Jag sitter i ett nedslackt rum i Byron Bay och bloggar medan de andra sover middag. Jag ar om i hela kroppen efter en dag pa surfingbrada. Kanske ar det dags for nagot slags avslut. Inte av bloggen, men av aret. Att inte kunna anvanda alla 29 bokstaver retar mig mer an jag trodde, men nu ar det som det ar. I morgon flyger jag tillbaka till storstaden och da finns alla bokstaver till mitt forfogande igen.
Eller fan, jag skiter i att avsluta aret, det gor ju alla andra redan.
Snart ar det 2007.
Det kommer att bli ett javligt bra ar.
Kanske borde jag duscha?
Nej, jag struntar i det.
Jim och Nettie har satt mig att vara "barnvakt" till deras tva soner som ar 16 och 18. Foraldrarna vet att killarna har bjudit in till fest medan de sjalva ar pa en musikfestival langre upp langs kusten.
De har alltsa satt mig som party pooper.
Big mistake.
Huge.
- Tom you're not having any of that tequila without me, you hear me, son?
Jag sitter och smygbloggar pa Jims dator. Som vanligt hade det har kunnat bli ett riktigt fint inlagg, eftersom Byron Bay gor saker med mig som ingen annan ort, men istallet far det bli lite okynnesbloggande utan substans. Nothing new med andra ord.
Har spenderat dagen surfandes och skrattandes at hur javla bra man har det egentligen. Havet ar lojligt smaragdgront och sa dar lagom varmt. Att ga barfota pa en strand som stracker sig kilometer efter kilometer utan manniskor i sikte ar ett noje jag inte riktigt trottnar pa.
Jag duschar inte.
Istallet ger havet min kropp och mitt har en svag doft av salt. Jag far kraksparkar kring ogon och mun av solen och mitt leende ar vitare an pa lange.
Jag hor Jarl Kulles upplasning av diktjaveln fran nyarsafton i mina oron, men hans ord overrostas av vagorna som valler in over stranden jag spenderar min mesta tid pa.
Ni som ar i Goteborg pa nyarsafton kan ga upp och titta pa GPs fyrverkeri sa mycket ni vill. Jag ligger i strandkanten och later vagorna och 2007 svepa in over mig sa lange.
Jag gillar inte att blogga utan min egen dator. Lite puckat, men sa ar det (jag tankte skriva "lite stort", men da hade ni ju trott att jag skrev stort och inte stort och sa kan vi ju inte ha det).
Det regnar i Brisbane. Jag misstanker syndafloden da jag levt ett liv vart att straffas allt for lange nu. Dags att dra vidare till Byron Bay och Jim och Nettie. Jim och Nettie driver Jim's Alternative Tours tillsammans och har ni varit i Byron de senaste 15 aren har ni kanske varit pa deras tur till hippiesamhallet Nimbin.
Nu ar jag med i deras familj pa ett horn och battre manniskor far man leta efter.
"Du vill inte stanna i Brisbane allt for lange", sager Jim till mig pa juldagen.
"Kom ner till oss sa gor vi margaritas natten igenom och surfar i gryningen."
Tillbaka i Australien igen. Fortfarande utan prickar pa a, a och o. Sitter i ett varmt Brisbane dar jag firar jul och ska snart ga ut och dricka med lite vanner. Julafton firas ju inte har, sa det ar bara att bita i det sura applet. Forra aret var jag pa galopp, idag har jag atit kebab. Juligt, eller hur?
Well, well.
Det har varit ett valdigt speciellt ar. Igen. Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt. Tack, kanske. Tack till er som last det jag skriver har. Det betyder mycket.
God Jul.
Strax tillbaka.
Ska bara ta ett bad i Stilla Havet medan ni kollar pa Kalle.
