas. För tillbaka är han. När West Wing tappade fart rejält de sista säsongerna slutade jag titta, men inledningsavsnittet på Studio 60 var oerhört bra. Matt Perrys karaktär verkar extremt lovande och Bradley Whitford är minst lika bra som i West Wing.

I korthet kan man väl säga att serien handlar om en tv-show som bär många likheter med "Saturday Night Live". Vi får följa vad som händer bakom kulisserna med allt vad det innebär av maktspel och intriger. Det intressanta - precis som i West Wing - är interaktionen mellan de många lysande karaktärerna. Aaron Sorkin är en mästare på att bygga upp ståpäls. Jag kom på mig själv med gåshud tre gånger under pilotavsnittet. Dessutom klump i halsen en och en halv. Det är ett gott betyg. Följande scen är från inledningen när showens regissör lackar ur på tv-bolagens makt och feghet.

Under pressure

Han tar det här landet med storm. Människor är antingen för eller oerhört emot. Ni märker det på publiken i det här klippet. Folket har vaknat. Själv tycker jag att han varit lite ojämn de senaste gångerna, men det gör liksom inget. Även när han är lite blek är han fortfarande fascinerande. Han lirar helt enkelt i en liga för sig artistiskt sett. Hade det inte varit för Bobby hade jag inte tittat på Idol alls. Inte en challe. De andra framstår som halvdana karaokeartister i jämförelse.

Platser jag tar människor till

Det finns platser man gärna återkommer till. Platser som betyder nåt av olika anledningar. Ibland vet man inte riktigt varför de betyder så mycket. Det är platser som är magiska varje gång man återupptäcker dem. Platser som inte nödvändigtvis är magiska för andra. Jag vet inte varför jag kom att tänka på det nu egentligen. Helt plötsligt dök en av dem upp i huvudet bara. Det känns som alldeles för länge sen jag var där, trots att det inte är mer än nio månader sen sist. Här är några av mina platser utan inbördes rangordning.

1. Tallow Beach - Byron Bay - Australien
Jag vet inte vad det är med Byron Bay. Egentligen borde jag ju hata denna stad fylld med surfare, hippies och turister, med det går inte. Varje gång jag kommer ner till Tallow Beach i gryningen för att försöka surfa eller bara doppa mig i Stilla Havets vågor slås jag över hur extremt vacker världen är ibland.

2. Hotel Portixol - Palma de Mallorca - Spanien
Samma sak här. Mallis. WTF?. Men om man nån gång besökt Mallorca på vintern så möter man en helt annan ort, långt från reseledare och Grabbarna Grus. Jag spelade in min första reklamfilm på Mallorca tillsammans med Måns och Hannes och rum 21 på Hotel Portixol kommer alltid att vara så där löjligt speciellt för mig. Att lämna ett vintermörkt Sverige, checka in på detta lilla hotell i Palmas utkant, för att morgonen efter slå upp fönsterluckorna mot ett glittrande Medelhav kommer alltid att innebära total avkoppling för mig. Det var ett tag sen nu.

3. Närsholmen - Gotland - Sverige
Jag hakar av grinden och kör ut på udden. Oftast är det kallt och blåser vasst från Östersjön, men det gör inget. Det luktar räv, men jag återkommer ändå. Jag sätter mig vid muren vid fyren och bara tittar. På vad vet jag inte.

4. Käringön - Bohuslän - Sverige
Inte bara mitt paradis utan även många andras. Det gör inget. Att kliva av färjan och vandra runt på ön är - igen - nåt av det mest rogivande jag vet. Att jag sen upplevt många märkliga saker på Käringön gör ju inte saken sämre. Jag har sjungit på bröllop, ätit middag med några jag älskat och mycket annat. Och just det ja, förlorat oskulden. Bara en sån sak.

What have you

Det finns uttryck man hör varje dag, men som man aldrig kommer att använda sig av själv. De känns fel trots att alla engelska uttryck är lånade ord i ett lånat språk för mig. Ett av dessa uttryck är "what have you", som i alla fall jag aldrig hört användas i någon större utsträckning förrän jag flyttade hit.

The room was filled with rockers, metal heads, nerds and what have you.

Kanske är det utbrett och jag har helt enkelt missat det tidigare, men för mig är det ganska nytt. Och därför lite påklistrat. I alla fall i min vokabulär. Men vad fan, man kanske skulle börja? Nåt annat snajdigt uttryck man missat?

Mr Flynn

Bobby körde Queens "Under pressure" igår. Dessutom var han sminkad som en tvättbjörn. Typ. Det hela var lite märkligt. Men bra.

Kontraster

Allt eftersom tiden går här nere inser jag att jag faktiskt acklimatiserat mig. Det finns väldigt lite kvar av de svenska årstiderna i mig och att ni går mot mörkare tider är svårt att greppa. Här lyser solen obönhörligt och dagarna blir varmare och varmare. Trots att vi befinner oss i en av Australiens kallaste städer är det en sån oerhörd skillnad jämfört med Sverige. Det är lätt att glömma ibland.

Jag blir dock lika barnsligt förtjust varje gång jag ser en färgglad papegoja sitta i trädet utanför mitt hus eller en possum klättrandes på en telefonledning. Och varje gång jag ser hundratals jättelika fladdermöss mot natthimlen påminns jag om att jag definitivt inte är i Sverige längre.

I can see a light at the end of the tunnel

Det är förmodligen min sista vecka på jobbet. Det känns både vemodigt och väldigt skönt att kasta in handduken. Gudarna ska veta att jag försökt här, men i vissa byråkulturer går det helt enkelt inte. Vemodigt är det för att jag måste lämna många trevliga människor. Vänner som tycker att jag är helt hjärndöd som lämnar en position som min. Och lite skadat är det väl. Jag har dock redan andra erbjudanden och om ett par timmar ringer Esther om ett annat. Om det nu är det jag vill. Men tjäna pengar måste jag ju. Jag har lovat mig att inte låta mig förföras av pengar den här gången. Det är dock lättare sagt än gjort. Alla lovar samma sak, alla är på papperet villiga att erbjuda stor kreativ frihet och alla lovordar sina kunders mod och framåtsträvan. Det är oftast tomma ord. Man får försöka titta bortom bjudluncher och vita leenden och försöka se nåt annat. En vilja. En ambition att åstadkomma nåt mitt i all business. Och det är fan inte lätt. Jag letar efter själ, men jag undrar om jag kommer finna nån.

To the ones that left

Det var en natt som så många andra. Lyckliga människor rörde sig vant mellan barerna i Collingwood och sakta glömde vi varför vi var där. Festandet denna gång var inte ett firande utan ett avsked. Nova flyttar till Sydney för kärlekens skull och vi hade en sista kväll ihop. Alla var där. Nova minglade bland borden, kramades och tvingade alla att säga att vi snart skulle ses igen. Och trots att vi visste att det inte skulle bli så sa vi det förstås ändå. Vi log och kramades och sa att vi snart skulle ses igen, även om det inte stämde. Det delades ut piller till höger och vänster och till slut smög jag mig iväg för att slippa ta ett sista avsked. Jag svepte den drink Amber hällt upp till mig och vände mig om och ut i natten. Jag gick upp längs Smith Street och träffade Szebastian och hans vackra Kalu. Tillsammans knackade vi på bakdörren till "A bar called Barry" och gömde oss bland de människor vi kände bäst. De som är på väg nånstans. Men aldrig kommer fram.