Jag sitter pa internetkafe eftersom alla i Nya Zealand ar lediga idag. Lite bakfull. Eller nej, ganska jattebakis. Sista dagen i Auckland, sen upp till Queensland over jul och nyar. Sen far vi se. Kanske tackar jag ja till jobb i Auckland eller sa stannar jag i Melbourne dar jag fatt ett annat erbjudande. Jag soker mig sakta bort fran reklambranschen genom att skriva och kreera pa andra satt. Kronikorna ar en sak, fotoutstallningen jag planerar ar en annan. Och maleriet. Som jag just bestamt mig for att ta upp. Nar jag borjade ireklambranschen for nio ar sen var jobbet mitt liv. Jag brann for reklam pa ett satt som var lite sjukt. Det kostade mig aven ett forhallande. Idag ar reklamen nagot jag gor for att jag maste. Pengamassigt ar det helt enkelt for bra betalt for att fnysa at det och vanda det ryggen. Men jag marker att jag sakta vander mig ifran det.
Än en gång har jag fått bekräftat att reklambranschen är galen. Spritt språngande. Anledningen till att jag varit i Nya Zealand har varit att jag fick ett erbjudande från en Australasiens bästa Creative Directors att komma och jobba för honom i en månad. Bra för plånboken och bra för en eventuell framtid i branschen, tänkte jag. En månad skulle vara en alldeles lagom period för oss att känna på varandra. Dagen efter jag kommer till Auckland säger han upp sig. Tack och hej. Jag flyttar till Melbourne. Men vad fan? Så där satt jag på en kreativ avdelning med en massa kreatörer som undrade varför i helvete det dykt upp en ny kille dagen innan chefen säger upp sig. Alla var rädda att jag var utsänd från nån sorts hemligt högkvarter. Så jag har jobbat på. Pengarna är ju bra i alla fall.
Förra veckan ringde så Auckland andra hotshot-CD på min mobil. Han ville träffas och diskutera jobb. Det kändes lite märkligt eftersom byrån jag är på nu betalat boende och resa och allt annat. Men eftersom det funkar så här i reklambranschen åkte jag över och träffade honom. I smyg. Han frågade en massa och undrade om jag var intresserad av ett jobb där. Jag sa att jag eventuellt var intresserad, men att allt berodde på faktorer som lön, arbetsuppgifter och bla, bla, bla. Sen frågade han en massa annat om byrån jag jobbar på nu. Jag svarade artigt på även de frågorna innan jag gick. Det var en mycket märklig intervju. Idag fick jag förklaringen. CD nummer två har tagit jobbet som CD på byrån jag sitter på nu. Så nu vet jag inte om jag ska skämmas för att jag smög iväg för en lunchintervju med största konkurrenten eller om jag bara ska garva åt alltihop. Jag tror jag kör på lucka nummer två.
Förutom i helgen har vädret i Nya Zealand varit ganska skit ända sen jag kom hit. Lite sol här och där, men ingen riktigt värme. Nya Zealändarna har lite samma attityd som svenskarna till vädret: uppgivenhet blandat med hopp om bättre tider. Hittills har december varit som juni hemma i Sverige: kallt och regnigt med strimmor av sol då och då.
Det är då jag märker att jag sakta men säkert blivit mer aussie än jag trodde.
Att lida sig igenom skitväder för "den underbara sommaren" är inte min kopp te längre. Den svenska sommaren ÄR underbar, men helt plötsligt har jag en annan förståelse för de utlänningar som skakar på huvudet när svenskarna påstår det.
Jag åker till Brisbane och Byron Bay över jul och nyår och jag tror inte att jag hade kunnat leva i deras varma fuktiga klimat året runt, men ändå.
Lite värme kan man väl få?
Att gå och sura i kyla och regn gör fan ingen gladare.
Jag börjar tycka att vintern i Melbourne är för lång och kall och då snackar vi två månader med temperaturer mellan 5 och 15 grader.
Kanske får jag nog och flyttar hem till Sverige en dag.
Jag har precis hittat SVTs webb-tv och inledde med att titta på Tom Alandhs "Lindansaren". Jag är alldeles mållös. Tårarna vällde upp i ögonen flera gånger. Jesper Odelberg verkar vara en jävligt klurig människa och Tom Alandh är en helt makalös berättare. Hans dokumentärer har ett alldeles eget tempo där man får ta del och tid att ta in det som sägs. Har ni inte sett den går det bra att se den via webben. Magiskt.
Självklart var helgen obeskrivlig. Redan när vi lämnade stressen i Auckland bakom oss och körde norrut började allt sakta släppa. Landskapet blev mer kuperat och till slut såg det ut som England på anabola steroider. Böljande kullar och får överallt. Vi tog oss ut till kusten och på den sista slingrande grusvägen fick vi ett sms från Paul som åkt ut tidigare. "It's flat as", skrev han. Det var bleke och han hade redan gjort i ordning båten.
När vi svängde ner i den privata bukten såg vi hur havet bredde ut sig så långt ögat kunde nå. Vi parkerade bilen, klädde på oss lite varmare kläder och gav oss ut. Efter bara ett par minuter stängde Paul av motorn och fisket inleddes. På mindre än en halvtimme hade vi dragit upp fyra stora Snappers varpå vi drog oss in mot land igen. Jag rensade fisken medan Mick lagade till det övriga. Vi satte oss och pratade. Fyra män mellan 23 och 47 som alla flytt sina hemländer hade mycket att prata om. Expat bonding. Vi åt och drack och till slut satte Paul på The Mighty Boosh. Trött och småpackad kunde jag inte sluta skratta.
- I'm a chimney sweeper
- You're a french duke if ever I saw one.
När jag vaknade till i soffan hade de andra gått och lagt sig. Jag gick ner och satte mig på stranden i den kolsvarta lavasanden och tittade ut i mörkret. Delfinerna brukar komma in nära stranden, men den här natten såg jag inget.
Morgonen efter gick vi upp tidigt och åt en brakfrukost innan vi gav oss ut igen. Turen med vädret fortsatte och hela vägen ut till Little Barrier Island låg havet blankt som en spegel. I fjärran såg jag ryggarna av några delfiner som lekte i vattnet, men när jag fick fram kameran var de redan borta.
Vi var ute i tio timmar. Paul lyckades kroka tag i Micks näsa så hårt att det var omöjligt att få ut kroken igen. Jag tvingade trycka igenom kroken så att vi kunde klippa av hullingen med en tång. Mick var mindre glad, men när han efteråt lyckades blåsa luft genom sitt nya hål i näsan log han i alla fall lite.
Trots att vi hela dagen lyckades vi inte fånga så mycket. Eller fångade mycket gjorde vi, men det mesta slängde vi tillbaka igen. Vi hade stora Kingfish på kroken, men tyvärr lyckades de slita sig.
Kvällen blev mer mat och samtal om allt. Vi spelade poker och drack dyrt vin. Som man gör.
Konstigt nog känner jag att jag inte kan beskriva helgen alls. Det är nåt med havet som inte låter sig fångas i ord. Det går inte. När vi slog av motorn, öppnade en öl och jag kände den nedgående solen värma mig i nacken gick min puls ner till nånstans långt under vilonivå.
Paul tittade på mig och log. Han såg hur stressen rann av mig och hur axlar och händer slappnade av.
Det här med att skriva krönikor är faktiskt jävligt intressant. Det mesta ni läser här på bloggen är betraktelser i stunden utan så mycket eftertanke. Vilket kanske märks. Jag skriver när jag känner för det. Men med krönikorna blir det nåt annat. Jag sätter mig ner med ett blankt papper som jag måste fylla. Att bara blaja går inte. Jag måste ha en tanke. Det kommer aldrig att gå, tänker jag. Men det gör det. Helt plötsligt har tankarna blivit meningar och kvoten ord är fylld. Jag har aldrig gått nån skrivskola och därför aldrig tvingats skriva 4500 ord om fritt valt ämne. Det är en grymt bra övning för vem som helst. Ni som redan skriver professionellt hånler kanske lite åt det självklara i det här, men för mig kommer det som en överraskning. Att tvinga sig att skriva en hel A4 om nånting är ganska märkligt. Men också väldigt intressant.
Jag brände mig i solen i lördags. Tio timmar i solen på öppet hav har den effekten på mig. Tydligen. Jag var insmetad i all tänkbar skit, men ändå lyckades jag med konststycket att bränna mig. Duktigt. Men mitt i smärtan tänker jag på Sverige. December. Grått. Och helt plötsligt mår jag lite bättre. Sverigetankar slår kylbalsam any day.
Jag får ibland snälla kommentarer om att ni gillar den musik jag lägger upp på bloggen. Då blir jag glad. Jag har lite för mycket att göra på jobbet för att hinna lägga upp en egen julmix, men om ni gillar de lugnare band jag tipsat om kommer ni med största säkerhet att älska den här blandskivan. "I Guess I'm Floating" är för övrigt en av mina favorit-mp3-bloggar. Väl värd ett besök.
Äntligen dags att ta sig från Auckland för några dagar. Min chef har bjudit med mig och några andra på en helg i hans hus ett par timmar norr om Auckland. Vi ska fiska, dricka alkohol, laga mat och vara allmänt manliga. Så är det i alla fall sagt. Jag får nog ringa nån och fråga vad det innebär. Och hur man gör.
Det kanske inte var så konstigt att ni inte hittade låten "More Is Enough". Den passar inte riktigt in bland de andra. Paul Epworth har mer gjort sig känd under namnet Phones. Han är DJ och remixar mest andras grejer. Men under Epic Man skriver han alltså eget material. Svänger ganska bra.
Jag är långt, långt från det land jag har inom mig. Därför stänger jag glasdörrarna till mitt kontor, kopplar in högtalarna till datorn och sätter på remixen av Klubbland. Högt, högt ekar den i den glaslåda jag sitter i. Med armen i luften sjunger jag med. Till hälften rusigt, till hälften sorgset. Tjejerna som har kontoret bredvid mitt tittar, men jag orkar inte bry mig. Inte nu. Klockan är 10.56. Jag behöver lite svenska, jag behöver lite minnen, jag behöver lite Håkan.
Jag tänkte ge mig på att plocka ut årets 20 bästa låtar. Säkert har jag missat nån, men de här 20 gjorde mest intryck på mig. Jag har valt låtar som kan ha släppts som singlar tidigare, men eftersom plattan släppts 2006 kvalar de in. Jag kan omöjligt rangordna alla, istället får det bli bokstavsordning.
Anti-Anti - Snowden Breathe - Alexi Murdoch Brother - Annuals Emily Kane - Art Brut Étienne D'août - Malajube Fidelity - Regina Spektor Hoppipolla - Sigur Ros Hospital Beds - Cold War Kids Let's Make Love Listen Death From Above - CSS More Is Enough - Epic Man Roscoe - Midlake Rough Gem - Islands Sister Winter - Sufjan Stevens The Funeral - Band Of Horses Treehouse - I'm From Barcelona We Are Your Friends - Justice vs Simian We Share Our Mothers Health - The Knife Wildcat - Ratatat Wolf Like Me - TV On The Radio Young Folks - Peter, Bjorn And John
Det är konstigt när den där känslan överger en. Känslan av att "Jag sitter fanimej och jobbar i [valfri storstad]. Fatta!".
Nu är den borta.
Den försvann nog redan i Sydney.
Nu är skyskraporna, bordellerna och de märkliga dofterna inte lika spännande längre. Det är samma dofter, samma horor och samma fasader, men de har tappat sin laddning.
Det jobbas nåt oerhört just nu. Allt måste bli klart innan jul eftersom alla vill ha sommarlov utan att behöva komma tillbaka in till kontoret på semestern. Det blir sena kvällar och tidiga morgnar. Igår hemma vid 01.30, i morse tillbaka på jobbet vid 07.00 igen. Nu är klockan 16 och jag sitter och klipper med ögonen. Och då vet jag att jag har en lika lång kväll framför mig igen. Mums. I morgon julfest på byrån. Tema sommar. Ska försöka hålla mig vaken.
Jag bor ju som sagt i en tillfällig övernattningslägenhet medan jag är här i Auckland och ett av lyxproblemen jag har där är att det inte finns bredband. För en internetberoende människa är detta ett stort problem. Man vet att man börjar få abstinens när man går omkring i lägenheten med laptopen för att försöka snappa upp grannarnas trådlösa nätverk. Jag kom på mig själv på huk ute i hallen i går kväll. Plötsligt slog det mig vad jag sysslade med. Jag ställde ner datorn och gick en promenad. Så som man gjorde på stenåldern.
Jag sitter och försöker komma på en julhälsning från VW som ska publiceras i en dagstidning här i Nya Zeeland. I tjugo minuter har jag suttit och funderat på om någon skulle kunna uppfatta "Happy Holidays" som en nazistisk passning.
Förmodligen är det bara jag, men jag håller mig undan från frasen i alla fall.
Hört talas om Obadiah Parker? Mat Weddle? Inte? Well, Mat är i alla fall ännu en i raden av folksångare som spelat in en akustisk version av en känd låt (i det här fallet Hey Ya). Jag ställer mig lite tvekande till fenomenet, men samtidigt är det väl ett bra sätt att få publicitet. Jag gillar både Ray LaMontagnes och Ben Folds versioner av Gnarls Barklys "Crazy" och Dr Dres "Bitches Ain't Shit", men samtidigt finns det nåt jippoartat över det hela.
Hm, jag vet inte.
Äh, det är en fin version, Mat har skägg, mage och en schysst röst. Idag hyllar vi istället för att dissa.
Eftersom det tydligen finns människor som inte läser Effs blogg så lägger jag upp en låt han tipsat om. Det är märkligt när man finner människor med mer eller mindre samma musiksmak som en själv. Jag är övertygad om att jag skulle dregla om jag fick ta en titt på hans skivsamling och eventuellt skulle hans reaktion bli likadan över min. Eller så skulle vi bara nicka lite musiknördigt.
Jag och Eff har den senaste veckan snackat om att dra igång en musikblogg och så kommer det nog att bli. Vi måste bara enas om ett namn. Och vem som ska få lägga upp låtar med Sufjan.
Men först alltså, dublettbloggning för att det är en jävligt bra låt som kommer slå som fan.
Och inga kommentarer om att den låter som Hey Ya nu.
Lova.
(Klicka på länken, välj därefter play or download)
Idag har jag fått mail från Sanou Bello, Princess Marriam och Mr Zongo. Alla mailen är "VERY VERY URGENT" och självklart läser jag igenom dem med stort intresse. Dock blir jag lite putt när Princess Marriam skriver under med Princess Zongo. Jag menar man blir ju lite misstänksam. Är hon släkt med Mr Zongo? Ja, förmodligen har hon och Mister inte snackat ihop sig innan de sände ut mailen till exilkreatörer i Auckland.
Tyvärr Marriam, det var grymt nära att jag lät dig få tillgång till mina bankuppgifter, men du borde talat om att farsan var inblandad.
Jag har ju inte lagt upp nån musik på länge. Det beror helt enkelt på att Ezarchive där jag har haft all min musik liggande helt plötsligt började begränsa tillgången på många sätt. Nu har jag i alla fall flyttat. Och bytt dator. Och fan och hans moster.
Tyvärr kommer gamla länkar inte att fungera, men om jag får jättemycket tid över kommer jag att ändra även dem. Men nu blir det i alla fall musik igen.
Our people once were warriors. But unlike you, Jake, they were people with mana, pride; people with spirit. If my spirit can survive living with you for eighteen years, then I can survive anything.
Ni sitter säkert och undrar vad det blir för väder imorgon. Man vill ju gärna att fredagen ska vara fin. Som av en händelse råkar jag befinna mig i framtiden. Här är det redan fredag. Tyvärr kan jag meddela att det blir regn. Förvånande nog blir det ca 20 grader varmt. Det hade ni säkert inte väntat er i december.
Åter en stilla ljum morgon på södra halvklotet. Gråsparvarna flyger lojt över terassen utanför den stora reklambyrån. Den nakna flickan mittemot står i sitt fönster och tittar ner på mig medan jag pratar med en projektledare jag glömt namnet på. Jag ler och nickar medan jag undrar om jag någonsin kommer bry mig om att ta reda på hennes namn. "Hon som jobbar med försäkringsbolaget" kommer säkert räcka. Det brukar göra det. Hon pratar på om kundens feedback och när jag efter en halvsekund förstått det hon kommer fortsätta prata om de närmaste tio minuterna låter jag tankarna fara igen. Hennes mun rör sig, men jag tänker på om sushi, thai eller indiskt skulle funka till lunch.
Jag skrapar med foten och korsar benen. Skoskaven börjar ge med sig och jag ler lite åt att jag köpte ett par exakt likadana skor som senast. Försäkringskassan tror att jag ler åt henne och ler tillbaks medan hon fortsätter utläggningen om vad kunden tyckte om min annons. Jag stoppar handen i fickan och känner på de förhatliga mynten. Jag när ett hat mot mynt, ett vitglödgat ursinne mot att alltid behöva gå runt med ett kilo illaluktande metall i varje ficka. Trots det skramlar jag lite med dem nu för att få tiden att gå.
Till slut har hon pratat färdigt och jag frågar henne med en mening om vi skulle kunna lösa problemet genom att kasta om ett par ord, vilket förstås går alldeles utmärkt. Det brukar göra det.
Ännu en halvtimme har slösats bort på frågor ingen bryr sig om.
Det där är inte du, sa flickan som kan se rätt igenom mig. Hon hade läst bloggen ett tag och tyckte att bilden jag visade upp skilde sig från den jag verkligen är.
Och självklart hade hon rätt.
Men samtidigt förstod hon inte.
Hela mitt liv har varit en jakt på olika ansikten, jag har alltid tagit på mig masker för att se vem Jonas är. Nyfiket har jag letat. Prövat mig fram. Jakten på en identitet har alltid funnits där. Finns där fortfarande. Osäkerheten. Viljan att veta vem jag är. Genom möten och förhållanden med andra har jag blivit någon för en stund. Med just den här flickan var jag någon, med en annan var jag nån annan.
Oftast har jag blivit olycklig på kuppen.
Efter ett tag har maskerna rämnat och blottat personen som finns bakom. Och även om det sällan varit en särskilt annorlunda person har vetskapen om att jag inte varit sann mot mig själv gjort att jag vänt ryggen åt och lämnat dem oförstående bakom mig. I fallet med henne var det tvärtom. Det fanns inga masker, inga ansikten, bara en ensam och livrädd liten pojke på toppen av ett liv många andra avundades. Hon såg igenom mig och jag såg igenom henne. Och självklart slutade det i olycka långt värre än någon gång tidigare. Oskyddad blev fallet både längre och hårdare.
Så det här kanske inte är jag, men det är så nära ni får komma.
Jag har just skickat runt det här gamla inlägget till alla på kontoret här i Nya Zeeland. En del skrattar okontrollerat medan andra bara skakar på huvudet.
Det är svårt att komma under huden på Auckland. Kanske för att jag jobbar hela tiden. Tjejen med lökarna på andra sidan parken kan nog inte räknas som vän. De gånger jag har träffat människor har det varit via Levi och hans flickvän, men jag vill inte snylta på dem för mycket. Istället sitter jag hemma på kvällarna och tittar på cricket, äter och lever i nån sorts vakuum. Det är bara en månads jobb, sen drar jag till Queensland över jul och nyår för lite strandliv, och kanske är det också det som gör att jag inte ger mig tid att känna Auckland på pulsen.
Jag har några vänner till jag ska försöka hänga med dem också. Shane, som jag känner från Melbourne, festar som ingen annan. "Ett par öl" finns inte i hans värld och eftersom jag är den som har sämst karaktär på södra halvklotet vågar jag inte ringa honom förrän jag är beredd på en rock'n'roll-kväll med extra allt.
För övrigt finns det ett stort jävla ozonhål över Nya Zeeland.
Jag borde jobba med reklamfilmen jag filar på, men istället vandrar tankarna. Jag sitter på sjätte våningen i ett kontorskomplex med tonade fönster. Vi ser ut, ingen ser in. Flickan i lägenheten på andra sidan parken kommer hem och klär av sig kläderna igen. Jag undrar om hon vet att det sitter en hel byggnad och fnissar varje gång hon tänder ljuset i sin lägenhet. Förmodligen är hon fullt medveten. Det är nåt i hennes rörelser som känns poserande, men jag har svårt att sätta fingret på vad.
När jag vrider blicken lite till höger ser jag baksidan på The White House, en av Aucklands förnämsta klubbar för män och kvinnor som gillar tjejer som strippar. En tjej i morgonrock kliver ut på balkongen. Hon hänger upp ett par handdukar och lutar sig mot räcket. Jag undrar om hon just slutat sitt skift eller om hon gör sig redo för ett. Plötsligt sveper regnet in och hon skyndar sig in igen. Handdukarna glömmer hon kvar. Efter ett tag hänger de där uppgivet dränkta och till synes trötta på livet. Det finns nåt sorgligt över blöta handdukar. Berövade sin funktion hamnar de på smutsiga hotellgolv eller slängda över solstolar på balkongen till en strippklubb i Auckland. I min övernattningslägenhet ligger det en till och tjurar. Häromdagen hängde den stolt i badrummet redo för allt, nu ligger den dränkt i ett glas mjölk på golvet i köket.
Helgen spenderades tyvärr inte på nån trevlig strand eller högt berg. Nej, istället fick jag jobba. Lite trevligheter hanns det dock med. Efter sedvanlig byråbar på fredagen gick jag hem för att "vila" lite. Pappa är lite trött. Klockan 23 vaknar jag av att telefonen ringer. Eftersom jag sovit fullt påklädd med skor och allt finner jag mig 10 minuter senare sittandes på en bar med en mojito i ena näven. Vaken är jag inte riktigt än. Levis flickvän Kate lutar sig fram och tittar på mitt ansikte innan hon brister ut i ett asgarv. Jag hade tydligen fortfarande mönster kvar från kudden inpräntat på kinden. Rutinerat.
Ka mate! Ka mate! Ka ora! Ka ora! Ka mate! Ka mate! Ka ora! Ka ora! Tenei te tangata! Pu'ru-huru! Na'a nei tiki! Mai whaka-whiti te! Ra! Hupane! Ka-upane! A hupane! Ka-upane! Whiti te ra! Hi!
Jag sitter och fösöker uttala "flottur texti" på korrekt isländska. Högt följer jag Svalas instruktioner.
- Flooohturrrrr täksti.
Efter åtta försök tittar jag upp från skärmen. De två tjejerna som har kontoret bredvid mitt glor på mig som vore jag helt från vettet. Jag låter som om jag fått en hjärnblödning och helt oprovocerat börjat sluddra på isländska. Jag hade nog också glott.
Precis innan jag skulle resa mig upp och gå från jobbet igår ringde min vän Levi. Vi hämtar upp dig, sa de, och med ens var den vardagliga rutinen bruten. I en sliten Saab med saggande innertak körde vi igenom ett Auckland som var både regnigt och kallt. Vi hamnade på en pub nånstans på Ponsonby Rd och trots att infravärmen var på frös jag så jag skakade. Vi pratade om vad som hänt sen sist och efter ett par, tre öl kände jag inte av kylan längre. En kille med "Shout Out Louds"-tischa satte sig vid vårt bord och jag fick för mig att påstå att jag kände killarna i bandet. Vilket jag inte gör alls. Otroligt märkligt av mig, faktiskt. Mitt ex kände en av killarna i bandet, jag har dock aldrig träffat honom. Så där satt jag och slingrade in mig i en löjlig lögn.
"Suure, we're like this"
Jag fick till slut ursäkta mig för att gå och köpa mer öl. När jag kom tillbaka satte jag mig på en annan plats.
Conan The Librarians recension av nya bondrullen är alldeles lysande.
Läs den.
"(Mads då? Kanon. Han gör sin skurk med den äran, sjukt snygg som alltid. Shit, för tio år sen geggade han runt i Pusher – nu står han och slår James Bond på pungen med ett rep. Det måste vara härligt att vara Mads Mikkelsen.)"